eee och konsten?

Jag läste nyligen min brors kandidatuppsats med titeln Artefaktualitet, godtycklighet och värdeneutralitet - en diskussion av Dickies institutionella konstteori. Funderade där över begreppet "konst" (rimligtvis).

Att jag kom att tänka på det hela idag var att jag bevistade en disputation idag. Fred Andersson disputerade i konstvetenskap med avhandlingen Ting och tecken - en semiotisk undersökning av Elis Ernst Eriksson konstnärsskap. För några år sedan besökte jag hans utställning Massa Ande Ting (detta torde vara strax innan han vandrade till de sälla jaktmarkerna), vilken jag fann givande, då den sammanförde ord och bild, text i en korrelans med bildkonsten på ett ytterst fascineande sätt. Litteratur i mönster, färger i ickemönster . Innan dess var hans namn för mig okänt, men nu fick jag möta en konstnärssjäl som jag aldrig tidigare stött på. Hans "lådor" och mönster, liknande planritningar, fångande mig fullkomligt.

Åter till min fundering. Jag minns särskilt hur museiintendenten pekade på Elis tillbakadragenhet. Han vägrade kalla sig för konstnär, hans verk var bara "produkter". Det fanns konstnärer - men han var inte en av dem. Hur skulle Dickie ställa sig till detta faktum? (därom tvistar ej de lärde, men jag, just nu).

Kan man disputera i konstvetenskap om en ickekonstnär? Har han rätt att inte kalla sig konstnär, liksom frågan om en amatörmålare har rätt att kalla sig konstnär?

Elis var utan tvekan en skapare av artefakter, som utan tvekan konsumerades av konstvärlden och dessutom med ett mycket gott mottagande. Att inte kalla honom konstnär vore lika absurt som att jag skulle självutnämna mig till författare efter denna text. Men om hans lådor alltjämt stod på en vind, oöppnade och aldrig visade för världen, skulle allting vara annorlunda. Vi måste förnimma konsten. Vi måste förnimma artefakten och det faktum att en mänsklig varelse ligger bakom. Medvetet eller omedvetet (med hänvisning till surrealisterna).

Mitt svar är att majoritetens diktatur vinner. Elis lådor är konst - och Fred Andersson kan få sin femhundrasidiga avhandling godkänd av mig (vad det nu betyder).