Läste endel i band två av den symposionutgivna Walserboken (Att vi lever i en ond värld) härom gotlandsresan. Prosastyckena byttes efterhand ut mot poesi - poesi av ett märkligt slag. Egentligen föga märkligt, sett ur en allmänlitterär synvinkel - men har man läst hans prosastycken blir man lätt förvånad. Att beakta - lätt förvånad, ingenting kan riktigt förvåna med Walser.
Walser var mannen som satt stora delar av sitt liv inspärrad på vad vi i dagligt tal skulle kalla mentalsjukhus och som under hela sitt liv ofta företog resor till fots till närliggande städer. Med närliggande menas inom en radie av 20-30 kilometer. Sedan han blev intagen fick han dock, utan ledsagare, inte lov att gå mer än en mil åt gången. Han måste varit mycket besviken, men så blev också en av dessa promenader hans död. Kanske inte en för tidig sådan, men väl en olycksalig. På juldagen 1956 ramlade han i snön i sitt hemland Schweiz och dessa "mikroskrifter" är vad vi har kvar. Ovan nämnda verk (andra bandet) består av det som förblev outgivet till han död.
Åter till diktverken. Ganska simpla med ett oftast ganska enkelt tema (i likhet med "mor"), kanske inte helt lättförståeliga, men ändå fruktansvärt banala. Tyvärr sitter jag boklös sedan Gotland, så ni får ta mig på mitt ord, då jag ej kan citera . Det kanske inte är passande att tala om klichéer, men nära detta begrepp hamnar vi om vi läser Walsers dikter i mer traditionellt format. De saknar prosans mystiska och halvgeniala drag och det oformulerade, det täckta är plötsligt borta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar