Skärmytsling

Efter en fika på Hedbergs i Visby. Allting perfekt - förutom litteraturen. För mycket Guillou, Sheldon och Brown. Inte för att jag på något sätt vill ställa mig över denna litteratur (?), ty jag är bara en lekman, men ibland kan man undra om inte bara bokomslagen skrämmer bort den mest öppensinnade av bokslukare.

För övrigt har jag unde gotlandsresan förkovrat mig i min gamle gode vän Proust (tyvärr, som vanligt, ett tämligen ensidigt förhållande), vilken jag är minst lika förtjust i som föregående sommar. Sodom och Gomorra har en underbar inledning. "Det var mig en redig rumpa, ponken min" och liknande utrop kan få den mest heterosexuella att börja drömma febaraktiga, homoerotiska drömmar och mer eld på sin kvarn får man om fortsätter sin läsning. Fram till och med mitten av denna volym, för där breder tristessen ut sig. Några/något kapitel får man dra sig igenom med sömniga ögon, sociala sfärer byts inte lika ofta som förr och homoerotiken lyser med sin frånvaro.

Men den som väntar på något gott, för att begagna mig av en sliten klyscha, väntar aldrig för länge. Efter några arbetssamma sidor (kanske 200) når man slutklämmen, vilken jag inte riktigt är klar med ännu. Monsieur Charlus och violinisten Morel gnabbas som småpojkar och åter igen kan vi bada i ett färgrikt språk med underbart halvsidelånga meningar som åtminstone får mig på fall - om och om igen.

Inte för att de långa meningarna fattas någonstans i hela verket (På spaning efter den tid som flytt för den imbecille/obildade som inte begripit det än), men inte alltid kommer de till sin rätt. Till exempel inte när madame Verdurin beklagar sig över madame Villeparais ohyfsade sätt eller vid liknande milslånga utläggningar om societetens skärmytslingar.

(att beakta, jag är inte alltid såhär ickeödmjuk och pretentiös - det måste vara havsluften)