Shugoarts är en aning bredare och artnet har också endel intressanta bilder.
Den postsovjetiska konsten har en förmåga att uppröra, men också att stagnera i någon slags fas där man låter motivet vara konsten. Har man en historia att berätta, eller en intressant motiv, låter man detta göra konsten. Det konstnärliga som fotografen eller författaren själv skall stå för hamnar i skymundan. Se på Ruben Gallegos "lovsång till livsviljan" (som DN kallade den, i en artikel från 2005), nämligen den självbiografiska boken "Vitt på svart". Med ett öde långt mycket mindre exceptionellt, hade han aldrig väckt någon uppmärksamhet. Hans författarkonst är ganska medioker och allting antar en löjlig ton av krystad livsglädje uppblandad med självömkan. (Men man får inte kritisera Gallego, han är ju handikappad.) Den postsovjetiska konsten blir politisk och den blir motivbaserad, man berättar sin historia och låter oftast det komma före den rent estetiska aspekten.
Jag vill dock inte säga att Mikhailov enbart är en motivfångare, nej, han är långt mer än så. Vad jag vill säga är att tendensen finns där, som hos många postsovjetiska konstnärer.
2 kommentarer:
Din blogg är utmärkt. Det är en ära att bli länkad härifrån. Fortsätt skriva, du är läst.
Ryssland behöver dock inte bara gör upp med sitt förflutna, utan även sin potentiella framtid - och Europas:
http://www.usatoday.com/news/washington/2007-07-01-bush-
Skicka en kommentar