Vi kan kalla honom Marcel, vår gode son (att erhålla den känslan efter nästan 2000 sidor med honom är inte omöjlig - rentav naturlig skulle jag vilja drista mig att säga), vår utomordentlige berättare i På spaning efter den tid som flytt. Vi har lämnat Sodom och Gomorra, rent titelmässigt, och numera inträtt i "Den fångna" (och här är det inte någon fånge i Kaukasus).
Vem är den fångna? Det framgår explicit, rent textligt, att Albertine intar denna position. Vad kan hon göra? Hon är ett offer för Marcels fruktansvärda svartsjuka. En svartsjuka som i synnerhet vänder sig mot dem som är av samma kön som henne själv. "Deras bröst rörde vid varandra". "Bara de faktum att de inte tittade på varandra, verkade undvika varandras blickar - ingav mig oro". Detta är ej rena citat, men texten flödar av dessa uttryck. Marcel ser sin rätt till ägande av Albertine, en kvinna han uppenbarligen inte ens tänker gifta sig med. Och som han snarast i synnerhet älskar henne endast då någon annan visar intresse för henne - eller då hon sover. Han inskränker hennes liv - tvingar henne att avstå från allt som skulle kunna väcka hans misstankar, samtidigt som han själv känner attraktion till hennes väninna - Andrée. Och är om möjligt än mer rädd att Albertine och Andrée, ja, ni vet - Gomorra.
Åter igen - vem är den fångna? Med en sorts sävlighet och lugn verkar Albertine acceptera sin tillvaro, ett giftermål med Marcel skulle för henne vara ett gott parti, är det därför hon följer hans minsta nycker?Är hon verkligen fången, kan hon inte bara bryta sig ut? Är det sociala normer, eller (otroligt dock) kärlek?
Men Marcel, ständigt tillfångatagen av sin egen svartsjuka, sjuk i sin längtan efter kontroll. Varje steg, varje möte skall kontrolleras, han lider oerhört vid varje sekund han anar att Albertine kan vara honom otrogen. Kanske inte ens av otroheten i sig självt. Vad lider han av? Är det oidipuskomplexet, den ständiga längtan efter modern, hans trauman efter moderns svek i hans ungdom och hans sökande efter en ny moder i kärleken (om den ens existerar). Men nej, hur kan detta förklara kontrollbehovet, den ständiga ångesten? Ser han det som ett övergivande, som att hon vägrar honom den godnattkyss han så länge fodrade av sin mor för att kunna somna?
Marcel är ärlig. Han döljer inte sin grymhet, men man inser det sjuka i hans beteende. Hans resonemang är bitvis fasansfulla och trots att den som får lida för hans nycker är Albertine, ligger all sympati hos den trasiga själen - Marcel. Pojken som aldrig fick sin moder, pojken som stelnat i ett odefinerbart förakt.
Svartsjukan är förgörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar