Grustagets tillkomst är enligt Bykov själv 1985, men det var först några senare som romanen kunde tryckas.
"Jag företräder en dödad generation" säger Bykov lakoniskt. Och visst har han rätt. Som frontsoldat under hela andra världskriget är det ett mirakel att han överlevde. Under dessa år hann han med otaliga skador, samt en dödförklaring, men till skillnad från de flesta av hans kamrater tog han sig levande igenom och hade därmed möjlighet att förtälja det som berättas borde.
Han blev en av de få, kanske är Vasilij Grossman den enda övriga värd att nämna, som lyckades berätta historien om sovjet och kriget - genom censuren. Men Grossmans manuskript "arresterades" (vilket nog var tur för Grossman - som, därmed slapp personliga påföljder från rättvisan) och kunde inte tryckas om förrän under Gorbatjovs Glasnost.
Grustaget är en mycket vacker berättelse som kan få till och med den mest luttrade läsare av krigsskildringar att bli en smula berörd. Kanske är det för att den saknar överdrifter. Det finns inga helvetiska skildringar av döende mödrar som krampaktigt håller om sina ihjälsvultna barn eller söndersprängda kroppar som badar i blod, bara en smula realism - och så åter tillbaka till den lunga nutiden, det blågråa Vitryssland/Sovjet.
Här finns väl avvägda delar av allting. Ingenting rannsakas i grunden, inga moralkakor staplas upp på varandra, utan berättelsen flyter ut som om vi får ett stycke verklighet, ett stycke människoöde, ett stycke oantastbar sanning - om än en fiktiv sådan.
I ramberättelsen är huvudpersonen gammal och pensionerad från sin docenttjänst och återvänder till det gamla grustag där det antogs att han hade mördats fyrtio år tidigare. Där han och några andra inväntade en avrättning - och han överlevde mirakulöst. Han försöker gräva upp det förflutna, och bokstavligt talat, sanningen. Han letar andra överlevande och vad han finner - rent konkret - är egentligen mindre intressant än det han finner inom sig och i de människor han möter.
Bykov berättar om en människas öde, inte helt olikt hans eget, men med en känsla för allmängiltighet som gör det möjligt för läsaren att lära känna vitryssen. Den sovjetiska vitryssen på jakt efter en egen identitet, vitryssen som gör upp med det förflutna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar