Nåväl. De ryska symbolisterna var inte som de franska symbolisterna. Kanske var detta dock vad den framträdande personligheten Briusov (Брюсов) ville, då han 1894 låtsades att den ryska symbolismen var i full gång. Hans önskan var att det skulle finnas en etablerad grupp symbolister i det litterära Ryssland, någonting som inte existerade vid denna tidpunkt. Så han översatte lite dikter av Baudelaire och Rimbaud, som han gav ut under namnet "Ryska symbolister".
Här är för övrigt en mycket vältecknad bild av honom, som dock tar sig mindre väl ut i detta komprimerade format:
Briusov fick dock rätt (om man kan uttrycka sig så) och symbolisterna fick fart. Å ena sidan dekadenterna, å andra mystikerna. Nu var, enligt dem, den ryska realismen över (det dröjde visserligen inte länge förrän den socialistiska realismen vaknade, men angående den, är det kanske relevant att diskutera begreppet "realism".) och detta var fullkomligt samhällsfrånvänd poesi. Eller hade intentionen att vara det. Inte alls i artonhundratalets skola med andra ord, där det var meningen att litteraturen skulle ha en stark roll i samhällsdebatten. Då fanns det alls ingen konst för konstens egen skull.Man ville suggestera en verklighet bortom denna. Sätta sig i höga torn och nå det ockulta. Man ville vara tysk och rysk på samma gång, man hyllade estetiken och mystiken. Det nya seklet låg orört och livsfarligt på andra sidan sekelskiftesgränsen, men dessa oroliga herrar (och damer) överlevde även detta. Även om de inte fick uppleva väldigt mycket av det nya seklet. För relevant är också att nämna att alltför många dog ganska olyckligt.
Den ena i arbetsläger, den andra driven till själmord, den tredje av självsvält och den fjärde i exil. Staten Sovjet hade nog ihjäl ett ganska betydande antal.
För att föregripa, så känns Kasimir Malevich väldigt rätt. En inspiration till den följande futurismen:
En svart fyrkant. En klassiker är annars "vit fyrkant på vit botten" (eller hur det nu låter i svensk översättning).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar