R. Walser, del 1

Att vi lever i en ond värld, det vet vi. En viss M. Walser skriver att det man känner vid de tillfällen man läser Robert Walser "gränsar till ren lycka". Symposion gav i början av seklet ut Att vi lever i en ond värld i två band. Det första bandet består mestadels av saker R. Walser gav ut under sin levnad, medan andra bandet består av matieral som mycket duktiga handstilsläsare får uttyda. Detta var skrivet med omöjlig stenografstil som dessutom var försvinnande liten.

Walser är kanske ett geni, eller så är han fullkomligt imbecill. Kanske lider jag, efter att ha läst större delen av band ett, av en slags hatkärlek till Walser. I ena stunden finner jag honom löjlig, obegriplig och stundom även fullkomligt ointressant. I nästa stund är jag begeistrad. Vissa ord och vissa meningar bär med sig så mycket, samtidigt som hela sjok av text kan flyta förbi utan att nämnvärt beröra den mest uppmärksamme läsare.

Jag kanske bara behöver smälta Walser lite, eller så är han helt enkelt bara ett fragment? Ett fragment av en god författare, en bit av ett genialiskt verk - vilsegången i sina egna påpekningar.

"Jag är formad som en kulle, förstår du, jag ger intryck av att vara livslös"

Jag skall kanske inte döma honom för hårt. Jag skall nog läsa vidare.