Hans Castorp är en vanlig och i allra högsta grad obetydlig person, åtminstone är det vad författaren försöker intala oss i de inledande kapitlen av boken. Vad är det då som gör att vi fortsätter läsa, varför fångas vårt intresse? Hans Castorp är varken hjälten eller antihjälten och hans levnadsförhållanden är, om än inte vanliga, ej heller extraordinära. Han är snarare sympatisk än osympatisk, men vid sidan om hans sympatiska sidor finns drag av förakt gentemot omvärlden och hans inskränkthet är påfallande.
Castorp är en ung man och i början av berättelsen är han endast tjugofyra år, en ålder som överensstämmer mycket dåligt med intrycket man får av hans person. Vi kan visserligen skönja en viss omogenhet och brist på världsvana, men dessa egenskaper kan ingalunda enbart finnas hos en ung man och skulle egentligen bara kunna vara ett bevis på den tyske, välbärgade mannens smala livsföring. Denne man skulle, åtminstone enligt de intryck vi för under första delen av berättelsen, lika gärna kunna vara sextio år gammal. Att han dessutom leder av temperaturväxlingar och allehanda övriga symptom förstärker bilden vi får av att han är en man av en äldre generation.
Själva omständigheterna kring Castorp är en ung mans, med tanke på den kommande provanställningen på skeppsvarvet och den ganska nyligen avslutade utbildningen, däremot är hans vardagliga vanor och mentalitet av en sådan karaktär att man lätt kan uppfatta Hans Castorp som en äldre man. Bara det faktum att han har lätt att ta åt sig vanemönster för att sedan följa dem punktligt vittnar om att den unge mannen ej drivs av den spontanitet och glädje inför det oväntade som man kan se hos många yngre människor. (Spontaniteten är emellertid ej fullkomligt undertryckt och Hans Castorp visar vid vissa tillfällen en förvånansvärd styrka då det gäller att ta sig för med saker som annars ej ses som tillbörligt på sanatoriet.) Hans hållning gentemot kusinen är knappas kamratlig på ett lekfullt vis och deras relation saknar på något sätt vitalitet, på samma sätt som när äldre människor, som knappt är mer än bekanta, träffar varandra och försöker föra ett samtal. I början av boken fyller detta en funktion, eftersom Castorp ej känner igen sin kusin som den han en gång var, utan får en känsla av att hans vistelse på sanatoriet har förändrat honom avsevärt. Denna förändring skrämmer honom troligtvis mycket, då han fruktar att samma färändring kommer att drabba honom själv om han stannar längre.
Castorp är varken obegåvad eller särskilt intelligent, men under bekantskapen med Settembrini, italienaren, utvecklas hans tankegångar och det är kanske där vi kan finna en del av de intressanta tankemönster som fängslar oss och får oss att läsa vidare. I och med Settembrinis nästan monologliknande samtal med Castorp förlöses vissa tankegångar som annars kanske aldrig hade formulerats. Den del av mänskligheten som befinner sig på dessa höga höjder i sanatoriet Berghof kan lätt identifieras med hela Europas befolknings situation. De tankar som florerar, främst i Castorps krets, ger uttryck för des strömningar som genomforsar hela Europa strax innan första världskriget och som utmynnar i fullständigt kaos. Den händelse som inträffar i bokens slutskede, inte långt innan kriget bryter ut, kan nästan ses som lika förödande och omvälvande som skottet i Sarajevo.
På samma sätt som vi följer hela Europas utveckling åren före kriget följer vi också Castorps utveckling från och med det att han först sätter sin fot på Berghof tills han lämnar bergen. De få ungdomliga och omogna drag han har försvinner ganska fort och han lär sig att acceptera situationen han befinner sig i, utan att försöka sätta sig upp emot den. (Med ovanstående text där jag skriver om att Hans Castorps karaktär och leverne föga överensstämmer med hans ålder menar jag emellertid inte att hans person fullkomligt saknar ungdomliga drag, bara att de inte är så framträdande.) Hans Castorp har mycket lätt för att rodna när han hamnar i mer eller mindre pinsamma situationer, men denna svaghet försvinner så småningom under hans vistelse och det lugn som är så karaktäristiskt för honom blir mer och mer stabilt.
Vad vi kan se är en andlig utveckling jämte en materiell stagnation. Castorp blir avskuren från omvärlden och de få kontakterna han har ”nere på slätten” upphör med tiden. Släktingar avlider och den korrespondens som fortgår i början av Castorps vistelse avstannar helt efter en period. Han slutar till och med beställa sina favoritcigarrer och övergår istället till ett märke som går att få tag på uppe i bergen. I början blir han rädd före dessa förändringar och vill undvika dem så gott han förmår, men ganska snart inser han att det inte är någon idé att kämpa emot, eller så kanske han helt enkelt glömmer bort de avståndstaganden han gjorde i början och istället finner det bekvämare att följa den rådande normen. Den förändring som Hans Castorp genomgår, i det att han går från att endast vara en besökare till att bli bofast på sanatoriet, är ett mycket intresseväckande händelseförlopp, eftersom det är ovillkorligt. Man vet vad som kommer att ske och man inser att Castorp, liksom vem som helst, är oförmögen att stå emot förändringen. Intressant är att betrakta hur lång tid det tar och vilka vanor ”nedifrån slätten” han håller kvar i längst.
I och med att denna utveckling är omöjlig att motstå kan vi lätt identifiera oss med ”offret” eller ”offren”, men också känna frustration över att han inte bryter upp från sanatoriet innan det är för sent. En alldeles för lång frånvaro från det ursprungliga livet separerar honom till slut från det för evigt. Han har då ingen möjlighet att komma tillbaka eftersom han saknar något att återvända till. Vid det laget har han byggt upp en ny, skyddad tillvaro bland de lungsjuka i bergen och känner heller ingen längtan från att bryta upp. Huruvida det skall tolkas som inskränkthet eller rädsla att förlora tryggheten är en mycket svår fråga, vilken jag ej har för avsikt att besvara i denna personanalys.
Vidare är de känslor som Hans Castorp hyser för Claudia Chauchat ej att försumma i denna analys. Dessa är i stor del i strid med hans övriga person och vänder också uppochned på de ideal och normer han tidigare levt med. Det är denna kärlek som får honom att stanna på sanatoriet trots att läkaren gett honom medicinskt tillstånd att resa hem och det är Claudia Chauchat som får honom att våga släppa efter på sina egna begränsningar och regelmönster. Längtan efter henne blir en essentiell del av Hans Castorps liv och han inrättar till och med vanor efter hennes, vilket visar hur hans vilja är underordnad kärleken till henne.
Castorp har precis de svagheter som alla andra mänskliga individer, faller för samma frestelser och visar prov på både den mänskliga envisheten och naiviteten. Han lyder under en auktoritet, i detta fall läkaren, och följer till stor del, men ej helt, dennes direktiv. I honom kan vi utläsa våra egna svagheter och vår egen vanmakt inför auktoriteten och vi kan i betraktelsen av denna man komma på oss själva med att fördöma de misstag vi så ofta själva gör. Han är en bild av oss, likväl som sanatoriets invånare är en bild av mänskligheten. Inte bara i första krigets upprinnelse, utan i alla krissituationer och under alla uppviglande händelser är detta bilden av en mänsklighet och den enskilde individen som del av den. Vi är fångna under överheten, men denna överhet ej endast ett civilisationens och de regerandes uttryck, utan kan även finnas inom oss själva och medvetet eller omedvetet påverka oss och de val vi gör. Hans Castorp är en bild av oss, förmäten, en smula ironiserad, men fullkomligt jämförbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar