Gerhart Hauptmann? Nej, jag tänkte väl det. Nobelpristagaren i litteratur samma år som Strindberg gick ur tiden. Naturalistiska dramer skrev han också, kan man av de tyska informationskällorna utläsa, men om likheten med Strindberg upphör där, vet jag ej.
Jag har i alla fall läst Mignon och fick mig en tankeställare i komplex och parafraser.
Är man tysk kan man ha Goethekomplex. Vem som helst kan ha Shakespearekomplex och är man svensk, i rätt tid och genre, faller Strindbergs skugga långt. Alla ryssar måste på ett eller annat sätt förhålla sig till Pusjkin, ty han var ju skapare av det ryska språket! Hur man låter sina komplex, alluderingar och parafraser komma till uttryck, är en annan historia.
Michail Lermontovs drama Maskeraden är en så uppenbar Othellokopia att det inte är någon tvekan om saken, utan minsta öppen hänvisning till Shakespeare själv. Kanske hoppades han att ingen av hans läsare skulle ha kännedom om Othello, även om detta inte är direkt troligt ens i det tidiga artonhundratalets Ryssland, eller så hade han en bestämd tanke med denna genomgående tematiska kopia, russifierad likväl som romantiserad (som i romantiken).
Ett annat sätt att hantera det på är att låta den store träda in i texten i egen hög person. I Hauptmanns Mignon går Goethe förbi ett par gånger. Mindre bokstavligt talat går han förbi redan i titeln; Mignon, som är direkt från Wilhelm Meisters Lehrjahre, en roman som i sin tur handlar om en teatergrupp som gör en uppsättning av Shakespeares Hamlet (för att göra listan av giganter lång).
Mignons berättare rör sig i italienska sjötrakter och är en hängiven beundrare av Goethe, även om han inledningsvis låter den tyske författaren Jean Paul och dennes Titan gå före Faust. Berättaren, nu en äldre man, är stor i orden, ibland nästan svulstig, men väl medveten om sin egen deliriska framtoning är han ibland också charmant i sin högdragenhet och i sitt obevekliga allvar. Det går alltså rykten om att Goethe har setts spankulera i nejden och berättarens första möte med poeten blir inte någon överraskning. Det tycks som om bergsområdet fått en osalig ande på halsen, om inte två - då huvudpersonen lite feberaktigt, där i alla fall jag kan dra paralleller till Manns von Aschenbach (der Tod in Venedig), börjar följa efter en ung flicka som han kallar för Mignon.
Gubbsjukt, skulle jag ibland kalla det, men han ser henne som direkt stigen ur poesin och då finns inte utrymme för pedofilitolkningar förstås. Helst inte då allt tycks vara övervakat av herr Goethe. Det blir alltså en färd genom småstäder och berg i en ganska passiv jakt på det absurda cirkusfölje som Mignon setts i och allting får en ren och upphöjd status, trots fetischismens egentliga påpekande.
Här har vi tal om Goethereferenser som inte bara har en genomsyrande, utan även en rent uppbyggande karaktär och såhär förhåller man sig lätt till sin store föregångare - för trots nobelpris är det inte lätt att vara tysk dramatiker efter Faust, utan att förhålla sig till sin historia. Då kan man lika gärna bre på, tänker jag. Den store anden lever kvar i och skapar ständigt ny poesi, nu genom sina efterträdare. Han får nya beundrare i romankaraktärer och ger dem levande poesi.
Jag har genomlevt nittiotalet och är inte helt obekant med begreppet ironi. Fulla av ironiska överdoser tror jag mig kunna skönja det hyfsat bra, där det är motiverat. Här flyger allt högt, Hauptmann och bokens berättare är stora i orden och Goethe blir omisskännligen lika värdigt beskriven som sin egen marmorbyst. Det finns ingen ironi och jag begriper inte till en början. Jag kan inte ta det på allvar, men det är just vad det är meningen att jag skall göra. Det är en spökhistoria i historien och finstämd prosa till minne av den stora poesin. Jag ställer mig kluven, men jobbar med att stävja min ironi. Kanske är de såhär det går till - vid italienska sjöar och berg, vandrar gamla män omkring och kommunicerar med gamla poeter.
Och jag är kanske inte förvånad över Hauptmanns respektfulla möte med sin företrädare, även om han med sin tokigaprofessors-frisyr snarare ser ut som vore han en respektlös tok. Han gör upp med gamla tyska spöken på ett värdigt vis, genom denna spökhistoria. Och gällande spökhistorian ser jag onekligen en koppling till den i kortromanen nämnde Jean Paul, som ibland kopplas till romantiken och E. T. A. Hoffmann. Och plötsligt står mönstret klart, om än komplext. Goethe gör besök och Hauptmann inkluderar hela historian från förromantik och genom romantiken, fram till sin egen tid. Fint, tänker jag, och avslutar med att högtravande citat:
Den gamle herrn såg nämligen på mig. Han gjorde det med dessa runda stora magiska Goetheögon som blivit till en myt. /../ Men i det att hans gåtfullt fasta blick borrade sig djupare och djupare in i mig, kände jag hur en bestämd befallning borrade sig in i mig och genast gjorde mig till hans slav
Så kan man hantera sitt Goethekomplex - enligt Hauptmann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar