Att den ultimata läsupplevelsen inte existerar är jag och ett flertal andra inbitna läsare rörande överens om (och att den är än mer omöjlig att nå på denna blogg, är vi alla fullt övertygade om).
Men vad förhöjer en läsupplevelse (om man undantar yttre faktorer)? Det personliga engagemanget, förväntningarna eller graden av förståelse?
Och vad är förståelse? Hur har man förstått det man läser och viken tolkning/läsning är den rätta? Därom tvistar de lärde och inte tänker jag ge mig in i den diskussionen, utan frågan jag ställer mig är om detta egentligen förhöjer läsupplevelsen. Är det rimligt att anta att en litteraturprofessor får mer ut av att läsa Mannen utan egenskaper än en ickebeläst plåtslagare? Svaret är nog både ja och nej. Men vilka faktorer som egentligen spelar roll, är ganska svåra att placera.
Ett exempel från min egen erfarenhet är två läsningar av Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, som, om jag inte minns fel, i någon tidning röstats fram som förra århundradets bästa roman. Jag läste den då jag var femton första gången och sedan andra gången fem år, och två av dessa hängivna åt litteraturstudier, senare. Andra gången med analys och diskussion med bland annat en professor i rysk litteratur.
Var boken bättre den andra gången? Var läsupplevelsen mer nyanserad, fylld av mer insikt? Ja, då hade jag tuggat i mig såväl Faust som Bibeln och kunde dra referenser som jag tidigare inte kunnat, men sönderanalyserade likväl de ironiska kommentarerna till det sovjetiska författarförbundet och lade in dubbla och tredubbla meningar till varje fras. Det blev inte klarare, men väl snårigare, och läsupplevelsen blev störd. Analysen störde alltså läsupplevelsen, men tillförde ändå vissa saker. Det jag inte sönderanalyserade, kunde tillföra en dimension som jag fem år tidigare inte nuddat vid och som gjorde referenser till erfarenhet och minnesbilder jag tidigare inte haft. Vissa sammanhang blev klarare och det verkade för det mesta positivt, men ingenting kunde härma den första läsningens spänning.
Är det kanske bara barn- och ungdomen förunnat att läsa böcker fram tills väckarklockan ringer om morgonen i en outsinlig törst efter upplysning, upplevelse eller vad det nu än var som var värt att somna på lektionerna dagen efter? Sätter vi medvetna eller omedvetna gränser för hur okritiskt vi kan mata in text, med ålder och /ut/bildning, eller har vi bara trätt in i vuxenhetens allmänna stagnation?
Man skall lära sig att tänka kritiskt. Att förhålla sig kritiskt till texten, till kontexten och intertexten, vända upp och ned på orden och gärna på samma gång analysera epoken. Som litteraturvetare skall man tömma alla källor till njutning och simma torrsim i närläsning och teorier av allehanda frunkfurtskolefilosofer. Och så önskade man ibland att man fick stänga av den biten och ha sin läsupplevelse - utan att ta ut versmått och Dantereferenser.
Att samtidigt vara medveten om allt detta kan också vara ett störande moment. Jag kan minnas irritationen över att inte förstå det som jag visste att jag borde förstå. Det var ett tillkortakommande hos läsaren, som inte medvetandegjorts fem år tidigare.
Jag tror att det är möjligt, såväl som nödvändigt, att fly kritiken och analysen. Det är klart att man inte kan slänga ut sin egen erfarenhet och läsa böcker som vore man någon tabula rasa, men ibland undrar jag om man inte har en tendens att lägga för stort värde i den "bildade (akademiska) läsningen" och för litet i det omedelbara intrycket.
Men att bejaka sin omedelbara erfarenhet är nog svårare än man kan tro.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Annorlunda utan referens?
Del I:
Det första undertecknad har vissa funderingar kring är vem ”man” i det avslutande stycket syftar till? Är det författaren själv, eller en föreställning om hur vissa andra förhåller sig till litteratur och läsning; kanske den akademiska världen som gör sig påmind? Hur som helst så tycker jag mig genomgående i texten skönja en kluvenhet mellan den passionerade läsningen och den belästa och/eller akademiska som jag anser värd att kommentera... Visst kan det vara frustrerande att inte kunna lägga alla tänkbara referenser åt sidan och bara njuta av texten så som man en gång upplevde den, men tyvärr finns det nog ingen återvändo, ingen väg tillbaka till den naiva läsningen, åtminstone inte om det som åsyftas är ens egen naivitet (om man inte råkar ut för en hjärnskada, tar kraftiga droger... ). Men hoppet är precis som moja zjizn antyder kanske ändå inte helt förlorat, för självfallet kan man (jag och alla andra) inträda i en ny naiv fas i sitt liv. Det är i själva verket det vi gör hela tiden: det är då inte längre samma saker som vi tar för givet (de saker som krävs för att vi över huvud taget ska kunna förstå och läsa, och som utgör grunden för varje ny upplevelse), utan helt andra saker som utgör den trygga bas som vi utgår ifrån, men likväl är det en bas, något vi tar givet och inte kan blunda för, vare sig vi vill det eller ej. Den avgörande frågan för hur spontan man efter intryckande av diverse (akademisk) information kan vara i läsning, handlar nog framför allt om hur man förhåller sig till informationen i fråga: ser man det man har lärt sig som någon slags dogm som ständigt måste predikas (en vanligt förekommande inställning hos vissa feminister) är det självfallet svårt att slå sig ned och titta på i princip vilken amerikansk komedi som helst, utan att ifrågasätta det mesta man ser. Tycker man däremot att det kanske inte alltid är så viktigt med en viss typ av kunskap/referens så är det nog möjligt i viss utsträckning att tillfälligt välja att bortse från det man har lärt sig. Men självfallet bara till viss del eftersom det är omöjligt att helt bortse från det man en gång har lärt sig och dessutom tror på (gjort till sin kunskapsbas). Det är helt enkelt frågan om vad man väljer att lägga vikt vid i sin läsning som avgör vad man får ut av den. Självklart kan man aktivt söka efter viss information, välja att endast läsa vissa delar, fokusera uteslutande på vissa aspekter i texten och så vidare (allt beroende på vilken funktion man förväntar sig att texten ska ha), men om vi i den här diskussionen åsyftar någon slags ”normal” läsning där syftet inte är på förhand klargjort blir läsningen onekligen ett resultat av vem man för tillfället är: vilka erfarenheter som är aktuella, vad man för tillfället tycker är intressant, vilket humör man är på, vilka böcker man nyligen har läst, vilka andra ämnen, sociala möten och dylikt man är involverad i, och så vidare.
Del II:
Vad jag vill komma fram till med ovanstående resonemang (del I) är att vare sig man väljer att läsa med en massa referenser aktuella i huvudet eller ej, så finns det ingen möjlighet (och det är inte heller relevant) att jämföra den ena läsningen med den andra, de är inkommensurabla (för att hänvisa till Kuhn) av den enkla anledningen att det syftar till helt olika saker. Varje läsning i sig är vad den är, en unik företeelse som aldrig kommer att upprepa sig, och oavsett vilken inställning man som läsare går in med i sitt möte med litteraturen så kommer den att vara just det den är och inget annat. Givetvis finns det gränsmarker där olika läsningar är svåra att skilja åt, kanske framför allt när den lärda läsningen har sammansmält med referenserna i så pass stor utsträckning att personen i fråga inte längre reflekterar var de kommer ifrån. Men mer referenser är i varje fall inte nödvändigtvis bättre om man ser till den enskilda läsupplevelsen, även om det ofta kan det verka så eftersom det är betydligt svårare att motivera en läsning som inte fokuserar så mycket på referenserna än en som gör det. Avslutningsvis så undrar jag varför det är så uppenbart att den ultimata läsupplevelsen inte existerar? Jag tycker det är alldeles uppenbart att den visst kan göra det, problemet är väl bara att den aldrig kommer att vara möjlig att verifiera eller styrka på något sätt, med det är väl inte heller intressant? Känns det som att man har haft den ultimata (läs)upplevelsen så har man troligtvis det, åtminstone tills nästa gång, då man på en helt annan plats i en helt annan tid, med helt andra preferenser tycker sig ha hittat något (ännu) bättre!
ja, för att svara på den sista frågan åtminstone; så nej, jag skulle säga att min tolkning av den ultimata läsupplevelsen, är att det ultimata inte kan uppnås utan verifiering, men att denna verifiering i sig är omöjlig. Antingen är ingen läsupplevelse ultimat, eller så är alla det. (som du säger - de kan inte jämföras).
Egentligen är det dock inte riktigt det jag vill komma fram här, eftersom "ultimat" kanske blir lika svåranvänt som "fullkomlig". jag talar nog istället om strävan efter den ultimata läsupplevelsen, som jag alltså menar är en omöjlig strävan, då det inte finns något rätt eller fel i läsningen - att läsningen inte blir "bättre". yttre omständigheter som t.ex utsövdhet, tyst omgivning etc. kan optimeras, men ger inte nödvändigtvis en ultimering av läsupplevelsen. precis som akademiska verktyg inte heller ger det.
Nja, det är nog sant som du säger att det är tämligen poänglöst att ens tala om den ultimata läsupplevelsen, att resonemanget lätt blir en tautologi, eller kanske snarare utmynnar i ett meningslöst cirkelresonemang utan någon stabil grund. Jag håller också med dig, åtminstone delvis, om att strävan dito i ljuset av ovanstående också blir meningslös. Samtidigt är jag övertygad om att den ändå är omöjlig att helt undvika. Jag skulle till och med vilja påstå att själva strävan, en aldrig uttömmande vilja att överstiga (eller överträffa) vår begränsade utsiktspunkt, i kombination med insikten att vi aldrig helt kommer att lyckas, utgör en essentiell del av våra liv: en paradox där vi trots vår ohjälpliga bundenhet i nuet ibland ändå måste hysa en tillstymmelse till tro på att gräset de facto är grönare på andra sidan, och när vi väl når dit, i varje fall tillfälligt, vara övertygade om att det faktiskt också är det. Så oavsett om en förändring som vi själva är en del av är en förbättring eller ej (vilket är det som är så knepigt att komma fram till) så tror jag ändå att vi för det mesta till slut på grund av ren självbevarelsedrift kommer att tycka det – oavsett om den nya platsen var dit vi strävade, eller bara råkade hamna, eller eventuellt var den sista platsen på jorden vi egentligen önskade hamna på!
Skicka en kommentar