Nästa verk ut på ungdomslitteraturplanet är en bok som i en av sina filmatiserade former betydde väldigt för mig under min uppväxt. Skriet från vildmarken på svenska och The Call of the Wild i original är en bok som i stor utsträckning också infiltrerat den svenska ungdomens sinnen. Jack London, både som symbol för det "den amerikanska mentaliteten" och som en av de unga döda med ett tragiskt livsöde, har lyckats skapa en mycket stark berättelse, för såväl den unge äventyrsboksläsaren och den med fascination för allegorier över ett idiotiskt samhälle.
En god vän till mig berättade att han hade haft svårt att koppla att det var en hund och inte en människa det handlade om i början. Allegorin till en människas kamp mot samhället är alltså väl underbyggd av en rad uttryck och metaforer som är långt mer mänskliga än hundlika, i synnerhet i början, då hunden är domesticerad och instinkterna vilande. Och trots att allting oupphörligen går i en riktning som leder till en mer och mer cynisk syn på omgivningen, finns där hela tiden en oupphörlig livskraft. Den starke överlever. Och livet är kampen för överlevnad.
Hans senare roman, White Fang, är den motsatta berättelsen. The Call of the Wild handlar om en hund som sakteliga närmar sig sin anfader, vargen, medan White Fang handlar om en varghund som till slut blir domesticerad. I båda premieras självständighet, egensinnighet och styrka - men i båda finns också den positiva auktoriteten. Den vänliga, rättvisa, men också fasta mansfiguren som bemöts med besinningslös kärlek, trofasthet och lydnad. Att bli kuvad av egen vilja, tycks vara hundens öde.
Jag var fascinerad. Till viss del av nostalgiska skäl, men också för att jag tror att äventyrsgenren är kraftigt nedvärderad av individer över de tjugo. Dock måste jag tillstå att jag i mitten av den andra romanen blev lätt uttråkad. Jag hade lärt mig mönstret de båda verken följde och förutsägbarheten var fullkomlig. Kanske blev också den stereotypa patriarkala mansrollen väl synlig och något irriterande, även om man i så tidig litteratur ofta får svälja både det ena och det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar