Fitzgerald

Jag skall fatta mig kort i detta första blogginlägg efter en mycket lång paus. Gamla texter fick verka mellanakter, innan denna omåttligt populära blogg (en månad hade jag två läsare!) i detta nu får sin återfödelse (?). Återfödelsen blir i samma ironiska ton som innan, men därutöver också utblandad med egentligt åsiktsuttryckande. Om än lika samtidsouppdaterat som vanligt.

Först ut i osamtiden:

F. Scott Fitzgerald, som jag oförhappandes under en utlandsresa läste. Natten är ljuv eller Tender is the Night heter boken, som lästes till stor del för att den fanns i en svensk pocketutgåva. Full av fördomar var jag, som alltid. I synnerhet när det handlar om en författare till en så uttjatad bok som The Great Gatsby, en bok som ger mig bilder av horder av amerikanska skolungdomar som tvingas läsa denna "klassiker" och tillika hatar det de läser. Jag gick inte i linje med dessa ihopfabulerade amerikanska skolungdomar då jag några sidor in hänfördes nästan till stumhet.

Stum blev jag - och läste gjorde jag. Det handlar om en psykoanalytiker som förälskar sig i sin patient, en patient som då hon kommit ut ur eländet också är beredd att lämna sin man och räddare därhän. Berättelsen i sig flyger också iväg i andra riktningar och huvudhistorian både introduceras och följs upp av en ung kvinna i utkanten av det omskrivna paret. Jag hade svårt i början, med den glättiga, finputsade filmstjärnebadstranden, som sakta hettades upp i solen, men några sidor in snärjs även den fördomsfulla.
Så kommer vansinnet och därmed också det mest intressanta. Det som skall vara skrivet av Nicole, kvinnan som sedermera gifter sig med den huvudrollsinnehavande psykoanalytikern, visar på en oförtäckt vansinneshistoria med en trasig och traumatisk bakgrund. Anteckningarna/breven är fragmentariska med fascinerande vändningar och må så vara att jag inte känner schizofrenin utan och innan - efter dessa kapitel får jag ändå illusionen om att jag kan känna igen någon form av autenticitet. Det är väl det som kallas trovärdighet.

Det bör tilläggas att jag under läsprocessen läste om ett otal sidor - och detta inte bara på grund av att Rysslands minibusskomfort brast i läsvänlighet, utan för att jag njöt helhjärtat av formuleringarna. Formuleringar som dessutom var översatta till svenska, vilket sätter mig i en situation där jag undrar om det är Scott eller översättaren jag skall hylla. Jag skall inte gå närmare in på den diskussionen, utan då tillfälle bjuds istället läsa originaltexten.

I all hänförelse över denna bok måste tilläggas att jag sedan rekommenderade boken för två betrodda vänner. Dessa vänner verkade inte dela samma entusiasm och episoden gjorde att jag tappade fart i min hyllning en aning. Här finns plats för en diskussion om den subjektiva läsupplevelsen och vilka referenspunkter som spelade på mina strängar, men eftersom detta diskussionsämne lite gör en invändning mot min bloggs existensberättigande, lämnar jag ock detta därhän.

Jag rekommenderar, särskilt för den schizofrene.