Strindberg och havet

Under en nyligen inträffad sjukhusvistelse fick jag tillfälle att förkovra mig i Strindbergs Skärkarlsliv, samt I havsbandet, som har getts ut gemensamt i en pocketvolym. Eftersom jag inte hade någonting annat för mig, samt ett mycket dåligt utbud av annan litteratur, i synnerhet på ett hyfsat lättförståeligt språk (läs: ej ryska), så lade jag ned ansenlig tid på denna volym, inkluderat en del omläsningar direkt påföljande själva genomläsningen. Om det är så att jag på det sättet har lyckats bilda mig någon djupare uppfattning om dessa skärgårdshistorier kan jag tyvärr dock inte svara på och kanske är det ganska otroligt, med tanke på att jag faktiskt låg på sjukhus och hade en anledning därtill.

I alla fall. Skärkarlsliv är, för den som inte redan var bekant med det, en samling historier från skärgården, som på olika sätt behandlar de teman och karaktäriseringar som Strindberg så generöst delar med sig av i inledningen. Han gör bland annat noggranna naturiakttagelser, talar om isoleringen i de små kustsamhällena och den "egna lag" som på sina ställen uppstår och den hedniska religion och vidskeplighet som ibland är framträdande för de av havet levande människorna. Han nämner bland annat ett fall då han hörde en mördare omnämnas. Mannen hade dränkt sin hustru och den enkla domen av befolkningen var helt enkelt att han "begått ett litet snedsteg". Skärkarlen är en ensling.

I havsbandet behandlar till stor del samma tema, men är en längre berättelse om en man från en högre klass och med en universitetsutbildning, som kommer ut till en liten havsort för att forska på förändringar och förbättringar i fisket. Det är i mångt och mycket en skildring av ett psyke som successivt bryts ned av sin omgivning - ett samhälle som skyr all förändring.

Det är lätt att se de realistiska dragen i berättelserna och i synnerhet som skildringarna är ganska mörka. Strindberg påstår sig själv här skildra "slagsidorna" av skärkarlslivet, efter den, enligt honom själv, väldigt ljusa och glada Hemsöborna. Samtidigt kan jag, efter att ha sneglat lite på utgivningsåren (1888 och 1890), också se en del likheter med den begynnande nittiotalismens idéer. Inte för att jag vill skjuta in Strindberg i det facket, utan för att det är spännande att jämföra både teman (hembygd, hembygdsnationalism, naturromantik, psykologi och hedendom/äldre naturreligion) och förfaringssätt (stil, såsom till exempel den psykologiska skildringen av huvudpersonen i I havsbandets tilltagande vansinne) med de samtida nordiska författarna. Sedan kan ju också jag med klarhet se att det kärva, vetenskapliga och pessimistiska förhållningssättet till allt detta, samt till den "enkla människan" inte ligger naturalismen långt ifrån.

Och så talar man ju om I havsbandet som "övermänniskoromanen" där Nietzsches Så talade Zarathustra blir en rimlig koppling.

Det jag skulle vilja komma fram till var, som tidigare nämnt, havet. Havet som symbol i denna roman har ganska mycket gemensamt med flera av de saker jag tog fasta på min analys av Hemingways Att ha och inte ha. Det är isoleringen och den därpå följande "fria" lagstiftningen. Det kärva, det hårda, men också överslätande. Födan kommer från havet och utan den står döden för dörren, vilket är lika med ett upphävande av lagen. Isoleringen leder också till en enorm påfrestning för samlivet hos människorna som lever där, vilket i sin tur också leder till vidriga brott, som liksom (ibland också bokstavligt talat) sköljs under vågorna.

Havet är närheten till naturen, därmed också till naturkrafterna, vilket appellerar till den klassiska havsbilden, som det kraftfulla väsenartade. Vidskepligheten blir en produkt av människans litenhet inför naturen och bilden blir här klassisk: det är den lilla människan, mot den härskande naturen. Hon försöker ta hjälp av högre makter för att få ut sin lilla del för överlevnad av moder natur och ingen tilltro sätts till vetenskap. Innan en universitetslärde kommer ut och iakttar det hela. Han vet att kuva moder natur och förlitar sig på vetenskapen för att få ut så mycket som möjligt av havet, som här blir fullkomligt avmystifierat. Han kan namnge alla växter, fiskar och havslevande varelser och ordnar på så sätt in tillvaron i ett system, helt främmande för skärkarlarna med sitt instinktiva sätt att förhålla sig till naturen och havet.

Havet spelar alltså två roller i dessa berättelser och det skulle kunna ses som en brytningsfas mellan de båda förhållningssätten. Och havet är egentligen det som i slutändan segrar, även om kritik stjälps i stora lass över de "enkla människornas" sätt att underordna sig naturen.

Nåväl, diskussionen skulle kunna fortsätta i all oändlighet, till exempel med iakttagelser av naturkraften jämte Gud, eller gudar och naturreligion i osämja med kristendom samt havets roll i den brytningen, men jag nöjer mig detta. Och tänker vad jag har tänkt en gång förut - var är friheten? När symboliserar havet frihet, vidder och ändlöshet? Jag bara tänker på den moderna människans havsromantik, med sina segelbåtar och havsutsikter.