Havet som symbol.

Efter en essä i tidsskriften Ordkonst för något år och ett halv sedan, som behandlade Hemingways roman Att ha och inte ha och havet som symbol i denna roman, har jag ofta återkommit till temat i tanken. Vad symboliserar havet? I essän hänvisar jag bland annat till Saumel Taylor Coleridges The Rime of the Ancient Mariner och en klassisk besjälning av havet. Havet har en styrka och grymhet som inte återfinns i Att ha och inte ha. Där är havet livgivande och livtagande, men hyfsat odramatiskt.

Faller någon i, försvinner denne, men det är inte de vilda vågorna i ett personifierat hav som bär skulden. Människan är den farliga, inte det skrämmande, stora och odefinierbara.

Och så igår läste jag Thorsten Jonssons Konvoj och förstod plötsligt varför han kallats för den svenske Hemingway. Historien är ett fartyg med privatpassagerare på väg över till Canada från Europa, mitt under det brinnande andra världskriget. Båten är en del av en stor konvoj, som alltså i formation tar sig över havet, med nattlig mörkläggning, utkiksbåtar och avlösande vakter dygnet runt.

Och liksom hos Heminway är inte faran havet. Havet är den utsattes plats, men fienden är människan. Fienden är inte naturen, utan vi själva. Havets symbolvärde är mycket viktigt, då det är den isolerande faktorn som drar handlingen framåt. Alla människoöden binds samman i en gemensam oro, ett äventyr på en så liten yta att möten människorna emellan är omöjliga att undvika. Det är nästan råbarkat, kort, intensivt men kärnfullt. Alla gör de en resa som innebär en förändring. USA är fortfarande USA och avståndet till Europa är enorm. Många skall stanna där, bygga upp sin tillvaro från början och brottas med tanken på det slutgiltiga avskedet. Havet blir en tidsmarkör i deras livsaxel, eller ett mellanspel i en oundviklig process. Och vad är inte mer passande än samtal, tankar och livsångest till en fond av vågskvalp? Livet trängs ihop på en liten yta, omgiven av vatten. Som Harrys färd mellan Key West och Cuba.