Författarens frihet och skillnaden mellan dikt och verklighet

Den okände författaren är ett fenomen. Den välkände, men halvt på egen hand ihopfabulerade, är ett annat fenomen. Detta hör kanske mer till vanligheterna om man går bakåt i tiden, där det är svårt att kontrollera fakta, såsom till exempel fallet Edgar Allan Poe. I introduktionen till min utgåva av Tales of Mystery and Imagination, skriven av John S. Whitley, står det att: ”It has never been easy to give details of Poe’s life because he frequently fantasized (lied) about dates and place and he suffered from possibly the worst literary executor in history, Rufus Griswold, who sought every opportunity to blacken Poe’s name.” Här utgår jag från att dessa påstådda lögner alltså är uppgifter från öppet biografiskt material, där Poe medvetet sökt förvirra omvärlden. Ett annat, mer ofrivilligt sätt att berätta sin egen historia, är genom romanen.

I en introduktion av metakaraktär hävdar till exempel Louis-Ferdinand Céline i sin bok Resa till nattens ände, bestämt att allt är uppdiktat. Någonting som gängse biograf ej är ense med honom om och som han säkerligen även vill påskina med den övertydliga introduktionen.

Att en roman grundar sig på författarens egenupplevda händelser är ingalunda någonting ovanligt, snarare är det väl så att det i någon mån till och med är nödvändigt med någon form av erfarenhet för det mesta skrivande – men ibland tycks korrelationen med ett verkligt händelseflöde vara alltför uppenbar, för att det hela inte väldigt lätt skall avläsas som rätt och slätt självbiografiskt skrivande. Och där kan självklart problem uppstå, precis som med de otaliga böckerna och påföljande konflikterna som hanterar ”based on a true story” – där det hela visar sig var helt eller delvis påhitt. Här kan man ju tycka att om författaren inte hävdar att allt är sant, skall det heller inte tas för sant, men som de flesta vet, är mytbildning ganska populärt.
Många läsare tycks vilja att det som står skrivet också skall referera till en verklig händelse, snarare än att vara ren fiktion, åtminstone om man tror medierna och de upprepade utfallen mot författare som inte talat ”sanning”, trots att de påstått sig göra det.

Jag kan ju tycka att det är sak samma om Gregory David Roberts (Shantaram) verkligen upplevde ens hälften av det där eländet, om Johnny Cash liv verkligen var så hårt som hans scenpersona framställde det, eller om den där Alice i Go Ask Alice, verkligen existerade på riktigt. För mig är litteraturen fiktion och kan visserligen ha ett värde i sin trovärdighet, men där den egentliga korrelationen är ganska ointressant. Jag antar att jag inte får jobb på DN med den åsikten, men jag kan i alla fall fortsätta att leva ett halvfiktionsartat liv i min dagbok, utan ideliga frågor om detta VERKLIGEN inträffade. Nej, det gjorde det inte. Men det gjorde det i mitt huvud.

Här föll jag ifrån ämnet en aning, där jag mer ville tala om en författare som kanske medvetet försöker brodera ut sitt liv, eller förvirra omvärlden en aning. Ola Hansson var nog ingen notorisk lögnare till exempel, men blandade gärna ihop och förkortade perioder av sitt liv lite slentrianmässigt, så att idoga biografskrivare fick jobba hårt med att ta reda på vilken sommar han egentligen tillbringade vid Ringsjön. Om detta nu är så extremt viktigt.

Vissa samtida, och dåtida författare för den delen, bidrar till myten om sig själv bara genom att hålla sig borta. Se bara på Nikanor Teratologen, som både genom pseudonym och isolering har sysselsatt mångas fantasi. Och även om identiteten är avslöjad, finns det många som spärrar upp ögonen vid bara tanken på griftefridsbrottet han gjort sig skyldig till långt tidigare i sitt liv. Det i kombination till tematiken på romanerna kan väl få vilken tonårspojkes hjärna som helt att mytologisera. Även detta kan jag bli lite trött på ibland. Nej, författaren är inte död, men ibland kan man väl bara låta dem vara och kanske inte kartlägga deras liv fullständigt – med ständiga kopplingar till den litteratur de skrivit. Det här med att blanda ihop dikt och verklighet känns lite passé. Eller schizofrent.