Ungdomens litteratur V

I ett av de få tidningsläsande ögonblicken under min USA-vistelse, lyckades jag springa in i det faktum att det är femtioårsjubileum för utgivandet av boken To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Detta har säkerligen inte heller gått svenska medier förbi, men därom vet jag intet i min vanliga samtidsouppdatering. Dessutom figurerar boken på svenska med den mycket fantasilösa titeln Dödssynden, som är en enkel helöversättning av det uttryck som används i den engelska titeln, vilken refererar till just den episod där uttrycket används i boken. Ordet "dödssynd" i sig nämns dock aldrig vad jag kan minnas och det hela kan säkert gå mången svensk läsare förbi.

Nåväl, iväg från titelfrågan. Att detta är en mycket betydelsefull bok i de förenta staterna i väst, var svårt att undgå, inte minst då jag läste artikeln. En kvinna som undervisat barn i många år, berättade att hon inte kunde tänka sig att inte låta barnen läsa denna bok och att hon inte haft "en enda elev som inte älskade den". Detta har jag visserligen mycket, mycket svårt att tro, inte minst med tanke på barns allmänna avoghet gentemot saker som de tvingas göra, men ja, jag förstår poängen.

Och jag förstår poängen när jag läser den också. Det är en uppväxtroman om en ung flickas bryderier och äventyr i en småstad i Alabama - den amerikanska Södern. Huvudtemat - förutom skildringen av en ung flicka som inte trivs under könsnormer och etikett, är rasism, och den sömniga, invanda och smått frustrerande inskränkthet, som, tro mig, existerar än idag i hög grad där i Södern.

Så, med en stark kritik mot söderns rasism och med en mer liberaliserad syn på såväl barnuppfostran som liv och leverne i allmänhet, så ser jag precis vilken plats denna bok intar i skolväsendet. Men det är inte det som gör den läsvärd för någon som för länge sedan lämnat den tänkta målgruppen. Nej, i mitt intresse för bifigurer, fångade en mitt intresse. Arthur. Och frågan är om inte hela boken egentligen cirkulerar kring denna person. Det börjar med honom - och slutar där. Han är det egentliga beviset på att godhet finns och att allt inte är hopplöst.

Och hur överdrivet eller förutsägbart det än kan vara, är det precis vad man behöver, efter att ha vadat runt i träsk av Stig Larssonar, nedmosad i gyttjan bland Rimbauds och Baudelaires efterföljare i ett kaos av skevt könsumgänge, massmord och blekögda Schopenhauerdyrkare - med tonvis av obehag, personifierat i allt från Peter Sotos till Nikanor Teratologen. Ja, då behöver man en outsider, en Arthur, som inte nödvändigtvis dödar den hundvalp han klappar (och vars efternamn inte klingar tyskt).

Och då kan jag slå ett slag för barnboken, här formgiven av Harper Lee.