Romantiken som ideologi - Lermontov som kritiker.

I ett förvirrat uppsatsförsök har jag redogjort, eller försökt redogöra, för en idé om Michail Lermontov som en tidig rysk kritiker av romantiken som ideologi. Elizabeth Cheresh Allen hävdar att i Lermontovs pjäs Maskeraden så har den tidigare, mer byronska influensen, försvunnit och istället har ersatts av en ironisk och kritisk hållning till vad som kan hända, då människan försöker ställa sig utanför moralisk ordning och (det kristna) normsystemet. När hon hanterar romantiken som en ideologi och den romantiska hjälten som ett eftersträvansvärt ideal. Men då allt blir till en ideologi och idealet en förebild, tappas äktheten bort på vägen. Och sålunda kan man inte närma sig romantiken.

Maskeraden gör ett fint porträtt av en man som söker sina egna moraliska värderingar och försöker rättfärdiga sitt handlade utifrån principer av det romantiska idealet. Han misslyckas fatalt och blir en patetisk bild av outsidern som kämpar i gemen medvetenhet för någonting som skall tyckas ädelt, men som knappast är mer än egenkärlek och trångsynthet. Arbenin, huvudpersonen, förälskar sig i kärleken (eller snarast i sig själv) och handlar fegt för "det sanna och det stora" som kärleken som sådan får symbolisera. Han söker rämna en ordning för att göra ett misslyckat försök att bygga upp en annan. Vad han dock inte begriper är att det inte går att bli en romantisk hjälte med halvdana fegheter.

Nåväl, det hela är lite oklart, men kontentan är att jag vill argumentera för att denna kritik går att skönja, åtminstone i en svag förlaga, redan i poemet "Demonen", som annars alltid brukar härledas till en sträng romantisk anda. Protagonisten där, Demonen själv, skyddas dock en aning i den romantiska traditionen av att han ju faktiskt är Demon och således per definition står utanför Guds världsordning. Där kan han ju härja fritt, utan att kämpa i fåvitsko, som en så mänsklig varelse som Maskeradens Arbenin tvingas att göra (med ett resultat påverkat just av det faktum att han är mänsklig och således långt ifrån fullkomlig). Nej, Demonen har sin demonstatus och hans ideal står utanför Guds rike. Dock är han på grund av detta, per definition, också dömd till undergång.

För i en värld med en fullkomlig Gud, kan den romantiske hjälten aldrig segra, hur mycket rebell han än är. Nej, skillnaden mellan Arbenin och Demonen är klar, trots att de båda misslyckas i slutet. Arbenin handlar efter en ideologi, medan Demonen handlar i en långt mer rebelliskt ädel anda, då han redan står utanför världsordningen. Dock är det i Demonen som Arbenin finner sin kraft och förlaga, i en kamp som är omöjlig att segra och kräver mer och mer patetiska metoder, ju mindre mod och egentlig egensinnighet man har.

Likheten, där jag försöker se det första tecknet på Lermontovs distans till den romantiska traditionen är att det i båda poemet finns en medvetenhet i själva framställandet. Demonen må handla mer rättfärdigt (om man nu kan tala om det), men undergången är ändå predestinerad. Vem som kämpar för romantikens ideal, misslyckas. Kanske är det bara klassiskt romantiskt, med det tragiska misslyckandet, men jag tycker ändå att tonen är väl distanserad i sin romantism, för att fröet till kritiken skall avfärdas.

Lite som "en romantisk hjälte - men prova inte själv hemma."