Direktøren for det hele

Jag var och såg Direktøren for det hele av Lars von Trier häromkvällen (kanske är det snart en vecka sedan). Förväntningarna kanske inte var Trierska (i min mening), då allt jag har sett är den fenomenala miniserien Riget, som ni nog alla känner till. Jag kunde knappast vänta mig någonting i samma klass som den, då man, sorgligt nog, finner att regissörer sällan gör om sina bragder.

Nåväl, det här handlar om någontong helt annat. Det är en komedi, kanske snarare i den antika meningen, än i den moderna (trots avsaknandet av jättelösfallosar), åtminstone enligt Trier själv (?), men ändå; en komedi. Jens Albinus gör en hyfsad insats som den, av en nästan helt okänd dramatiker, överdrivet fascinerade skådespelaren Kristoffer, som får till uppgift att spela en ickeexisterande direktör för ett företag. De andra skådespelarinsatserna är över lag nöjaktiga. Filmen är emellertid förutsägbar (en av komedins vanligaste brister?), man vet att han kommer att inleda ett sexuellt förhållande med någon av karaktärerna (man listar också snart ut med vem) och man kan räkna ut hur de flesta komiska händelserna kommer att få sin upplösning/skruv.

En viktig del i det hela är det, i den moderna komedin, oundvikliga inslaget, nämligen att man måste driva med ett folkslag eller en nation. I detta fall är det islänningarna, som genom en representant, får framstå som karga, ilskna och tystlåtna. Eller kort och gott: fullkomligt asociala människofiender. Här passar man också på att låta islänningen själv driva med danskarna, det gäller att jämna ut striden lite. Det här har vi sett förr. Ta till exempel filmen som hade biopremiär i höstas i Sverige (och som blev, om än inte omåttligt populär, så åtminstone oförtjänt uppmärksammad), Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan. Jaja, här driver vi lite med Kazachstan. Och så lite kritik av USA på samma gång. För att väga upp. Se även Conan O'Briens fixering vid Finland, Jim Jarmuschs Night on Earth, med sin fördomsfixering och så vidare. Det finns en lång tradition - och den byggs på. Men det finns ingenting man hellre vill se - än sig själv, genom fördomar.

För att återgå till Trier. Filmen har sina ljusa stunder, skall väl undvikas att kallas värdelös och jag ångrar inte mina utlagda sextio kronor, men ändock, han skrapar lite på ytan för att göra en komedi som inte är som alla andra, medan jag önskar lite djupare avtryck. Annars kan han lika gärna strunta i skrapandet och fixera komiken.