Den tidiga ryska litteraturhistoriens väl och ve

Det kan vara ganska intressant att ta sig någonstans man inte varit förut, en förkovran i prePusjkin, någonstans innan ryssen blev upplyst. Inte utarmade, men knappast berikade. Frågan är vilka resultat Rysslands isolering hade på den, väldigt begränsade, mängd litteratur som finns från "början" fram till 1700-talets mitt.

Man hade ingen kontakt med den romerska kyrkan - annat än väldigt begränsat via Konstantinopel, men detta är försumbart. Den rationella vändning västerlandet tog fanns inte i Ryssland. Man accepterade inte bara tron, man ville förstå den. Det ville inte ryssen. De accepterade. Någon renässans kunde knappast existera, på grund av det enkla faktum att det inte fanns någon antik att pånyttföda. Den ryska ortodoxin kommer vissserligen från den grekiska, varför man då med lätthet kan tänkas att ja, med all den kristna litteraturen som måste kommit från den grekiska kulturen, måste väl lite hednisk/klassisk allt ha följt med. Men nej, det är där Kyrillos och Methodius kommer in. Istället för att lära ryssen (eg. rusen/slaven eller mer vidomfattande begrepp) latin eller grekiska, för att sprida kyrkan uppåt de kalla breddgraderna, hittade de på ett eget skriftspråk (som aldrig talats); kyrkslaviskan.

Efter att de (Kyrillos och Methodius) suttit där i sina munkceller i Makedonien och konstruerat ett nytt skriftspråk, baserat främst på en bulgarisk dialekt, lyckades hela denna öster hoppa över ett stort stycke västerländsk kulturhistoria. De texter som munkarna fann nödvändiga (nästan uteslutande bibliska och andra kristna texter) kopierades och spreds till folket. Följaktigen blev de så frustrerade när de såg vad de gått miste om (som vit, medelålders man sätter jag förstås den västerländska kulturen högst) och började massproducera framtida klassiker på löpande band. Tills nu, då de bara hostar upp (extremt) löjliga författare såsom Pelevin och Sorokin.


Nåväl, efter denna korta sammanfattning av rysslands litteraturhistoria vill jag hoppa bakåt en bit igen. Hur de ändå på något sätt lyckades frångå, och skapa någonting autonomt, någonting oavhängigt. Medeltidens litteratur - i västeuropa i mångt och mycket kristet präglad, här en diskussion om ett tidigt ryskt verk:

Christianity appears only incidentally and rather as an element of contemporary life than as part of the poet's inner world. /.../ The style of the poem is the reverse of the primitive and barbaric. It is curiously, disconcertingly modern, all suggestion and allusion, full of splendid imagery, subtly symbolic and complex.

Ur: "A history of russian literature, from its beginnings to 1900" av D. S. Mirsky

Vidare kan man av den gode Mirsky få reda på att "the dark age of literature" 13- och 1400-talen, var den gyllende tidsåldern då det gäller rysk, religiös bildkonst. Vilket gör att jag förstås inte kan svälja vetgirigheten och snart förkovrar mig i även den ryska konsten.

Man kan även få en ny bild av Iván den Förskräcklige, eller som han heter på engelska, Iván the Terrible:

Ivan was no doubt a cruel tyrant, but he was a pamphleteer of genius. His epistles are the masterpieces of Old Russian (perhaps all Russian) political journalism /.../ ... they are full of cruel irony, expressed in pointedly forcible terms.

Att botanisera i det som inte är Dostojevskij, Gogol eller Majakovskij kan vara förvånande intressant. Att se vilken tradition som inte finns.