Ljudmila Ulitskaja

Ulitskaja tog en examen i genetik vid Moskvas statliga universitet och hennes prosa skall vara influerad av bland annat Darwin. Två av hennes verk finns i svensk översättning av Kristina Rotkirch; Sonetjka och En munter begravning. Jag läste Sonetjka för många år sedan och var kanske inte högeligen imponerad. Minnena av romanen om den bleka, förlästa bibliotekarien är inte väldigt starka och jag tar det som ett tecken på att den inte riktigt berörde.

Nu har jag en novellsamling av Ulitskaja - på ryska - och fascinerats så mycket att jag gått på tunnelbanans röda linje i fel riktning och vid upptäckandet av misstaget bara glatt konstaterat att det gett mig ännu mera tid att läsa. Ulitskaja i en skramlande Moskvas metro var helt enkelt så rätt det kunde bli. Då var jag i novell nummer tre, en novell som med några få formuleringar precis i början berörde någonstans djupt inne. Och då bör man beakta att min ryska är långt ifrån perfekt och att det är svårt att verkligen fastna i en bok vars språk hela tiden bjuder motstånd. Berättelsen förefaller extremt sorglig. Det är en ung flicka i tolvårsåldern som bli gravid och tvingas sluta skolan. Faderns identitet är ett mysterium och strax efter barnets nedkomst blir hon gravid igen. Saken upprepas ytterligare två gånger och flickan bor, tigande och oerhört stilla, med sin mor och sina fyra barn fattigt i en liten lägenhet. Allt utan att faderskapet uppdagas. Och hur lyckas man göra en så ödesdigert tragisk berättelse vacker? Ja, jag får väl fråga Ljudmila om detta mysterium. Jag upphörde inte att fascineras till sista sidan av den novellen. Ett språk så exakt att det bitvis vibrerar och en berättelse om alla de som sitter mittemot mig på den röda linjen, på väg mot misären vid station "Юго-западная".

Fritt citerat ur den lilla texten som var tryckt på insidan av bokens pärm så "vill alla människor vara vackra, framgångsrika och friska. De flesta av oss är emellertid sjuka och osköna medelmåttor." Och dessa människor skildrar Ulitskaja. Vardagens bleka och ointressanta själar. Sådana som vi alla ter oss i hysterins periferi.

Så nästa projekt blir kanske en genomläsning av En munter begravning i svensk översättning, samt den Сквоздная линия (Den genomskärande linjen?) som jag flera gånger börjat på, men inte tagit mig vidare i.