Jag känner mig i behov av att försvara min sak, gentemot romanen. Jag har aldrig haft någon övertro till äktenskapet, kanske i synnerhet inte de litterära varianterna och kan därför inte förlora tron till någonting jag aldrig direkt trott på. Relationen dock, är ingenting som min romantiserade själ vill förlora tron på. Och det gör man kanske inte heller då man läser den här romanen, om man inte är som jag - otroligt påverkbar av den sinnesomstörtande retoriken.
Samliv, samvaro, allt blir omkullslaget av sinnenas kamp. Visserligen framstår de båda; Axel (låt oss förmoda; August Strindberg) och Maria (Siri von Essen), som spritt språngande galna båda två, men är det kanske inte så det blir efter ett tag? Titeln röjer ju retorikerns galenskap i ett tidigt läge - och retorikern framställer ju inte en helt vid sina sinnen tillstädes hustru. Samtidigt verkar de hyfsat vettiga, båda på varsitt håll, innan kärleken nästlar sig in i deras liv och relationen får fart. Sedan följer förföljelsemani, hysteri och feberanfall snabbt på varandra.
Retoriken är i början mest avståndsskapande, men tränger snart in under huden och förvränger alla vettiga uppfattningar man kan tänkas ha om förhållanden. Man är ohjälpligt dömd till galenskap och kärlek som övergår till hat, tänker jag då jag slår igen boken. Suckande funderar jag på hur mycket relationsskräck Strindberg fött i generationer, eller om känsliga läsare såsom jag kanske hör till ovanligheten.
I alla fall sätter jag upp min romantiserade bild av kärleken, en långt trevligare än den Strindberg bjuder på, som försvar inför sången:
Att supa,
att hora,
ja, det är livets sanna mål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar