I våras läste jag Jerusalem. Jag kan inleda med kommentaren att jag var så till den grad fascinerad att det var svårt att släppa boken, ens för bussbyte, telefonsamtal, jobb, eller vad som nu kunde tänkas komma emellan. Jag förmodar att jakten på en av årets mest intensiva läsupplevelser kommer att sluta just vid denna bok.
Selma Lagerlöf har skrivit ett enastående epos. Man kan kalla det för en landsbygdsskildring med starkt religiöst tema och det är sällan jag har läst en bok som så allmänt och mångsidigt beskriver livet i en socken - och den grupp som senare utvandrar till Jerusalem. Visserligen finns ett fokus kring Ingmarsgården, men fler romanfigurer än invånarna på den gården får gott om utrymme.
Det som emellertid är mest imponerande med romanen, är det sätt på vilket den hanterar just detta religiösa tema. Det handlar alltså om en frikyrklig, eller snarast sektliknande församling, som växer fram i socknen och som sedermera får en grupp människor att lämna Dalarna för "det förlovade landet". Det är ganska lätt att tänka sig att bokens implicita författare, gentemot denna församling, skulle "välja sida" - alltså antingen vara fördömande eller beundrande. Det fascinerande är att den aldrig gör det. Det finns inget entydigt i kritiken mot den nya församlingen och istället belyses både negativa och positiva aspekter av denna nya gemenskap.
Kanske någonting man kan lära sig någonting av? Att ta i beaktande då man läser skarp journalistik om "vansinniga" religiösa sekter. Det faktum att det alltid finns olika aspekter och perspektiv på allting.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Har precis börjat läsa, eller lyssna rättare sagt, och det känns mycket fint att ha hela denna upplevelse framför sig även om den mot förmodan inte skulle leva upp till alla de lovord du ger den. Men varför "implicit"? Kan inte sluta reta mig på denna enligt min mening helt vansinnigt obefogade uppdelning, tänkt att fylla glappet (som ett slags mellanting) mellan berättare och författare, men som jag aldrig fått en vettig och/eller hållbar förklaring av, eller motivering för. Är det inte Selma författaren, alltså "hon" och inte "den", som lyckas med en nyanserad skildring? Om inte så hjälp mig, kanske kan du bli den första som lyckas med att övertyga mig om att denna märkliga indelning är relevant. Gott nytt!
Nja, jag vill nog alltid hålla författaren - som person - utanför alla former av värderande uppfattningar. Om Lagerlöf förhöll sig positiv, negativ eller neutral till frikyrkliga samfund är mig fullkomligt egalt. Men som du uttrycker det - att det skulle förhålla sig om en nyanserad SKILDRING, kan jag nog hålla med om att jag kan tillskriva författaren det. Det är ju han/hon som skildrar. Vad jag vill hävda att jag menade här, var att den uppfattning jag fick vara att boken i sig självt förhöll sig hyfsat neutralt rent värderingsmässigt, eller snarare fick mig lite osäker på ståndpunkten. Just denna värdering tycker jag inte har med författaren direkt att göra, utan kan vara skapad av författaren i ett visst ögonblick, med en viss sinnesstämning och en uppsättning värderingar - kanske fabricerade. Jag skulle nog kunna skriva ett verk med stark nazistisk prägel, samtidigt som jag är övertygad om att åsikterna aldrig skulle kunna appliceras på mig - även om det skulle verka som att "författaren" var nazist. Vad författaren gör är att rent skrivartekniskt skapa en implicit föfattare, för stunden - för verket. Dock inte alltid medvetet, utan det kan lika gärna vara läsaren som "skapar" den. Eller något sådant..
eh, ja, jag hoppas i alla fall att du njuter av läsningen/lyssningen. gott nytt år!
Jag har också läst Jerusalem under det gångna året och liksom du reagerat med förvåning på att skildringen av frikyrkan/sekten är så komplex som den är. Dock misstänker jag att detta säger mer om mig och min tid än det säger om Lagerlöf.
En annan sak jag reagerade på är hur Lagerlöf använder sig av olika stilar i sin bok. Främst tänker jag på ett kapitel som är skrivet i form av en saga (mycket stilmedvetet). Till de delar som stannat i minnet finns också presentationen av Jerusalem, som levereras genom en av resenärernas feberyrsel. Det måste vara en av de snyggaste miljöskildringar jag stött på.
Oj, så du vill alltså hålla författaren - som person - utanför alla former av värderande uppfattningar! Vad menar du? Vem är författaren som person? Jag förstår att du inte är intresserad av Selmas privata värderingar, men har jag någonsin antytt att jag är det? Är det för att det ska vara motiverat att tala om en implicit författare som man måste röra in författaren som ”person” i denna litteraturvetenskapliga soppa? Tänker du så i andra sammanhang också? Kan jag vara implicit, och vem ska du i så fall svara och du önskar göra det? Nåväl, för mig som lekman med författarambitioner är det ganska enkelt: en författare kan, oavsett vilka värderingar hon eller han hyser privat, skapa ett litterärt verk om vad som helst som speglar just dessa värderingar, avviker från dem, är svåra att koppla till dem etc. Detta är väl i själva verket som jag ser det författarens uppgift (till skillnad från journalister och forskare)! Men det här är inget som görs i en handvändning, och Jerusalem är inget ögonblicksverk, utan ett resultat av en ytterst medveten handling under en långt och utdraget tidsförlopp. Vad som vore betydligt mer intressant att fråga sig, istället för att konstatera att hon (som författare) förhåller sig neutralt och nyanserat till de här frågeställningarna är varför hon gör det och varför du tycker att det är fascinerande att hon gör det. En annan sak som kan förklara varför jag har lite svårt för den här uppdelningen, mellan författare och ett implicit alter ego, är för att implicit inom flera andra ämnen (matematik, psykologi) hänsyftar på något underförstått, omedvetet, inneboende (som finns där utan att personen i fråga är medveten om det), vilket är något som inte alls stämmer överens med den världsuppfattning som speglas i Jerusalem – Selmas egen eller ej.
Hm. Vi är nog inte rörande överens. Ordvalet "implicit" bryr jag mig mindre om, och vad som intresserar mig kan mycket väl vara en "implicerad", eller omedveten författare, eftersom ett verk nog mycket sällan uppfattas precis så som författaren tänkt sig. Författaren har en intention, arbetar förmodligen utifrån det och skapar ett reultat, som såfort det lämnat författarens händer, är ute för tolkning. Här skulle jag vilja hävda att mycket ligger i läsarens upplevelse av verket och den "författare" som läsaren tänker sig - bakom verket. Vilket inte KAN vara en verklig författare, eftersom jag skulle vilja hävda att det är en omedveten process från läsarens sida, gällande ett material som en författare, delvis medvetet, delvis omedvetet, skapat. Jag menar inte att de implicita författarna är lika många som läsare, men jag är helt enkelt inte så intresserad av att tala om författaren alls. Och jag tycker nog inte att det är alls särdeles intressant att fråga sig varför hon gör en nyanserad bild av Jerusalem-församlingen. Vad hon tänkte intresserar mig inte alls så mycket som vad jag tänker då jag läser romanen. och vad andra tänker.
och vill man inte skilja mellan "verklig" författare och implicit författare, så visst. men att kalla den "vansinnigt obefogad" är nog att förenkla saker lite väl mycket. dessutom tror jag knappast att alla författare hel tiden är medvetna exakt om hur det verk man skapar kommer att bli och uppfattas, även om jag absolut inte hävdar att Lagerlöfs roman är ogenomtänkt.
Beklagar av jag gick ut så hårt inledningsvis i den här diskussionen och kallade begreppet implicit författare för ”vansinnigt obefogad”, det var onödigt för det verkar ju faktiskt vara en fullt fungerande distinktion för de som ”inte alls” är intresserade av att tala om författaren, men trots allt vill uttala sig om det implicita alter egot, och hellre gör det än att tala om sin egna upplevelser, text och författare. Och hm, jo, att en tolkning är en ljuv mix mellan egna preferenser, uppfattningar om författaren, texten och andra föreställningar av olika slag trodde jag väl liksom inte att du skulle tvivla på att jag förstår. Inte heller att den här tolkningen givetvis aldrig helt är möjlig att komma till roten med: det finns ingen urtext, kärnSelma, kärnläsare eller avgörande kontext som en upplevelse av en text kan hänvisas till. Men att inte vara medveten om vad andra kommer att tycka om ens text utesluter inte att man har en intention om vad man vill säga (vilken i det här fallet har misslyckats radikalt), och att ha en intention om vad man vill säga utesluter inte att det finns lika många tolkningar som det finns läsare (vilken den här diskussionen är ett utmärkt exempel på).
Skicka en kommentar