Hjältediktning

I somras hade jag nöjet att läsa Ivan Vazovs roman Under oket, en bok erhållen bland en större mängd böcker vid min bemärkelsedag. Omslaget är sentimentalt och beskrivningen av romanen andas frihetshjälte.

Sålunda någonting för mig, tänkte jag då jag valde den från mängden. Vazov föddes i den lilla staden Sopot i Bulgarien vid 1800-talets mitt. 1878, i Bulgariens frihetskamp mot det turkiska välde som kuvat bulgarerna under 500 år tvingades han lämna landet på grund av sitt politiska engagemang. I exil skrev han denna roman, som har kommit att kallas Bulgariens nationalepos. Romanen utspelar sig under det första - och misslyckade - upproret mot turkarna.

Ivan Kralitj heter mannen som startar revolutionen, även om han under en lång period går under täcknamnet Ognjanov. Han är ung, modig och revolutionär. Dessutom har han hjältens starka känsla för rättvisa och handlar efter en "ändamålet helgar medlen"-princip, som ger rätten att döda, så länge det sker i rätt syfte. En kärlekshistoria följer genom hela romanen och bidrar till skildringen av hjältens mänsklighet och uppoffring. Kvinnan - i sin utsatta position som älskarinna till rikets mest jagade man - blir martyr långt innan hjälten själv blir det och berättelsen sjunger ut sin nationalism i alla riktningar. Turkarna är mörka, onda, despotiska och hämndgalna och såsom fallet oftast är, är det svårt att inte sympatisera med de förtryckta.

Emellertid vill jag hävda att berättelsen på flera plan är nationslös. Det handlar om förtryck - om revolution - och om hjältediktning. Vi har Magre Memed, den unge turken i Yasar Kemals Låt tistlarna brinna, som sätter upp sig mot överheten och kanske till viss del också den kämpande Hadsji Murat i romanen med samma namn av Lev Tolstoj. I Under oket är det uppenbart hur mycket av folkets revolutionära anda som är avhängigt just denne Kralitj. Folket behöver en figur, en mystisk man som lurar alla faror och som kan bli föremål för romantiserande och bli en motivation till kamp. Hans fysiska frånvaro, med några få möten och upprorsuppmaningar, blir en mental styrka hos det missnöjda folket. Men en stark hjälte i täten vågar folket göra uppror. Men minsta ryske om hjältens död, tar också omedelbar död på modet hos folket. De behöver hans ständiga stöd och martyrskap för att nära sin revolution.

Och jag kan inte låta bli att fascineras av dessa bilder av en organisk enhet som, splittrad i geografin, reser sig mot ett bestämt mål. De bevittnar nederlag efter nederlag, men hålls uppe med hjälp av en enda man. Få är dock trogna till slutet och den mänskliga faktorn vacklar obehagligt många gånger. Förräderi är rimligtvis ingenting som en enstaka turkvän sysslar med, utan en rädslans folksjukdom. Kan man ta hjältebilden för vad den är - och kan man svälja ett visst mått av fånig romantik, så kan man fascinerat betrakta en revolution på väg mot ett misslyckande. Människans tillkortakommanden blir tydliga och det är uppenbart att det, trots polariseringar i karaktäristiken, inte finns klart utskrivna gränser mellan gott och ont, mellan mod och feghet.

En hjältediktning kan vara just en hjältediktning i tillhörande romantiskt skimmer och Vazovs roman bjuder mot detta intet direkt motstånd, men romanen kan likväl ge en fascinerande beskrivning av en utspridd masspsykologi och i ett metaperspektiv en skildring av hjälteidealets oumbärliga, men också vanskliga, position i ett enande av revolutionära krafter. Och härmed också ge uttryck för mänsklig ambivalens och irrationalitet.

Jag föredrar att läsa den på båda visen. Det finns ju ändå få män som passar bättre för än en litterär sommarförälskelse än den okuvlige Kralitj, tänkte jag och svalde en del romantik.