Beckett och Motståndet

Motståndet som inspirerar. Formen som tröttar ut och fascinerar på samma gång.

Jag har läst Samuel Becketts berömda romantrilogi, bestående av: Molloy, Malone dör och Den onämnbare. Jag har ett vagt minne av att ha bestämt mig för att läsa dem redan i tonåren, då en av mina vänner plockade ned Malone dör ur bokhyllan på Norrköpings stadsbibliotek och lovordade den föregående. Jag betvivlar att jag hade fått så mycket ut av dem då. Jag vet att jag har fått någonting ut av dem idag. Detta trots att jag, som titeln antydde, läste dem med motstånd. Då jag läste hade jag en synnerligen stark önskan att bli klar, eller kanske bara lägga ifrån mig boken och glömma bort den för ett tag. Inte för varje rad, men många rader. Samtidigt kände jag en fascination över den ständigt pågående dödsdriften och den minst lika starka livsviljan, som gör att ingenting slutar - och inte heller romanerna. Trots det ständiga förebådandet.

Texten var tät, till en början ogenomtränglig och jag fick snabbt intrycket av att jag var exkluderad ur berättelsen. Eller texten, rättare sagt, för berättelselikt blev det inte förrän en bit in i Molloy. Jag fick fixera och fokusera, läsa om några rader och finna mig i min ganska hjälplösa position. Ord som går ut i båda marginaler och sidor som saknar tomrum. När jag hade nått den punkten där berättelsen kan skönjas pustade jag ut. Den tämligen konventionellt kronologiska berättelse som man kan följa i Molloy är en god start för de språkliga snårskogar som nästföljande två delar består av. I de delarna höll jag först förtvivlat kvar vid en alltmer bleknande miljö och kanske bara i den sista romanen lät jag mig ordentligt föras med i de absurda utvikningarna - eller förirrningarna. De som romanen till stor del, insåg jag då jag nått sluttampen, bestod i.

Men det är inte bara språket som bjuder motstånd i dessa Becketts verk. Situationerna, människorna, allt som liksom faller sönder och ger avsmak. Fekalier och smuts. Slappa eller stela, obrukliga eller saknade kroppsdelar, vattnig soppa och dödsdrift. Ibland kan det tyckas onödigt detaljerat. Ibland levandegör det texten. Mest ger det motstånd. Och trots de konkreta exemplen på elände som följer genom romanen, skiljer den sig ändå markant från eländesskildringar, som till exempel hos den nyligen lästa Petrusjevskaja. Hos Beckett handlar det om ett mer abstrakt elände, om ett motstånd mot språk, form och innehåll på samma gång.

Man får kämpa sig in i romanen, i kampen om existensen och sönderfallandet av densamma. Här finns inga hjältefigurer, bara gamla, borttynande varelser som liksom flyter omkring mellan existens och ickeexistens. Och jag flyter omkring mellan text, verklighet och fiktiv värld och trivs väl kanske inte helt illa, så fort jag har accepterat min situation. Accepterat romanen, eller romanerna i plural. Becketts pjäser har för mig varit en betydligt mer positiv läsupplevelse, i det att de istället för att bjuda motstånd, istället har inbjudit till vidare läsning. Men efter att ha läst trilogin pustar jag ut och tänker att nog var det en god läsupplevelse ändå, där man får drivas av en vilja att kämpa mot motståndet - en slags inspiration.