Efter många om och men har jag blivit klar med en bok som länge legat på nattduksbordet, eller kringflyttats lite i lägenheten efter upprepade läsförsök. Jag kan ha börjat med den i september kanske, jag minns att jag köpte den i Karlshamn i början av juli. Det är Snö av Orhan Pamuk. Det är inte den första boken jag läser av honom, vilket väl indikerar att den förra Mitt namn är röd inte kan ha varit så dålig. Vad jag dock minns är att jag irriterade mig på de dubbla eller tredubbla berättarlagren, som även förekommer i Snö. Man blir som läsare liksom störd i sin analys, skriven på näsan.
Felet med Snö är inte bara berättarlagren, utan det enkla faktum att den är ganska ointressant. Huvudpersonen är inte alls sympatisk (vilket ju självklart inte behöver betyda att boken inte är bra), men heller inte fascinerande eller ens direkt ömkansvärd. Snarare kan jag inte alls förstå mig på honom - hans känslor och sätt att handla verkar inte ens särskilt trovärdiga? Boken blir mest en serie händelser, en kamp mellan öst och väst i en liten stad i Turkiet - där jag heller inte alls förstå mig på skeendena. Något fascinerande är det kanske att staden, Kars, är isolerad under ett snöoväder och att detta faktum gör att gängse regler och gränser tycks upphävas tillfälligt. Ett intressant tankeexperiment, men tyvärr Pamuk, i ganska uselt utförande enligt min mening. Med betoning på min, han erhöll ju faktiskt nobelpriset... precis som Mo Yan, J M Coetzee och V S Naipaul - den här långa raden av män som skriver om män som lite förvirrat ger läsaren sin manliga världsbild. Reservationer kanske för Naipaul, som var evigheter sedan jag läste. (Kanske vore det visserligen mer irriterande om männen skrev om kvinnor och därmed gjorde fatala misslyckanden, á la Javier Marías)
Felet med Snö är inte bara berättarlagren, utan det enkla faktum att den är ganska ointressant. Huvudpersonen är inte alls sympatisk (vilket ju självklart inte behöver betyda att boken inte är bra), men heller inte fascinerande eller ens direkt ömkansvärd. Snarare kan jag inte alls förstå mig på honom - hans känslor och sätt att handla verkar inte ens särskilt trovärdiga? Boken blir mest en serie händelser, en kamp mellan öst och väst i en liten stad i Turkiet - där jag heller inte alls förstå mig på skeendena. Något fascinerande är det kanske att staden, Kars, är isolerad under ett snöoväder och att detta faktum gör att gängse regler och gränser tycks upphävas tillfälligt. Ett intressant tankeexperiment, men tyvärr Pamuk, i ganska uselt utförande enligt min mening. Med betoning på min, han erhöll ju faktiskt nobelpriset... precis som Mo Yan, J M Coetzee och V S Naipaul - den här långa raden av män som skriver om män som lite förvirrat ger läsaren sin manliga världsbild. Reservationer kanske för Naipaul, som var evigheter sedan jag läste. (Kanske vore det visserligen mer irriterande om männen skrev om kvinnor och därmed gjorde fatala misslyckanden, á la Javier Marías)
2 kommentarer:
Jag minns också att Snö var en uppenbart något för konstruerad - sökt - roman. Men eftersom jag ändå skrivit om den vill jag ändå försvara den. Jag läste den då som en allegori över tex politiska uttrycksmedel - närmast till punkt efter punkt ett landskap framprövat mot Habermas Borgerliga offentlighet, som (vad jag minns av den) sökte presentera den borgerliga epokens politiska fora under 1800-talet. Om det politiska uttrycket allegoriseras i romanen sker detta till yttermera också med Dikten, Snön som faller. Dikten... som ensam skulle kunna omfatta människans själ, vara ett äkta uttryck för hennes väsen men också peka mot en större helhet. Jag vet inte om man kan sträcka sig till att Pamuk ironiserar över dikten liksom han markerar distans till den gängse synen på vad som är politik, men klart är att han genom att skriva en nästan ryskt vindlande roman huvudsakligen sympatiserar med denna kunskapsform, som skickar ljusprisman mot de övriga diskurserna. Vad är väl politik om inte dess arenor? Hur snabbt eroderar inte det politiska forat i ett samhälle som vant sig vid att konsumera hemskheterna, med rättrådiga tillskyndare som mest vill positionera sig i hemdebatten? I Snö finns aldrig scenen, något skymmer alltid sikten, rösterna blandas och tappar kraft, allting snöar bort...
mhm, det ligger mycket i det du säger, och jag måste ofta påminna mig själv om att en analys ofta kan ge mer om man försöker undvika att den låter sig överskuggas av ens subjektiva värderingar av den litterära kvaliteten. eller kanske har jag allmänt svårt för alltför ironiska böcker. du sätter nog fingret på den biten som handlar just om snöns isolerande och skymmande, samtidigt överslätande effekt och de vansinniga politiska skeenden som skymtar fram där bakom.
Skicka en kommentar