Romantiken

Under min resa till Sri Lanka kom jag över Mary Shelleys Frankensteins monster och Jane Austens Emma - vilket betyder att den vecka som inte ägnades åt kvinnomord i 2666, ägnades åt romantik i dubbel bemärkelse. Jag har tidigare läst en roman av Mary Shelley som jag var mindre förtjust i, men hade större förhoppningar om denna mer klassiska roman. Mest fascinerad i början var jag av hur språket liksom lyckades drypa av romantik - om det nu går att säga så. Det var som att språk - och för all del tema - liksom symboliserade urtypen av germansk och engelsk romantik, med allt vad det i högtravande, ädla känslor och rebellisk ångest har att ge till omvärlden. Romanens romantiska hjälte, om man nu får kalla honom så, Frankensteins monster, har en utbildning bestående av att läsa bland annat Den unge Werthers lidanden och Paradise Lost - och det kan man ju begripa vad det har för inverkan på folk. I alla fall kan jag meddela att äkta romantik kan vara svår att inte ta väl ironiskt (trots att begreppet romantisk ironi faktiskt finns), men ibland måste man bara riva ned de föreställningar som epokerna efter romantiken bjudit på och radera ut allt man läst. Förutom Goethe och Milton.

Så, Paradise Lost, här kommer jag. Jag behöver lite ideal och rebellisk anda i mitt liv.