Skaparen av romanen, Skaparen av en värld

För att hitbringa någonting som avhandlats i den akademiska delen av min tillvaro, nämligen diskussionen om Anna Karenina av Lev Tolstoj och Gary Saul Morsons tidsanalys av densamma i Narrative and freedom, the shadows of time, har jag valt att sondera marsterrängen med denna högt seriösa titel på blogginlägget.

Morsons diskussion handlar, i korthet, om möjligheten att skriva en berättelse, en roman, som uppvisar en öppen syn på tiden. Den slutna synen på tiden är den som alltid dominerat berättandet, med en välkomponerad berättelse som hela tiden syftar mot ett slut där alla lösa ändar knyts ihop. Historien är en från början isolerad händelsekedja som är sammansatt för att följa ett redan uppgjort tidsförlopp. Denna typ av berättande visar på en deterministisk syn på tiden, där ingen tanke om andra möjliga händelsekedjor kan existera. Morson menar att man genom sideshadowing kan skapa ett narrativ som inte utesluter tanken om alla det till varje händelse eller skeende finns en rad alternativ och att allting har en möjlighet att förgrena sig i alla möjliga riktningar.

Som en av de romaner som lyckats med detta, framlägger Morson Anna Karenina. En av de mest intressanta aspekterna han lägger vikt vid här är skillnaden i hur Tolstoj bygger sin roman och hur dess huvudperson; Anna, ser på sitt liv. Morson menar att Tolstoj så väl lyckas skapa ett öppet tidsförhållande att romanen känns som "ett stycke liv", snarare än en konstfärdigt komponerad historia. Som kontrast till detta står Anna själv, som ser sitt liv som en enda deterministisk händelsekedja, där ingen skuld kan påläggas någon för någon handling, eftersom allting sker efter en redan uppgjord plan. Hon ser flera händelser som omen, en slags foreshadowing, där hon får se en del av den framtid som redan är förutbestämd. Hennes liv slutar också i den katastrof som hon tidigt sett tecken på, där vår omedelbara tolkning är att hon lever ut hela sin historia såsom hon skapat den och faller för den självuppfyllande profetian. Hon är så övertygad om att hon är en hjältinna i en tragisk roman, att hon skriver sitt eget slut. Hon tar livet av sig själv i mer än en bemärkelse.

Nåväl - så långt, allt väl. Frågan som uppstår nu är vem som egentligen bär skuld för Annas öde? Författaren, i alla händelser, blir det självklara svaret. Anna är bara en romanpersonlighet och har ingen möjlighet att existera författaren förutan. Han skapar henne och ger henne sitt öde. Morson skulle inte hålla med mig. Matthew Arnold skulle inte heller hålla med mig. Arnold menar att "the author has not invented and combined, he has seen it; it has all happened before his inward eye [...]", där han resolut fråntar författaren sin roll som Skaparen av verket. Han bekskriver bara det han ser och det är inte längre ett konstverk - utan ett stycke liv.

Tolstoj är inte längre en författare, han översätter skeenden till text, vilka han utan att skapa - bara upplever.

Ett försök till en kompromiss, skulle vara att erkänna Tolstoj som Skaparen av den fiktiva världen, men inte skyldig till vad som senare händer i den. Då hamnar vi emellertid i en situation om Gud och den fria viljan, som jag oupphörligen misslyckas att reda ut. Vi sätter Tolstoj som skapare av berättelsen i begynnelsen. Han skapar världen och alla karaktärer. Karaktärer som sedan, om vi följer Morson, skapar sina egna liv. Tolstoj blir åsidosatt som betraktare, precis Gud betraktar sin skapelse av mänskliga individer, individer med egen fri vilja. Med denna fria vilja kan de sedan genom sina val och handlingar skapa sitt eget livsöde. I fallet med Gud reser dig dock paradoxen ganska hastigt. Gud står utanför tiden och således upplever Han alla våra ögonblick samtidigt. Han är inte en del av den mänskliga tidsuppfattningen (liksom Tolstoj inte är en del av romanens tid) och varje människa han skapar, skapar han med insikten om exakt vad som kommer att hända i denne persons liv. Alltså skapar han människor som väljer det onda, medveten om detta i skapelseögonblicket. Om Tolstoj alls skapar sina karaktärer, skapar han inte likaledes deras öde? Och i samma ögonblick som romanen är skriven, är tiden sluten.

(hela Gudsparallellen går mycket lätt att slå hål på, inte minst genom att göra en enkel koppling till att Tolstoj mycket väl kan fabulera ihop en uppsättning figurer i en värld, långt innan han vet vad som skall hända med dem, eftersom den verkliga tiden för honom aldrig blir ickeexisterande, som i Guds fall)

Åtminstone påvisar detta att det inte finns något mellanting. Antingen är Tolstoj en sinnrik mästare i att "skriva liv" och Anna Karenina är en konstruktion av en roman som får oss att tro att det är ett stycke verklighet vi har framför oss, med ickedeterministisk tidssyn, där allting tycks ha samma möjligheter att förgrena sig i de mest spretiga riktningar som i livet självt, eller så är Tolstoj ingen Skapare alls. Han skapar ingenting, författar ingenting, han bara översköljs av en hel romanvärld.. förlåt, värld, och tvingas skriva ned den såsom han ser den. (Vilket dock inte förklarar romanens didaktiska karaktär alls).