Resande och skrivande

Det finns reseskildringar. Och så finns det reseskildringar. Det finns inre, yttre, bakåtsträvande, progressiva, mångordiga, fåordiga, spännande, sävliga och alla de övriga sorter man över huvud taget kan tänka sig. Det kan vara fascinerande sanningsenligt eller ett veritabelt hopkok av en fabulerandets mästare - är det välskrivet spelar detta mindre roll.

Under den blommande kolonialismen, under upptäckandet av alla dessa nya världar, den andra tredje och den sjunde, var nyfiken stor hos de hemmasittande litterata - vilka spännande rapporteringar kunde komma härnäst om den mystiska omvärlden?

Då Olaf Lange och Knut Hamsun besöker Ryssland, Kaukasus och "Orienten" tycks denna tidsålder vara i utdöende. Lange reser och skriver under 1870-80-talet och hänvisar till såväl raslära som religionskonflikter. Han avhandlar alla konflikter i regionen, frihetskämpar målas upp med bred pensel och påhittade dialogspel får "fylla ut" där faktan brister. Geografi, folkräkningar och givetvis illustrationer fyller mellankapitlen, förutom Langes egna äventyr i rövarhålor. Han ramlar mellan genrer, som han blandar stilar. Ibland är han kolonialherre, men oftast en nyfiken betraktare och historieberättare, med en blick för det romantiserande. Han snubblar i kolonialismens terräng och tar bergsbornas parti i Ryssland-Kaukasus-konflikten. Samtidigt som han hänvisar till Rysslands civiliserande av regionen med ett motvilligt erkännande. Boken är sannfärdigt omodern, men har sin charm i det att den kämpar för att ge någonting åt alla, att betrakta allt och misslyckas med det mesta.

Hamsuns skildring ställer sig vid första anblicken som en blek kopia till Langes inledning. Tröttsamma naturskildringar och hjälplöst ointressanta iakttagelser. Han rumlar runt med statens pengar, som han föredrar att lägga på kuddar, filtar och fårstek. Han har inget tydligt syfte, utan vandrar runt i Kaukasien som en nutida gruppreseturist. Inget intresse för politik, språk eller kultur syns till. Skrivandet är personligt och opersonligt på samma gång. Han gör ingen inre resa och den yttre är blekt skildrad, i princip helt utan avspeglingar eller reflektioner. När han till läsarens förvåning faktiskt företar en resa på egen hand, utan ledsagare och fru, travandes iväg på en häst till en lite bergsby, så famlar han med den ryska romantiska bilden av "de mystiska begsborna" och gör en egen romantiserande berättelse av ett ganska innehållslöst besök. Innovativt? Snarare mer irriterande, när han vägrar frigöra sig från det ryska kolonialarvet och bara spelar vidare på strängar som ljudit i snart hundra år.

Hamsuns I Æventyrland faller platt trots dess uppenbara undvikande av det politiska (vi vet ju hur Hamsun hanterar den biten). Fokus flyttas, men till en punkt som inte finns.