Lund och mytologin

Hembygdsromantik är ingenting som min generation vanligtvis sysslar med. Och dessutom inte gällande en hembygd man inte alls har någon ordentlig koppling till. Ingen uppväxt, ingen släkthistoria att stoltsera med. Med ett rent och skärt intresse för omgivningen runt det ställe jag råkar bo - helt olikt andra studenter för vilka staden mest är en tillfällig festplats - skådade jag i boken Kring LUND under min influensaperiod.

(boken är stulen från ett sjukhusbibliotek och råkade vara det enda verket med illustrationer i tillstädes, då jag låg sjuk. Hembygdsintresset är alltså lite överdrivet, men bara marginellt)

Mina resor runt staden är inte helt ovidkommande. Jag har inte gjort några överseriösa försök att ha sett alla småbyar varhelst de ligga, men bland de ställen som råkar ligga i Lunds kommun kan jag stoltsera med Björnstorp, Revinge Hed (Torna Hällestad), Bjärsjölagård och så förstås otaliga bussbyten i Dalby.

Den inledande bilden är på ett skogsparti en sommardag. "Här mediterade Strindberg" lyder bildtexten. Hela boken försöker hela tiden fästa sig vid litterära storheters åsikter om bygden, med flera inslag av hel- eller halvokända skåneprofilers dialektala diktning (se bara begivenheter som Nils Ludvig (Olsson).

Romeleklint kan besökas för den som är förtjust i natursköna områden. Varnas dock för troll.

Strax norr om Kullaskogen ligger en del småhus som förr i världen kallades Husahusen. I ett av dem bodde en man som hette Torkel. Tidigt en morgon gick han upp till Romeleklint för att titta på naturen. Där uppe fanns småtroll. De gjorde narr av Torkel eftersom hans byxor var för korta. Han blev förargad och slog till ett av trollen med sin käpp. Då låste trollen in honom i berget, varifrån han inte kunde komma ut. Där inne var det fullt av troll, både stora och små. Några av dem ville genast döda Torkel, men ett par trollflickor räddade honom eftersom de tyckte om honom. Den ena hette Bärsärka och den andra Långstumpa. De tog honom med sig in i ett litet rum där det hängde ett stort svärd på väggen och bad honom ta ner det, men det var så tungt att det inte gick att rubba de. Då gav de honom en liten flaska och sa att han skulle dricka. Han tog en klunk och blev då så stark att han kunde röra svärdet. Efter ännu en klunk kunde han ta ner det och sväng det som en käpp. Med svärdet dödade han Bärsärka och Långstrumpa och alla de andra trollen. Bara ett par små pysslingar fick leva. De lovade att uppfylla alla hans önskningar om han skonade deras liv. "Ställ då först om att jag kommer ut ur berget", sa Torkel. Och vips var han ute. "Nu vill jag ha en fin vagn förspänd med vackra hästar", sa han. Och vips stod vagnen och hästarna där. Som herreman körde Torkel till Hällestad, till en gård där han en gång tjänat som dräng. Han hade blivit bortkörd eftersom han intresserat sig för tösen på stället. Men nu hade han blivit en fin man, och han gifte sig med tösen och levde där all tid. Trollpysslingarna förökade sig, och idag finns åter gott om troll på Romeleklint. De har till och med blivit så många, att en del har utvandrat till Billebjär.

Jag vet inte riktigt vad moralen i denna historia är? Förråd och döda de som hjälper dig, så går det bra för dig? Kanske hade moraliska bitoner i folksagorna inte riktigt nått Skåne ännu vid den här tiden. Moralen i Skåne har alltid förefallit mig en smula betänklig såhär vid närmare eftertanke.

För att avsluta med en konstighet. I slutet av ett kapitel om Veberöd, arbetslöshet och sysslolös ungdom: "Och när Lena, 15, med säkerhetsnål genom näsvingen, dristar sig att undra var vi är på väg får hon en örfil, vilket var precis vad hon räknat med."

(Är författaren Tomas Löfström en barnmisshandlare, eller föreligger här ett syftningsfel?)