En djurvän i Kaukasus

Jag har aldrig sammankopplat Knut Hamsun med någon stor djurvänlighet, inte för att jag bestämt fått något motsatt intryck, utan snarare för att någonting som skulle tyda på det helt enkelt inte har förekommit i den information som jag har inhämtat.

(denna oansenliga vinkling är enbart satt eftersom jag skall jobba vidare med verket i den mer akademiska miljön; återkommer när jag uthämtat mer information)

I æventyrland (1903) är en reseskildring från Kaukasus. Hamsun gjorde en resa genom Ryssland, Georgien och Azerbadjan år 1899 och bygger boken på minnen och anteckningar från denna resa. Sanningsenligheten skall inte ifrågasättas vidare - boken är högst personlig och bör betraktas som ett stycke dagboksanteckningar under en ickefiktiv resa. Alltså en högst subjektivt verk, såsom många reseberättelser tenderar att bli, då de inte gör anspråk på att ha dokumentärt värde. Jag menar emellertid inte att den enda möjliga läsningen av denna bok är att likställa berättare/huvudperson med Hamsun själv, men ett sätt att se det på är helt enkelt att läsa det som en sorts dagbok, samlade reflektioner, av Hamsun då han reste genom bergen.

Hamsun själv påstår dock bitvis att han faktiskt är ute efter att inhämta information som kan vara vetenskapen behjälplig, då han stjäl hästar och rider ut om kvällarna till småbyar i bergen och dokumenterar hur de bygger sina hus och vilka redskap de använder sig av. I utbyte mot cigaretter eller cigarrer, som hela tiden tycks vara en utmärkt valuta i hela kaukasusregionen. Om detta talas det dock bara om i andra hand och man kan tänka sig att den informationen planerades att hamna någon annanstans än i denna reseberättelse.

Åter till djuren. Flera gånger under färden så fäster sig den resande vid olika djurs belägenheter. Ett döende får ligger i ett stall dit han tar skydd från en hagelskur och han påbörjar en liten räddningsaktion:

Fåret er sykt og oppustet, det stønner tungt og lukker øinene. Det ligger der formoderlig til slagt. Jeg kommer ned i min kuffert efter kognak og hælder i et ølglas, jag speider omkring mig, og da jeg finder mig alene rænder jeg i fåret flere gode slurker. Jeg stræver længe med dette da dyret er gjenstridig, men da jeg tilslut får fat i dets tunge svælger det godt. Tungen var blå. Efter drikken pruster fåret og ryster på hodet og ligger så stille. Jeg håpet at det vilde komme i sved.

Konjak till ett får. Lite senare mår han dåligt i en hel dag eftersom de med vagnen mötte ett ekipage där en av oxarna hade fått oket snett över sig och gick i stor smärta framåt. Det ger sig inte förrän han får reda på av någon som kom efter honom att denne lyckades stanna ekipaget och rätta till oket.

Senare kallar han varenda perser för idiot, eftersom de driver sina hästar för hårt. Detta trots att han varit ganska försiktig med att döma ut folkslagen längs vägen hur som helst. Men nej, misshandlar man en häst, då är man illa ute.

Såhär skrev Hamsun i ett av exemplaren av boken - och nog hade han rätt: