John Gardner

Att beakta: detta handlar om den amerikanske författaren John Gardner, inte den brittiska kriminalromanförfattaren med samma namn.

Jämte Thorsten Jonsson, var (förstås) Artur Lundkvist den främste introducören av amerikansk litteratur under mitten av förra seklet. Liksom han var den främste vad gäller att introducera litteratur i stort, utom den ryska kanske (referar till hans motstånd mot Solsjenitzyns nobelpris i litteratur). Denne gamle akademiledamot och författare var den som gjorde John Gardner känd i Sverige på sextio- och sjuttiotalen.

Jag har läst Nickelberget och härmed fått ett stycke litteratur, så amerikansk, men på ett positivt sätt, att jag kan tänka mig att ägna mig ostört åt slavofili i minst en månad framöver. Här blåser Steinbecks vindar, här finns Faulkners småstad, men också någonting nytt. En stilla, vämjelig dödslängtan. Som om karaktärerna i boken rör sig i sina sista dödsryckningar, som om vi hela tiden skall påminnas om alltings förgänglighet. Samtidigt som den mest förgängliga av dem alla - huvudpersonen Henry - mirakulöst överlever. Och kanske till slut också lever. Vi befinner oss vid en stilla vägkrog. Långtradare som kör förbi, vissa stannar. Tid går. Förändringar sker.

Men då en femtio år gammal grav grävs upp i slutet - är vi medvetna om dödens ständiga närvaro. Boken liksom klättrar över decennier utan att det egentligen märks. Allt blir sammanbundet och komplett, men med en uppenbar känsla av att ingenting egentligen förändras.

Jag gick genom flera stadier i denna bok. Från en oerhörd förtjusning, till en stilla väntan, för att nästan bli besviken på vissa partier. Den lysande inledningen tappar lite, både i språk och stämning, när större tidsperioder får mindre utrymme än tidigare. Flera av bikaraktärerna är oerhört intressanta, samtidigt som realismen aldrig frångås och de får en naturlig plats i det lilla samhälle som boken rör sig kring. På det hela taget kan jag ändå, såhär i efterhand, betrakta boken med en stilla nyfikenhet. Fanns där inte mer? Vad har denna man mer skrivit? Jag är inte dödsförtjust, men faktiskt lite glatt överraskad.

Den svenske Hemingway?

På grund av födelsedagsfirande har jag kommit över endel nyförvärv, som det förstås förväntas att man också läser inom en hyfsat snar framtid. Inga dammiga volymer i hyllan här inte. Först ut var Thorsten Jonssons Fly till vatten och morgon, ett glatt emottagande av en svensk författare - det var länge sedan.

Jag relaterar först och främst till det påstående som frapperar mest, nämligen att detta skulle vara någon form av svensk Hemingway. Det hela låter smått absurt måste jag säga. Antingen blir det en amerikan på hemmaplan, eller så är det bara svaga antydningar som relaterar dem till varandra.

Egentligen var det ingetdera kan jag efter en genomläsning av denna novellsamling konstatera. Jonsson var utrikeskorrespondent i New York och introducerade flertalet av de stora författarna under första halvan av det tjugonde seklet. Däribland Hemingway och Steinbeck. Det är klart man ser kopplingen, inspirationskällan. För det är rena händelser vi får se, vi får höra beskrivas. Samma sorts sparsmakade replikskifte, handlingsmönster. En rad kriminalfall blir bilder av människor, kanske av ett samhälle, av relationer. Det är som att läsa en tidningsartikel och sedan fylla i alla luckor. Att tänka sig precis hur det gick till, där bakom lyckta dörrar. Och därmed kanske få nyckeln till ett och annat medvetande. Lite Hemingway, det får erkännas.

Men dock faller Jonsson på en viktig punkt. Av någon anledning blir Hemingway aldrig tråkig. Det blir aldrig en massiv ström av detaljer, som hos Jonsson faktiskt kan skönjas bitvis. Detaljer som inte ger oss någonting mer, som inte vittnar om några spännande, mystiska hemligheter i bakgrunden, dit vi aldrig når. Utan bara detaljer. Eviga beskrivningar.

Det är emellertid bara en tendens - och den avslutande novellen, som boken har namn efter, är lika mystisk som vacker. Jonsson är inte oäven, det är han inte.

I sommarhettan

Att relatera till sommarhetta i regn är kanske inte rimligt, men med en hoppfull framtidstanke, så skall jag här delge mina bästa böcker för kvalmiga sommardagar.

En dag i Ivan Denisovitj liv av Solsjenitsyn. Att arbeta i fyrtiotvå minusgrader i Sibirien är inte mer lockande än att man skänker Gud en tacksam tanke för att man sitter på ett icke luftkonditionerat tåg mellan Gävle och Sundsvall. Utan en enda mur att bygga. Varje kylslagen sida blir som en isbit mot pannan eller en fuktig handduk i ansiktet. Dessutom är den lagom lång, eller kanske lagom kort, för att man inte skall avskräckas även den varmaste dag.

Sensitiva amorosa av Ola Hansson, som, för att nå så högt som möjligt, bör avnjutas med ryggen lutad mot Hanssons gravsten på norra kyrkogården i Lund. Har man inte möjlighet därtill, fungerar antagligen en vanlig soffa också ganska bra. Eller en filt ute i gräset. Här låter man den kvalmiga värmen utomhus rimma gott med den i boken. Man relaterar.

Druvornas vrede av John Steinbeck, för den som inte fasar för långa böcker. Jag tycker varje sommar att jag vandrar omkring i imledningsscenen av boken. Där i Salinas. Där bland fälten. Med solen brännandes i nacken och axen i den torra vinden och det där. Jag måste läsa om den snart. Den där dagen jag får tid.

Döden i Venedig av Thomas Mann, som egentligen bara är en novell. Kan ge en lite för stark förnimmelse av döden i ens närhet för att det skall kännas helt behagligt, men som det litterära mästerverk den är, så är den lika god sommarläsning som någonting annat. Om inte bättre. Man börjar se blonda småpojkar i baddräkter bara man vänder sig om, som en slags värmehallucinationer. Kan vara trevligt på stranden.

Harry Martinssons Vägen till klockrike är ett lika säkert kort som Nässlorna blomma, om det är en svensk sommar man vill ha. Man är snart själv därute på grusvägarna i dammet och tänker frihet, tänker tomhet.

Stig Dagermans Ormen är ett självskrivet inslag. Jag har fortfarande en mörk bild av svenska midsommarfiranden vid stugor i skogen, sådana som urartar, sedan jag läste boken för många år sedan. Även om jag nog är den enda som gjort kopplingen, eftersom referenserna inte är tydligare än att de går genom Roy Anderssons film "En kärlekshistoria". Och med en viss modifikation även där. Nåväl, obehag i alla fall. En mörk sommar. En ångestfylld sommar.

Och med allt svenskt, varför inte avsluta med Hjalmar Söderberg och Förvillelser. Vi förvillas och gäckas ständigt av sommarnattens skuggor. Till dumhet efter dumhet.