En resa i nakotikum

Inte sällan finner man att man erhållit kunskaper i ämnen som man ingalunda annorstädes skulle ha funnit, då man tänker igenom den litteratur man genom åren har stavat sig igenom. Döm om min förvåning när jag häromdagen läste i Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge och fick, på ett ganska noggrant vis, lära mig hur man intar flugsvamp för att få bästa narkotiska effekt. Nu kan man visserligen rimligtvis fråga sig vilket sanningsvärde information hämtad från vad som på baksidetexten kallas för en "psykadelisk champagnegalopp" har, men för att försvara mig mot den kritiken, kan jag berätta att jag fick denna information bekräftad av en god vän så sent som i slutet på förra veckan.

Jag skulle nästan kunna gå så långt så att jag skulle kunna säga att den moderna litteraturen är en utmärkt introduktion till narkotiska preparat. Inte nog med att otaliga författare nyttjat dessa påverkningsmedel och skrivit verk eller delar av sina verk i kölvattnet på såväl opiater som både tyngre och lättare varianter, utan man kan , i inte alltför sällsynta fall, även stöta på dessa uttömmande beskrivningar av hur man bär sig åt för att intaga desamma.

Jag tror att det var Baudelaire och Hunter S. Thompson som stod för utlärandet om dessa illegala njutningsmedel för min del, någonstans i de tidiga tonåren, och sedan dess är jag troligtvis mer förvirrad än någonsin, med någon slags kontenta av anti-drogpropaganda och litterärt förmedlat haschischrus. Egentligen tror jag att man gör det mesta bättre nykter, men att försätta sig i "främmande tillstånd" kan, enligt storheter som bland annat James Joyce, ibland hjälpa associationsförmågan och medvetandeströmmen till högre nivåer. Eller åtminstonde mer flödesrika plan.

Man kan fråga sig om inte författare som till exempel Jan Fridegård och Ivar-Lo Johansson inte hade behövt lite knark. Medan jag hade kunnat tänka mig att sätta in Burroughs på avgiftningsklinik.

På spaning efter den bok som flytt

Jag har avslutat en omfattande era, en förhållandevis viktig del av en inte alltför lång, sammanlagd tidsperiod av egen levnad. Denna period, mer eller mindre frekvent utbredd över ett och ett halvt år, har varit, om än inte fullkomligt, så åtminstone till stor del, hängiven Marcel Proust. Läsningen i sig har självklart inte tagit all denna tid, men mellan varje band, mellan varje rad och med ett helt års uppehåll som längst, fanns orden, meningarna – omvandlade till känslor – där och påminde oss vanliga dödliga om att detta var vägen till en långsam och successiv insikt.

För här sitter jag, redan en aning förbittrad över att ha snubblat igenom dessa 3486 sidor, och minns ingenting, förnimmer bara bilder och känslor. En tillfredsställelse av enorma mått, men uppblandat av en känsla av att ha åldrats lika fort som bokens Marcel. Eller lika sakta, om man skall ta fasta på romanjagets förtvivlade insikt mot slutet. Mina mustascher må inte ha grånat än, men likväl har jag färdats genom ett liv, från en första iskall upplevelse av moderns frånvaro, genom Combray och i alléerna i Champs-Élyssées och fram till besynnerliga individer, för att följa dem med en slags blindhet, tills insikten vaknar till liv och cirkeln sluts i en bortflugen tid.

Jag har inte uppgått i någonting, men någonting har uppgått i mig. Ordavbildad materia har blivit mentalt gångbar och tagit plats för att lämna spår som inte har som intention att försvinna. Texten har blivit en bild i mig. En bild främst av kärleken, tiden och förgängligheten.

Förgängligheten kände vi till sedan förr, men vi kände den inte som vi gör nu. En genomläsning av detta sökande efter det som sedan länge är borta är en inre process som inte helt ostyrd tar vändningar vi inte omedelbart anar. Istället för att läsa blir vi delaktiga och genom denna delaktighet så förnimmer vi både födelsen, levnaden och döden. Vi är de känslor som mattas av och vi har samma flimrande bilder på näthinnan då vi konstaterar att materian förändrats, gått vidare. Då vi konstaterar att mustascherna grånat.

Jag anser mig inte ha förlänats någon Proustsk vishet, men nog har ett och annat viktigt tankefragment sått sina frön i mig och till varje människa som inte bara vill ha en fantastisk läsupplevelse – utan också ett oerhört känsligt spektra av oändligt många dimensioner inhugget i hjärnbalken – rekommenderar jag detta verk. (Det skadar inte om ni också är fascinerade av den homosexuella gemenskapen i de högre sociala sfärerna i slutet på artonhundratalet och början av nittonhundratalet i Frankrike, eller åtminstone inte har någonting emot ytterst tilltalande och inte alls explicita skildringar av det mondäna livets små höjdpunkter. )

Ungdomens litteratur 2

För att fortsätta den oambitiösa undersökningen, skall det befästas en gång för alla att man inte kan tala om en tonårstid av läsande som inte innehåller Jack Kerouac och då i synnerhet On the road - en roman som åtminstone för mig betydde väldigt mycket i en period av frenetiskt inmundigande av litteratur som förväntades beröra.

Och nog berörde det. En slags frivol vildhet som liksom omslöt förvirrade sinnen för ett ögonblick. Man fick ta del av rus, obsceniteter och annat som hörde en annan värld till - utan att för den skull känna längtan efter dessa ting på ett medvetet plan, snarast fick det sin tillfredsställelse i själva läsupplevelsen. En tillfredsställelse som dock i sinom tid väckte en törst efter likartade verk, vilket gjorde att jag en kort period snöade in på denna sorts litteratur, den som utmanar moral och gängse föreställningar. On the road var en milstolpe i den textkonsumtion som ledde till ett mer öppet förhållningssätt till litteraturen, där romanen krackelerade (ja, det är ett av Ulf Lundells favorituttryck) och flyktiga tankar, uppbruten kronologi och tveksam protagonist - saker som Wahlströms ungdomsdjurböcker inte förbereder sina unga läsare särdeles väl på - blir mer och mer accepterade, ibland till och med oundgängliga.
Glad i hågen och med oerhört tillförsikt tog jag mig då an Burroughs Naked Lunch, men som de unga av de äldre ofta anklagas för att ta sig vatten över huvudet, insåg jag mitt misstag. Nej, jag var inte redo att hacka mig igenom amerikansk femtiotalsslang med en sjukligt förvirrande struktur, historia och kronologi. Jag gick in i ett snår och kom inte ut på andra sidan då boken var genomläst, ja, kanske står jag där än och väntar frustrerat på att den där stora "förståelsen med stort f" skall uppenbara sig? Trots detta har jag hört flertalet personer säga att de läste den i relativt unga år, men självklart - man kan inte låta allt gå efter ålder - nog kan möjlighet till förståelse finnas där ändå, liksom den kan saknas hos mig, kanske även om trettio år? Därmed inte sagt att jag inte uppskattade läsupplevelsen, nog var det ganska roande på sitt eget säregna sätt, men jag kan inte direkt säga att mina förvirrade och kaosartade intryck fick någon som helst relevans vid mitt försök till analys, snarast vecklade jag in mig själv i ett självhäftande pappaer, om det uttrycket (som för övrigt nyss uppfanns) får lov att begagnas.

Vidare - kanske bör man lämna beatförfattarna efter en kort beskrivning - om inte annat för att hinna med ett par till innan det är dags att avsluta texten.

Charles Bukowski hörde jag talas om då jag var femton, om jag minns rätt. Jag läste boken Hollywood om jag inte minns helt fel, men var måttligt road. Övertalades dock att försöka igen och gav mig denna gång på Min oskuld och Pearl Harbour vars första del fortfarande är som etsad i mitt minne. Flera bilder flyger genom mitt huvud då jag nämner titeln tyst för mig själv. Jag ser Henry Chinaski under bordet - med lådan i garderoben fylld med texter och så förstås, med en Turgenjevbok i handen. För jag tror att jag lite i smyg identifierade mig med Bukowski. Han skriver också, tänkte jag, och Turgenjev läste han. (Nu tar jag mig den tabubelagda friheten att likställa Henry Chinaski, snarast ett alter ego, med författaren själv (ve och fasa)). Jag vet dock inte om jag, då jag kommit lite längre i hans biografiska kreationer, önskade mig hans framtid väldigt starkt. Lite mycket sprit, spel och kvinnor. De eviga slagsmålen. Lite som Hamsuns Svält i grunden, med de outgivna texterna (noveller och dikter) och den eviga misären. Lite ett kringdrivande, men på ett mer mentalt förankrat plan än i Hamsuns verk. Stora skillnader föreligger förstås i övig utformning, men den ensamme unge författaren är på något sätt en gedigen bild av en människa med drömmar - osäker, ensam, svag. Men oerhört stark, i synnerhet i sitt uttryck (se bara på Per Oscarsson i Sult...).


Man bör emellertid ej frångå poesin och här finns kanske anledning att återkomma, dock kanske med mer ingående porträtt av inflytelserika poeter. I denna text skall jag dock nämna modernismens förebådare; Baudelaire och Rimbaud. Baudelaire är självskriven hos de flesta, kanske till och med som en av de första inspirationskällorna till eget skrivande. Jag vet flera som uttryckt att Baudelaire var deras första möte med den poesi som inte såg ut såsom man var van vid den sedan barnsben. Inga rim, ingen i det första skönjbar rytm, bara text, ett stycke bilder - fast textmässigt förankrade i fragment, i korta stycken. Han gjorde det obehagliga vackert och han var en av dem som fick mig att förstå poesin utifrån språket och i associationsmönster, inte bara utifrån de omedelbara bilderna (även om detta är lite vanskligt att säga, då jag på grund av bristande kunskaper i franska, förstås läste svenska tolkningar).

Detta var bohemerna. Jag minns då jag för första gången skulle recitera en dikt av Rimbaud och rodnade så att hela det litterära sällskapet brast ut i skratt. Inte ett befriande sådant - vilket gjorde att snart ångrade mitt tilltag. Rimbaud kunde nog chockera den som trodde att artonhundratalet inte innehöll saker som "stående kukar", inte bildligt talat i alla fall. Eller bokstavligt, beroende på hur man ser det. Men som ungdomen är en period av politisk radikalism, är den ock, efter en kort analys med en inte alltför gedigen skara försökspersoner, en period då man upptäcker den "osedliga" litteraturen. Genom alla tider.

Nog om detta för idag. Detta var en kort genomgång av författare och verk som haft stor påverkan på mig (och säkerligen många med mig) i yngre år.