Läs:

Om ni missat dem - läs i det förtärande vintermörkret:

Jonathan Franzens Freedom - det är lite som att fastna framför en halvbra TV-serie som tillslut övertygar dig om att du inte kan leva utan den.

August Strindbergs I havsbandet - och du kommer vara glad att du åtminstone inte bor i just det havsbandet, under tiden får du ta del av den förgörande konflikten mellan natur och civilisation.

Majgull Axelssons Moderspassion - jag kan avslöja att regnstormen i Arvika kan ha en hel del gemensamma beröringspunkter med skånsk vinter. Du kan alltså känna dig hemma i läsningen. Om du bor i Skåne - eller i ett landskap med liknande klimat.

Annars är min stående rekommendation förstås fortfarande Prousts På spaning efter den tid som flytt. Då kan du glömma bort vintern och så kommer du lycklig att vakna när sommaren redan gjort sitt intåg. Sommaren 2013 alltså.

Nytt år. Nya böcker.

I mitt nyårslöfte ingick det inte att skriva mer på bloggen. Om detta, mot förmodan, ändå skulle hända, skulle jag inte beklaga det. Men jag skulle inte räkna med det.

Istället hoppas jag att utgivningsåret 2012 bjuder på fantastiska överraskningar och att årets läsupplevelser blir.. många.. om inte annat.

Skulle ni lida av abstinens så recenserar jag till och från för Tidningen Kulturen.

Selma

I våras läste jag Jerusalem. Jag kan inleda med kommentaren att jag var så till den grad fascinerad att det var svårt att släppa boken, ens för bussbyte, telefonsamtal, jobb, eller vad som nu kunde tänkas komma emellan. Jag förmodar att jakten på en av årets mest intensiva läsupplevelser kommer att sluta just vid denna bok.

Selma Lagerlöf har skrivit ett enastående epos. Man kan kalla det för en landsbygdsskildring med starkt religiöst tema och det är sällan jag har läst en bok som så allmänt och mångsidigt beskriver livet i en socken - och den grupp som senare utvandrar till Jerusalem. Visserligen finns ett fokus kring Ingmarsgården, men fler romanfigurer än invånarna på den gården får gott om utrymme.

Det som emellertid är mest imponerande med romanen, är det sätt på vilket den hanterar just detta religiösa tema. Det handlar alltså om en frikyrklig, eller snarast sektliknande församling, som växer fram i socknen och som sedermera får en grupp människor att lämna Dalarna för "det förlovade landet". Det är ganska lätt att tänka sig att bokens implicita författare, gentemot denna församling, skulle "välja sida" - alltså antingen vara fördömande eller beundrande. Det fascinerande är att den aldrig gör det. Det finns inget entydigt i kritiken mot den nya församlingen och istället belyses både negativa och positiva aspekter av denna nya gemenskap.

Kanske någonting man kan lära sig någonting av? Att ta i beaktande då man läser skarp journalistik om "vansinniga" religiösa sekter. Det faktum att det alltid finns olika aspekter och perspektiv på allting.

Kaukasus. Reinvented.

Om Kaukasus har jag säkerligen skrivit ett, eller kanske fler, blogginlägg genom åren. Regionen har fascinerat mig länge, både politiskt, litterärt och naturmässigt. I synnerhet har jag läst och fascinerats av de ryska författarna - Pusjkin, Lermontov och Tolstoj - som alla tre skildrat Kaukasus i litterära verk.

I postkolonialistisk anda har jag också intresserat mig för "uppfinnandet" av Kaukasusregionen hos de ryska författarna. Liksom Europa behövde sin Orient, behövde Ryssland sin. Det koloniserade Kaukasus med sina mystiska bergsfolk och skrämmande muslimer blev en perfekt grogrund för föreställningar om det främmande.

Fredrik Wadström talade en liten stund i P1 för några dagar sedan om "Fånge i Kaukasus", en berättelse som inledningsvis skrevs av Pusjkin, men som kopierats i oändlighet sedan dess. Själv läste jag först Tolstojs novell med samma namn, innan jag kom över Pusjkins original. Filmen som Wadström refererar till såg jag också för något år sedan. Bergens fånge, som filmen heter på svenka, kom 1996 och blev internationellt uppmärksammad. Wadström menar att filmen, från ett västerländskt perspektiv, omedelbart ger kopplingar till konflikterna i Tjetjenien.

Men som ryss - eller kaukasier för den delen - så är Kaukasus bra mycket mer än bara ett krig i Tjetjenien, eller konflikter i Nordossetien eller Abchazien. De ryssar som jag har träffat har refererat till vitt skilda saker, då man talar om Kaukasus. Visst finns det fördomar och rasism - innan jag skulle resa till Georgien fick jag en rysk kvinna på mig som med vild blick förkunnade mitt öde i Georgien: Om jag talade med någon från Georgien, eller gick ut på gatan, så skulle jag omedelbart bli uppförd till bergen och hållas fången i en håla i marken. Precis som i "Fånge i Kaukasus". Detta hände förstås inte och jag kan tycka att varningen var överdriven.

En annan gång, på ett tåg på väg mot Pjatigorsk, en stad i norra Kaukasusområdet, träffade jag en kvinna som älskade Kaukasus. Hon åkte varje sommar till Elbrus. Elbrus är, för övrigt, ett berg på 5642 meter (Mont Blanc är 4810 m), som skulle vara Europas största, om Kaukasusregionen bara hörde till Europa. Hon talade sig varm om naturen och vyerna. Inte ett ord om några hål i marken eller terrordåd.

Då jag var i Pjatigorsk, bestämde jag och mitt sällskap mig för att åka till Dombai. Dombai är ett berg, bara strax över 4000 meter högt, som ligger på gränsen mellan den autonoma republiken Karatjajen-Tjerkessien och Abchazien. Själva toppen ligger i Abchazien. Ja, jag har hört att det är farligt där - och jag gjorde ett diskret försök att höra efter om vi skulle bli kidnappade där i bergen. Svaret jag fick från reseledaren, själv tjerkess, var lite skratt och en handviftning. "Nej, nej" - försäkrar han. "Människorna i Kaukasus är fantastiska". I efterhand kan jag vara glad att jag inte hade en svensk försäkring just då - eftersom UD visst avråder från alla resor i norra Kaukasus, men jag ångrar inte min resa alls. Det är nog sant. Människorna i Kaukasus är fantastiska.

Bilderna är tagen i gränslandet mellan Ryssland, Abchazien och Georgien.

Gujarati

Gujarati är ett indoariskt språk som talas av strax fler än 46 miljoner människor. Språket härstammar från Sanskrit och är Mahatma Gandhis modersmål. Kan man över huvud taget vara en del av en allmänbildad kategori människor, om man aldrig har hört talas om språket, trots att man sedan ett flertal år tillbaka tillhör den vuxna andelen av befolkningen? Det kanske är detsamma att vara litteraturvetare och att inte på ett alls tillfredsställande vis kunna redogöra för Pragcirkeln, Geneveskolan, den ryska formalismen eller nykritik. Fullt möjligt, men i vissa sammanhang förvånande.

oinspiration

Oinspiration hindrar inte läsandet så mycket som skrivandet. Om det inte handlar om det nya stolpskottet på läslistan; The Scarlet Letter (Nathaniel Hawthorne), förstås. Den inköptes under fjolårets amerikaresa och var en del av den amerikanskalitteraturhistorien-projektet. Amerika i betydelsen USA i detta fall. Jag kan inte minnas när jag senast var så intensivt uttråkad av en bok, men kanske berodde det till stor del också på den gamla artonhundratalsjargongen, där hälften av orden framstår som mystiska symboler för en läsare som mig. Plötsligt så förstår jag USA:s uttråkade skolelever en aning.

För att undvika att läsa klart boken har jag tagit upp en del sidoprojekt och bland annat börjat läsa Sofi Oksanens Utrensning. Pentti Saarikoskis Dagarna i Kerlin är också lite smygläst, liksom snart också Jonathan Franzen, som har fått avancera till nattduksbordet.

Men skrivandet tar ingen fart. Att skriva för sig själv - och inte för någon annan - är inspirerande nog, men kraven blir höga. Hur är det möjlig att förvåna sig själv? Är man inte alltid, i sina egna ögon, rätt förutsägbar?

Hm, jag kan också skylla på att jag skrivit nog för ett tag, med tanke på de två uppsatserna som skall fram i det blekvita akademiska ljuset i nästa vecka. Jag är för tillfället mer intresserad av att baka tårta än att formulera meningar.

Vansinnesromaner

Jag undrar lite vad sommarens mastodontbokstema skall bli. Vansinnesromaner är alltid fascinerande. Jag är just nu inne på Maja Lundgrens Mäktig tussilago, som är långt ifrån en mastodontbok, men vädligt nära en beskrivning av en vansinnesroman. En roman som skildrar vansinne, alltså.


Eller så kommer jag att få nog av detta på mitt nya jobb och borde kanske istället ägna mig åt lugna, sansade skildringar av en förljugen borgerlighet.

Ja, jag vet helt enkelt inte vilka förtecken denna sommar kommer att ha, någon som har ett tips på ett tema? Förra sommaren var det amerikansk litteraturhistoria. Man kan ju göra det lätt för sig och ta något liknande - ett land eller en region. Eller arbetarförfattare, dagböcker, barndomsskildringar? Gotik och skräckberättelser ligger högt på listan. Jag emottager hemskt gärna tips på den fronten också.