Kärlek genom hat

Inför en översättningsdiskussion har jag, på svenska, läst Ljudmila Petrusjevskajas roman Tiden är natt. Ljudmila Petrusjevskaja fick en utbildning på samma fakultet som jag just nu gör ett gästspel - nämligen den journalistiska fakulteten på Moskvas statliga universitet. Det sägs att hennes berättelser och romaner är synnerligen påverkade av det journalistiska synsättet, någonting som osökt får mig att tänka på Vasilij Grossmans minst sagt horribla lägesbeskrivningar, från såväl Stalintidens grymheter, som svält och ond bråd död i ukrainska byar.

Men är det verkligen så, är verkligheten verkligen så hemsk? Måste den vidrigaste livsödesbeskrivningen alltid beskrivas med att ja, men det är ju för att det är såhär det är i verkligheten. Är allt annat diktande just bara diktande - bara romantiserande?

I Petrusjevskajas roman är det mest eländigt. Det är ett fattigt, trångt och hyfsat ondskefullt samhälle vi bor i. Dina egna barn bedrar dig, bestjäl dig och förnedrar dig. Män är milstolpar på en eländesväg, djur som kommer och går som de vill, gör kvinnorna med barn och sedan lämnar dem åt sitt öde. Relationerna mellan de fyra generationer som Petrusjevskajas roman handlar om, är ett ändlöst skrikande. Hat, aggressivitet, hunger och och sexlust tycks vara det enda som driver människan framåt. Dock, någonstans i botten av dessa sargade kroppar, dessa sönderslagna livshistorier, döljer sig kärleken. Kärleken till barnen. Kärleken till avkomman, till det som ännu är orört, oförstört.

Men allt är en kamp, och i denna kamp grumlas kärleken, glöms bort och blir osynlig i den eländiga sörja som omsluter gammelmormodern på sinnessjukhuset, mormodern, den kriminelle sonen, dottern och dennes rad av oplanerade barn. Mormodern, "amatörpoeten", är huvudpersonen i historien. Hon dömer alla, utom sig själv, men är också den enda som på något famlande sätt försöker hålla ihop familjen. Hon är den som ställer upp i de värsta situationerna, och som på sitt eget, råbarkade sätt, försöker förmedla sin egen erfarenhet till sina barn.

Boken är som en enda lång, ilsken känsloström. Ord läggs på ord, som blir ett, liv, som blir flera liv. Alltid finns där en energi, en kamp för att komma framåt, men likväl är drivkraften ständigt negativ.

Strindberg och havet

Under en nyligen inträffad sjukhusvistelse fick jag tillfälle att förkovra mig i Strindbergs Skärkarlsliv, samt I havsbandet, som har getts ut gemensamt i en pocketvolym. Eftersom jag inte hade någonting annat för mig, samt ett mycket dåligt utbud av annan litteratur, i synnerhet på ett hyfsat lättförståeligt språk (läs: ej ryska), så lade jag ned ansenlig tid på denna volym, inkluderat en del omläsningar direkt påföljande själva genomläsningen. Om det är så att jag på det sättet har lyckats bilda mig någon djupare uppfattning om dessa skärgårdshistorier kan jag tyvärr dock inte svara på och kanske är det ganska otroligt, med tanke på att jag faktiskt låg på sjukhus och hade en anledning därtill.

I alla fall. Skärkarlsliv är, för den som inte redan var bekant med det, en samling historier från skärgården, som på olika sätt behandlar de teman och karaktäriseringar som Strindberg så generöst delar med sig av i inledningen. Han gör bland annat noggranna naturiakttagelser, talar om isoleringen i de små kustsamhällena och den "egna lag" som på sina ställen uppstår och den hedniska religion och vidskeplighet som ibland är framträdande för de av havet levande människorna. Han nämner bland annat ett fall då han hörde en mördare omnämnas. Mannen hade dränkt sin hustru och den enkla domen av befolkningen var helt enkelt att han "begått ett litet snedsteg". Skärkarlen är en ensling.

I havsbandet behandlar till stor del samma tema, men är en längre berättelse om en man från en högre klass och med en universitetsutbildning, som kommer ut till en liten havsort för att forska på förändringar och förbättringar i fisket. Det är i mångt och mycket en skildring av ett psyke som successivt bryts ned av sin omgivning - ett samhälle som skyr all förändring.

Det är lätt att se de realistiska dragen i berättelserna och i synnerhet som skildringarna är ganska mörka. Strindberg påstår sig själv här skildra "slagsidorna" av skärkarlslivet, efter den, enligt honom själv, väldigt ljusa och glada Hemsöborna. Samtidigt kan jag, efter att ha sneglat lite på utgivningsåren (1888 och 1890), också se en del likheter med den begynnande nittiotalismens idéer. Inte för att jag vill skjuta in Strindberg i det facket, utan för att det är spännande att jämföra både teman (hembygd, hembygdsnationalism, naturromantik, psykologi och hedendom/äldre naturreligion) och förfaringssätt (stil, såsom till exempel den psykologiska skildringen av huvudpersonen i I havsbandets tilltagande vansinne) med de samtida nordiska författarna. Sedan kan ju också jag med klarhet se att det kärva, vetenskapliga och pessimistiska förhållningssättet till allt detta, samt till den "enkla människan" inte ligger naturalismen långt ifrån.

Och så talar man ju om I havsbandet som "övermänniskoromanen" där Nietzsches Så talade Zarathustra blir en rimlig koppling.

Det jag skulle vilja komma fram till var, som tidigare nämnt, havet. Havet som symbol i denna roman har ganska mycket gemensamt med flera av de saker jag tog fasta på min analys av Hemingways Att ha och inte ha. Det är isoleringen och den därpå följande "fria" lagstiftningen. Det kärva, det hårda, men också överslätande. Födan kommer från havet och utan den står döden för dörren, vilket är lika med ett upphävande av lagen. Isoleringen leder också till en enorm påfrestning för samlivet hos människorna som lever där, vilket i sin tur också leder till vidriga brott, som liksom (ibland också bokstavligt talat) sköljs under vågorna.

Havet är närheten till naturen, därmed också till naturkrafterna, vilket appellerar till den klassiska havsbilden, som det kraftfulla väsenartade. Vidskepligheten blir en produkt av människans litenhet inför naturen och bilden blir här klassisk: det är den lilla människan, mot den härskande naturen. Hon försöker ta hjälp av högre makter för att få ut sin lilla del för överlevnad av moder natur och ingen tilltro sätts till vetenskap. Innan en universitetslärde kommer ut och iakttar det hela. Han vet att kuva moder natur och förlitar sig på vetenskapen för att få ut så mycket som möjligt av havet, som här blir fullkomligt avmystifierat. Han kan namnge alla växter, fiskar och havslevande varelser och ordnar på så sätt in tillvaron i ett system, helt främmande för skärkarlarna med sitt instinktiva sätt att förhålla sig till naturen och havet.

Havet spelar alltså två roller i dessa berättelser och det skulle kunna ses som en brytningsfas mellan de båda förhållningssätten. Och havet är egentligen det som i slutändan segrar, även om kritik stjälps i stora lass över de "enkla människornas" sätt att underordna sig naturen.

Nåväl, diskussionen skulle kunna fortsätta i all oändlighet, till exempel med iakttagelser av naturkraften jämte Gud, eller gudar och naturreligion i osämja med kristendom samt havets roll i den brytningen, men jag nöjer mig detta. Och tänker vad jag har tänkt en gång förut - var är friheten? När symboliserar havet frihet, vidder och ändlöshet? Jag bara tänker på den moderna människans havsromantik, med sina segelbåtar och havsutsikter.

Romantiken som ideologi - Lermontov som kritiker.

I ett förvirrat uppsatsförsök har jag redogjort, eller försökt redogöra, för en idé om Michail Lermontov som en tidig rysk kritiker av romantiken som ideologi. Elizabeth Cheresh Allen hävdar att i Lermontovs pjäs Maskeraden så har den tidigare, mer byronska influensen, försvunnit och istället har ersatts av en ironisk och kritisk hållning till vad som kan hända, då människan försöker ställa sig utanför moralisk ordning och (det kristna) normsystemet. När hon hanterar romantiken som en ideologi och den romantiska hjälten som ett eftersträvansvärt ideal. Men då allt blir till en ideologi och idealet en förebild, tappas äktheten bort på vägen. Och sålunda kan man inte närma sig romantiken.

Maskeraden gör ett fint porträtt av en man som söker sina egna moraliska värderingar och försöker rättfärdiga sitt handlade utifrån principer av det romantiska idealet. Han misslyckas fatalt och blir en patetisk bild av outsidern som kämpar i gemen medvetenhet för någonting som skall tyckas ädelt, men som knappast är mer än egenkärlek och trångsynthet. Arbenin, huvudpersonen, förälskar sig i kärleken (eller snarast i sig själv) och handlar fegt för "det sanna och det stora" som kärleken som sådan får symbolisera. Han söker rämna en ordning för att göra ett misslyckat försök att bygga upp en annan. Vad han dock inte begriper är att det inte går att bli en romantisk hjälte med halvdana fegheter.

Nåväl, det hela är lite oklart, men kontentan är att jag vill argumentera för att denna kritik går att skönja, åtminstone i en svag förlaga, redan i poemet "Demonen", som annars alltid brukar härledas till en sträng romantisk anda. Protagonisten där, Demonen själv, skyddas dock en aning i den romantiska traditionen av att han ju faktiskt är Demon och således per definition står utanför Guds världsordning. Där kan han ju härja fritt, utan att kämpa i fåvitsko, som en så mänsklig varelse som Maskeradens Arbenin tvingas att göra (med ett resultat påverkat just av det faktum att han är mänsklig och således långt ifrån fullkomlig). Nej, Demonen har sin demonstatus och hans ideal står utanför Guds rike. Dock är han på grund av detta, per definition, också dömd till undergång.

För i en värld med en fullkomlig Gud, kan den romantiske hjälten aldrig segra, hur mycket rebell han än är. Nej, skillnaden mellan Arbenin och Demonen är klar, trots att de båda misslyckas i slutet. Arbenin handlar efter en ideologi, medan Demonen handlar i en långt mer rebelliskt ädel anda, då han redan står utanför världsordningen. Dock är det i Demonen som Arbenin finner sin kraft och förlaga, i en kamp som är omöjlig att segra och kräver mer och mer patetiska metoder, ju mindre mod och egentlig egensinnighet man har.

Likheten, där jag försöker se det första tecknet på Lermontovs distans till den romantiska traditionen är att det i båda poemet finns en medvetenhet i själva framställandet. Demonen må handla mer rättfärdigt (om man nu kan tala om det), men undergången är ändå predestinerad. Vem som kämpar för romantikens ideal, misslyckas. Kanske är det bara klassiskt romantiskt, med det tragiska misslyckandet, men jag tycker ändå att tonen är väl distanserad i sin romantism, för att fröet till kritiken skall avfärdas.

Lite som "en romantisk hjälte - men prova inte själv hemma."

Författarens frihet och skillnaden mellan dikt och verklighet

Den okände författaren är ett fenomen. Den välkände, men halvt på egen hand ihopfabulerade, är ett annat fenomen. Detta hör kanske mer till vanligheterna om man går bakåt i tiden, där det är svårt att kontrollera fakta, såsom till exempel fallet Edgar Allan Poe. I introduktionen till min utgåva av Tales of Mystery and Imagination, skriven av John S. Whitley, står det att: ”It has never been easy to give details of Poe’s life because he frequently fantasized (lied) about dates and place and he suffered from possibly the worst literary executor in history, Rufus Griswold, who sought every opportunity to blacken Poe’s name.” Här utgår jag från att dessa påstådda lögner alltså är uppgifter från öppet biografiskt material, där Poe medvetet sökt förvirra omvärlden. Ett annat, mer ofrivilligt sätt att berätta sin egen historia, är genom romanen.

I en introduktion av metakaraktär hävdar till exempel Louis-Ferdinand Céline i sin bok Resa till nattens ände, bestämt att allt är uppdiktat. Någonting som gängse biograf ej är ense med honom om och som han säkerligen även vill påskina med den övertydliga introduktionen.

Att en roman grundar sig på författarens egenupplevda händelser är ingalunda någonting ovanligt, snarare är det väl så att det i någon mån till och med är nödvändigt med någon form av erfarenhet för det mesta skrivande – men ibland tycks korrelationen med ett verkligt händelseflöde vara alltför uppenbar, för att det hela inte väldigt lätt skall avläsas som rätt och slätt självbiografiskt skrivande. Och där kan självklart problem uppstå, precis som med de otaliga böckerna och påföljande konflikterna som hanterar ”based on a true story” – där det hela visar sig var helt eller delvis påhitt. Här kan man ju tycka att om författaren inte hävdar att allt är sant, skall det heller inte tas för sant, men som de flesta vet, är mytbildning ganska populärt.
Många läsare tycks vilja att det som står skrivet också skall referera till en verklig händelse, snarare än att vara ren fiktion, åtminstone om man tror medierna och de upprepade utfallen mot författare som inte talat ”sanning”, trots att de påstått sig göra det.

Jag kan ju tycka att det är sak samma om Gregory David Roberts (Shantaram) verkligen upplevde ens hälften av det där eländet, om Johnny Cash liv verkligen var så hårt som hans scenpersona framställde det, eller om den där Alice i Go Ask Alice, verkligen existerade på riktigt. För mig är litteraturen fiktion och kan visserligen ha ett värde i sin trovärdighet, men där den egentliga korrelationen är ganska ointressant. Jag antar att jag inte får jobb på DN med den åsikten, men jag kan i alla fall fortsätta att leva ett halvfiktionsartat liv i min dagbok, utan ideliga frågor om detta VERKLIGEN inträffade. Nej, det gjorde det inte. Men det gjorde det i mitt huvud.

Här föll jag ifrån ämnet en aning, där jag mer ville tala om en författare som kanske medvetet försöker brodera ut sitt liv, eller förvirra omvärlden en aning. Ola Hansson var nog ingen notorisk lögnare till exempel, men blandade gärna ihop och förkortade perioder av sitt liv lite slentrianmässigt, så att idoga biografskrivare fick jobba hårt med att ta reda på vilken sommar han egentligen tillbringade vid Ringsjön. Om detta nu är så extremt viktigt.

Vissa samtida, och dåtida författare för den delen, bidrar till myten om sig själv bara genom att hålla sig borta. Se bara på Nikanor Teratologen, som både genom pseudonym och isolering har sysselsatt mångas fantasi. Och även om identiteten är avslöjad, finns det många som spärrar upp ögonen vid bara tanken på griftefridsbrottet han gjort sig skyldig till långt tidigare i sitt liv. Det i kombination till tematiken på romanerna kan väl få vilken tonårspojkes hjärna som helt att mytologisera. Även detta kan jag bli lite trött på ibland. Nej, författaren är inte död, men ibland kan man väl bara låta dem vara och kanske inte kartlägga deras liv fullständigt – med ständiga kopplingar till den litteratur de skrivit. Det här med att blanda ihop dikt och verklighet känns lite passé. Eller schizofrent.

Havet som symbol.

Efter en essä i tidsskriften Ordkonst för något år och ett halv sedan, som behandlade Hemingways roman Att ha och inte ha och havet som symbol i denna roman, har jag ofta återkommit till temat i tanken. Vad symboliserar havet? I essän hänvisar jag bland annat till Saumel Taylor Coleridges The Rime of the Ancient Mariner och en klassisk besjälning av havet. Havet har en styrka och grymhet som inte återfinns i Att ha och inte ha. Där är havet livgivande och livtagande, men hyfsat odramatiskt.

Faller någon i, försvinner denne, men det är inte de vilda vågorna i ett personifierat hav som bär skulden. Människan är den farliga, inte det skrämmande, stora och odefinierbara.

Och så igår läste jag Thorsten Jonssons Konvoj och förstod plötsligt varför han kallats för den svenske Hemingway. Historien är ett fartyg med privatpassagerare på väg över till Canada från Europa, mitt under det brinnande andra världskriget. Båten är en del av en stor konvoj, som alltså i formation tar sig över havet, med nattlig mörkläggning, utkiksbåtar och avlösande vakter dygnet runt.

Och liksom hos Heminway är inte faran havet. Havet är den utsattes plats, men fienden är människan. Fienden är inte naturen, utan vi själva. Havets symbolvärde är mycket viktigt, då det är den isolerande faktorn som drar handlingen framåt. Alla människoöden binds samman i en gemensam oro, ett äventyr på en så liten yta att möten människorna emellan är omöjliga att undvika. Det är nästan råbarkat, kort, intensivt men kärnfullt. Alla gör de en resa som innebär en förändring. USA är fortfarande USA och avståndet till Europa är enorm. Många skall stanna där, bygga upp sin tillvaro från början och brottas med tanken på det slutgiltiga avskedet. Havet blir en tidsmarkör i deras livsaxel, eller ett mellanspel i en oundviklig process. Och vad är inte mer passande än samtal, tankar och livsångest till en fond av vågskvalp? Livet trängs ihop på en liten yta, omgiven av vatten. Som Harrys färd mellan Key West och Cuba.

spöken i den amerikanska södern.

Det var på en buss. Jag tror bestämt att regnet slog mot rutan och åskan sköt blixtar i alla riktningar. I slutet på novellen läste jag meningen: "Denna historia utspelade sig precis en bit utanför Richmond, Virginia."

I regnet for vi förbi skylten "Richmond, 26". Och då kan man vara hur realistiskt lagd man vill, men nog ryste det till längs ryggraden en smula.


Så nog kan miljön påverka läsningen. Jag hade nog aldrig känt mig så nära Edgar Allan Poes värld, som när jag genom bussfönstret hade samma miljöer som beskrevs i novellen jag läste. Det var bergochdalbana i språket, det var södern och värmen, fukten och svällande, murket trä. Ja, varför inte, allt kan hända, allt är möjligt. Nog kan det finnas mumier i landet där majsen växer sig grotesk och syrsorna spelar öronbedövande. Jag sväljer det med hull och hår.

Dessutom är det fascinerande för en svensk med begränsad läsvana i artonhundratalsengelska, att förkovra sig i Poe.


'The Amontillado!' ejaculated my friend, not yet recovered from his astonishment.
'True' I replied, 'The Amontillado.'

Mannen utan verklighet.

Att beakta är detta alltså den motpol jag försökte värja mig emot i mitt förkovrande i barn- och ungdomslitteraturen - en litteratur där man vet vad man får, nämligen en verklighet baserad på de ideal vi är bekanta med.

Här vet vi inte vad vi har att vänta oss. (Eller lyser försöket att bryta sig ut alldeles för skarpt?)

Mannen utan verklighet är inte mannen utan egenskaper, men en man utan egenskaper kan med fördel sakna verklighet. Och den är så långt från "Verklighetens folk" man kan komma. Eller leva utanför det vi kallar verklighet. En värld där gott och ont inte mäts med de gängse instrumenten. En värld som inte är betingad av en redan förutbestämd världsordning. Och här är det inte den romantiske hjälten, med "högre" ideal, eller ens den misslyckade varianten, som i den förut nämnda Lermontovs Maskeraden, där moral blir omoral och berättigandet lönlöst.

Jag mötte dem i Lotta Lotass Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. Seriemördarna och vår fascination inför det som inte vet några gränser. Det som handlar utifrån premisser vi inte är bekanta med. De som har slagit sig lös från det där osynliga som fäster oss samman, men som vi inte kan tänka utanför. Världsordningen, kalla den vad du vill. Det kring vilket vårt språk är uppbyggt, det som får Wittgenstein att låta bli att tala om det vi inte kan tala. Men kan vi tänka oss det, kan vi förstå vad det handlar om? Vad än svaret är på den frågan, vet jag att vi försöker. Därför fascineras vi av vansinne och i synnerhet då den får utfall som helt går emot gängse normer.

Men vad finns där att förstå, kunde jag tänka lite då jag nyligen läste Stig Larssons Nyår. Mannen jag inte vill förstå, för där finns ingenting som fungerar på det sätt jag är van vid. Samvete, det lärde jag mig tidigt på kyrkans barntimmar i en by i den östgötska skogen. Det tappade mannen från Vilhelmina då han tappade vår verklighet. Den vi försöker göra gemensam, allt för att vi skall tala samma språk och leva i samklang. Denna protagonist lever inte ett liv vi kan referera till och han reagerar inte på saker såsom vi har lärt oss dem - orsak och verkan. Således skräms vi. Och fascineras.

Men jag fascinerades inte av Fritzl. Jag läste inte ens tidningarna. Jag såg inte dokumentärerna om de otaliga våldsverkare och pedofiler som strömmat genom samhället. Jag grät då jag såg SVT:s serie om lasermannen och jag är främst fylld av ett stumt, tomt obehag då jag läser Nyår.

För mig blir fascinationen för mycket av en tendens, ett oriktad längtan efter "det förbjudna", någon slags katolsk småpojkefantasi jag inte riktigt kommer åt. Seriemördarna försöker inte, de bara är. Men de som avgudar American Psycho blir bara patetiska i sitt gripande efter antitesen.

Min platonska idévärld är kanske alldeles för hårt åtskruvad.