Det gamla, det redan skrivna. Vi talar Pynchon.

Ytterligare en äldre text:



Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge, som gavs ut första gången 1973, kom i en ny, svensk pocketutgåva för ett par år sedan. Boken är inte lik någonting jag tidigare läst, utan breder ut sig som ett myller av otaliga referenser, tokigheter både i och utan narkotikans förtecken, barnförbjudna sekvenser och en nervös släng av olidlig paranoia. Det är denna paranoida stämning som otvunget härskar över varje sida och som gömmer sig bakom varje karaktär, som är det mest fascinerande i denna efterkrigsroman.

På flera vis är denna roman ett barn av sin tid. Man känner det kalla krigets förmenta intåg och rädslan för ”knappen” som skall försätta världen i kaos genom ett kärnvapenskrig, i stånd att förgöra hela mänskligheten. Emellertid vittnar denna roman om en period av förvirring, som kanske egentligen inte inträffar direkt vid det kalla krigets början, utan en tid senare, då de förut så självklara och starkt kontrasterande motsättningarna, började förlora sin skärpa. Osäkerheten angående vems sida man skall stå på, vem som står bakom vem, och allt annat som var vardag för det kalla krigets generationer, blir plötsligt påtaglig. Den förvirrade färden genom knarkrus av de mest varierande slag blir ett lika genomgående drag som den frivola hållning, vilken hela tiden antyder en politisk inkorrekthet, som bara kan hittas i sin mest genuina form hos dessa så kallade ”postmoderna” författare.

Än har vi inte sett slutet på den litterära pedofilin, men nog är det sjuttiotal så det skriker om det i detta fall, där vi helt tappat koncepterna i en efterdyning av de ”stora krigen” och i en inbillad vetskap om idealens död. Vi har lagt all politisk medvetenhet åt sidan och hänger oss bara åt den egna, besinningslösa rädslan.

I Gravitationens regnbåge är hela världen en enda konspiration, en sammansvärjning som underbygger allt och som ger både tydliga och mer diskreta tecken på sin existens och bara genom missöden eller obegripliga tursamheter undkommer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, sitt alltid lika obehagliga öde. Eller är det meningen att han skall göra det? Förunderliga sammanträffanden är verkligen ledorden för denna resa kors och tvärs över kontinenten, med början i det krigshärjade London. Än är det ett jagande efter klädtjuvar, iklädd ett lila sidenlakan, och än är det en hiskelig färd undan mordlystna fiender i såväl underjordiska tåg som luftballonger, med vaniljkrämspajer som enda vapen, men aldrig slutar denna månghövdade jakt. Vem jagar och vem blir jagad? Vem som egentligen står bakom den världsomspännande konspirationen, om någon gör det, är mycket svårt att se, då nya identiteter stöter på sin riktiga ägare och då lögnaktiga rykten, som dock enkom lurar fel personer, sprids.

Slothrop jagar samband och tyska hemligheter, men i synnerhet är det en specifik raket han vill åt. Nämligen den som är numrerad med fem nollor och uppenbarligen är i topphemligt förvar, om den nu ens existerar. Kan den vara till hjälp i lösningen av det inledande mysteriet, varför tyskarnas nya överljudsraketer, V2:orna, tycks slå ner precis där Slothrop nyss gjort en ”erövring” bland Londons kvinnor? Ingenting är säkert i denna kakofoni av ryssar, tyskar, ”svartingar”, engelsmän och så denne amerikan, Slothrop, paranoians säkraste boning. Raketerna är starkt symboliskt kopplade till fallosen och Slothrops manliga organs privatliv, i synnerhet. Det hela tycks vara ett parodierande kring denna uppenbara symbol. Han är ”raketmannen” och otaliga gånger får symbolerna tala sitt eget vittomspännande språk, både med och utan klar parodisk koppling. Ibland är det svårt att begripa vad de egentligen är på jakt efter; den mänskliga driften personifierad i en överjordiskt stor fallos, eller en raket i vanlig bemärkelse? Frågan är om orsaken till denna tokiga färd genom sjuka medvetanden, som nästan bitvis känns som vore de en enda kollektiv galenskap, verkligen är särskilt viktig för upplevelsen av romanen. Kanske skall man bara njuta både av det oerhört komiska, liksom av det skrämmande och mystiska, i denna berättelse och se det psykologiska virrvarret som ett väl utarbetat djup, i stånd att försätta den mest stillsamma tanke i rullning.

Vari består egentligen denna genomgående paranoia? Varför denna ihållande rädsla, denna självdestruktiva konspirationsteori, som tycks lika riktningslös och impulsartad som hela berättelsen i sig? Är det en slags dystopi med betoning på maktens glänsande överhet, eller fokuseras det snarare på den enskildes begär efter sammanhang, efter att strukturera upp allting i någon form av system, människans ovilja att acceptera slumpen? Allvarligt talat vet jag inte, men det lutar åt att ingen av dessa teorier rimligtvis motsvarar den tanke som Pynchon hade då han skrev detta verk och än mindre troligt är det att utfallet blev särdeles överensstämmande med Pynchons egna intentioner i vart fall. Jag lämnar romanen med en olustig känsla av att vara betraktad, att inte vara mitt eget öde, men med en betryggande visshet om att fiktion är fiktion. Så jag forstätter att undantränga tanken på att ett gäng pavlovska psykologer skulle ha kunnat betinga ett visst beteendemönster hos mig i min barndom, som nu oupphörligen förföljer mig. Jag har alls ingen tanke om ondskefull determination.

en under förut innevarande år (2009) skriven recension av hr Bruns alster

så, formatet på detta är utkast är tänkt för en tidskrift förra våren, men publiceras nu här, i brist på annat:

Jonas Brun debuterade 2004 med romanen Den andra tiden och efter diktsamlingen Det här är platsen / Ett barn hos Gud 2006, har nu (-09) hans andra roman, Det amfibiska hjärtat, utgivits. Hans tidigare poesi och prosa har av några kritiker beskrivits som en aning utslätad och sparsmakad. I Det amfibiska hjärtat är jag dock beredd att framhålla den släta, korrekta prosan och det stilla berättandet som romanens främsta redskap för att framhäva denna fångande berättelse.

Året är 1906 och zoologen T finner under en av sina vandringar runt på institutionen en mycket gammal plansch föreställande en ”amfibie”, en vattenlevande, snarast mytologisk varelse som endast några få gånger omnämnts i historien. Upptäckten av bilden av detta mystiska väsen blir början på ett projekt som fångar T och drar honom långt utanför institutionens gränser. I sitt sökande efter denna androgyna, blinda varelse, försvinner han i riktning mot det bortomverkliga och fördolda.

Samtidigt befinner han sig i sorgearbetet efter den omkomne professor som under hela hans studietid utbildat och väglett honom. Professorn, M, bildar med sina forskningsmetoder och sitt påbörjade bestiarium, ett projekt med inspiration från medeltiden, själva utgångspunkten för vad som blir T:s sökande - ett sökande efter det som passerar gängse vetenskapsnorm. För T är sökandet i allra högst grad personligt och hans ensamhet och besatthet blir med tiden alltmer påtaglig.

Språket är stillsamt poetiskt akademiskt - en slags välformulerad serie tankeäventyr som rör sig i gränslandet mellan vetenskap och mystik. Omvärlden kring huvudpersonen syns sällsamt stel och oförstående och läsaren dras med i det absurda sökandet, kanske av ren medkänsla för den ensamme T. T:s längtan efter att förlora fotfästet och bli ett med sitt projekt är stilfullt skildrat genom hans egna formuleringar, som med sina försök att finna amfibiens hemlighet karaktäriserar huvudpersonens tilltagande pendling mellan hopplöshet och vansinne.
Placeringen i miljö och tid känns en aning forcerad, men långt ifrån omöjlig. Vetenskapligt är romanen rotad i en specifik tidsbunden tradition, men fokuseringen kring inre, istället för yttre, faktorer hindrar den från att utfalla som ett orimligt tillbakahopp till en tid där författaren lätt gör misstag i autenticitet.

Johan Bruns andra roman är välskriven och genomarbetad, belägen i en annorlunda miljö, om den drivande längtan efter att skapa eller upptäcka någonting stort och omvälvande och den ständiga, på detta följande, modlösheten. Det är en suggestiv läsupplevelse, även om den i sin stillsamhet inte direkt skakar några grundvalar.

Information

Glömde bestämt att informera mina (0) läsare att jag för tillfället är på semester i öst. Semestern involverar arbete och sträcker sig ut över en tidsperiod på nio månader, som nu sakteliga går mot sitt slut.

(För obetydliga uppdateringar av mindre intresse hänvisas till min nätdagbok. Annars går det bra att ringa till Mevededevs privattelefon på nummer (+717731568997) och fråga efter mig.)

När jag kommer tillbaka kommer jag att skriva om Jonas Brun (!), Fitzgerald, Lermontov (igen) och Norman Mailer. Bland annat.

(Jag hoppas att det framgår tydligt att den ovanliga translittereringen av herr Rysspresidents namn gjorts med tanke på risken att han varje morgon googlar sig själv)

Veteranen

Vasil Bykau denna gång, inte Bykov som i translittereringen från den ryska versionen av hans namn i Staffan Skotts översättning av Grustaget från 1990.

Veteranen utkom på Ruin Förlag i höstas efter en nästan tjugoårig tystnad kring denna man som beskrivs som "Belarus' främste författare". Ironiskt på flera sätt. Vad krävs för att kallas Belarus' främste författare i Sverige? Finns det några fler översatta alls? Jag tror bestämt att det finns någon poet, men ingenting jag har läst. Och troligtvis inte någon större del av Sveriges befolkning heller. Litterärt sätt är Belarus, talande nog, en vit fläck på kartan - ett sönderstyrt och kuvat land utan särprägel i det svenska medvetandet.

Men som man tager vad man får - och Bykau är inte illa. Veteranen är en intressant skildring av en krigsveteran från Afghanistankriget, med planer att avdagataga presidenten. Det kan tyckas att romanens politiska budskap är väl framträdande, men i en roman av detta ringa mått, ger centreringen kring huvudpersonens hat mot den manipulative statsledaren (diktatorn) - ett snarast maniskt hat - en drivande och fängslande intrig. Den psykiska påverkan på den enskilde individen i en auktoritär enmansledd stat med propaganda var man än riktar blicken.

Mystiska fängslanden, polisens misshandel på gatorna, sjukt höga bötesbelopp för samröre med demokratiska rörelser och allmän korruption och genomgående rövslickeri är livet i Belarus, där pengar till mat är dagens svåraste uppgift. I synnerhet som arbetslös Afghanistansveteran boendes i ett garage, utslängd från fruns och dotterns lägenhet. Hatet blir en mani, längtan efter vapen, slumpen ger lycklig utgång, ger det rätta tillfället. Men vad har hänt på vägen? Det mänskliga psykets svagheter lyser tydligt.

Jag är beredd att kalla denna korta roman för en modern politisk-psykologisk skildring av främsta klass, ett litet stycke mästerverk.

(glöm ej att läsa Grustaget också. Har skrivit om den tidigare på bloggen)

Belarus

Det här är inget specifikt politiskt statement, där jag kan bli inplacerad bland Karl XII-fantaster och judehatare i den antiryska nationalistkampen i Belarus (dessa två typer är tydligen, enligt en kurkamrat och tillika poet, flitigt förekommande), men med någon form av historisk bakgrundskunskap är det svårt att kalla Belarus för Vityssland.

Belarus är uppkommen som en del av Rus, Kievskaja Rus, ett rike centrerat kring Kiev (ca 880-1150). Därifrån har Ryssland fått sitt namn, liksom Belarus. Inte Belarus från Ryssland alltså. Det är också felaktigt att tänka sig att Kievriket främst är en del av Rysslands historia, även om det förutom att vara Ukarinas, Belarus' och delar av Centraleuropas historia, förstås också är en del av Rysslands historia.


Belarus är "det vita Rus" med en självständig utveckling och inte en halvavklippt rysk deformitet, eller någon bortglömd undergrupp till det stora ryska imperiet, med kultur, språk och historia avhängig detta. Även om ryssfientligheten ibland tar sig absurda uttryck i form av vurmande för Karl XII, den svenske krigarkungen.

(Den infekterade diskussionen kring varifrån namnet Rus kommer skall jag inte ge mig vidare in i. Det kan komma från Roslagen, liksom det gamla slaviska ordet för björn. Jag säger bara ruotsi, det finska ordet för Sverige.)

Hamsun om Amerika

"Amerika er to hundre år gammelt. I ett hundre av disse år var det ganske ubebygget, i det neste begynte noen europeiske godtfolk å komme til landet, bra mennesker, strevsomme treller, muskeldyr, legemer, hvis never kunne rydde jord og hvis hjerner ikke kunne tenke."

Kan detta förklara dagens huvudlöshet i de Förenta Staterna?

Resande och skrivande

Det finns reseskildringar. Och så finns det reseskildringar. Det finns inre, yttre, bakåtsträvande, progressiva, mångordiga, fåordiga, spännande, sävliga och alla de övriga sorter man över huvud taget kan tänka sig. Det kan vara fascinerande sanningsenligt eller ett veritabelt hopkok av en fabulerandets mästare - är det välskrivet spelar detta mindre roll.

Under den blommande kolonialismen, under upptäckandet av alla dessa nya världar, den andra tredje och den sjunde, var nyfiken stor hos de hemmasittande litterata - vilka spännande rapporteringar kunde komma härnäst om den mystiska omvärlden?

Då Olaf Lange och Knut Hamsun besöker Ryssland, Kaukasus och "Orienten" tycks denna tidsålder vara i utdöende. Lange reser och skriver under 1870-80-talet och hänvisar till såväl raslära som religionskonflikter. Han avhandlar alla konflikter i regionen, frihetskämpar målas upp med bred pensel och påhittade dialogspel får "fylla ut" där faktan brister. Geografi, folkräkningar och givetvis illustrationer fyller mellankapitlen, förutom Langes egna äventyr i rövarhålor. Han ramlar mellan genrer, som han blandar stilar. Ibland är han kolonialherre, men oftast en nyfiken betraktare och historieberättare, med en blick för det romantiserande. Han snubblar i kolonialismens terräng och tar bergsbornas parti i Ryssland-Kaukasus-konflikten. Samtidigt som han hänvisar till Rysslands civiliserande av regionen med ett motvilligt erkännande. Boken är sannfärdigt omodern, men har sin charm i det att den kämpar för att ge någonting åt alla, att betrakta allt och misslyckas med det mesta.

Hamsuns skildring ställer sig vid första anblicken som en blek kopia till Langes inledning. Tröttsamma naturskildringar och hjälplöst ointressanta iakttagelser. Han rumlar runt med statens pengar, som han föredrar att lägga på kuddar, filtar och fårstek. Han har inget tydligt syfte, utan vandrar runt i Kaukasien som en nutida gruppreseturist. Inget intresse för politik, språk eller kultur syns till. Skrivandet är personligt och opersonligt på samma gång. Han gör ingen inre resa och den yttre är blekt skildrad, i princip helt utan avspeglingar eller reflektioner. När han till läsarens förvåning faktiskt företar en resa på egen hand, utan ledsagare och fru, travandes iväg på en häst till en lite bergsby, så famlar han med den ryska romantiska bilden av "de mystiska begsborna" och gör en egen romantiserande berättelse av ett ganska innehållslöst besök. Innovativt? Snarare mer irriterande, när han vägrar frigöra sig från det ryska kolonialarvet och bara spelar vidare på strängar som ljudit i snart hundra år.

Hamsuns I Æventyrland faller platt trots dess uppenbara undvikande av det politiska (vi vet ju hur Hamsun hanterar den biten). Fokus flyttas, men till en punkt som inte finns.