Glömde bestämt att informera mina (0) läsare att jag för tillfället är på semester i öst. Semestern involverar arbete och sträcker sig ut över en tidsperiod på nio månader, som nu sakteliga går mot sitt slut.
(För obetydliga uppdateringar av mindre intresse hänvisas till min nätdagbok. Annars går det bra att ringa till Mevededevs privattelefon på nummer (+717731568997) och fråga efter mig.)
När jag kommer tillbaka kommer jag att skriva om Jonas Brun (!), Fitzgerald, Lermontov (igen) och Norman Mailer. Bland annat.
(Jag hoppas att det framgår tydligt att den ovanliga translittereringen av herr Rysspresidents namn gjorts med tanke på risken att han varje morgon googlar sig själv)
lördag 24 oktober 2009
lördag 28 mars 2009
Veteranen
Vasil Bykau denna gång, inte Bykov som i translittereringen från den ryska versionen av hans namn i Staffan Skotts översättning av Grustaget från 1990.
Veteranen utkom på Ruin Förlag i höstas efter en nästan tjugoårig tystnad kring denna man som beskrivs som "Belarus' främste författare". Ironiskt på flera sätt. Vad krävs för att kallas Belarus' främste författare i Sverige? Finns det några fler översatta alls? Jag tror bestämt att det finns någon poet, men ingenting jag har läst. Och troligtvis inte någon större del av Sveriges befolkning heller. Litterärt sätt är Belarus, talande nog, en vit fläck på kartan - ett sönderstyrt och kuvat land utan särprägel i det svenska medvetandet.
Men som man tager vad man får - och Bykau är inte illa. Veteranen är en intressant skildring av en krigsveteran från Afghanistankriget, med planer att avdagataga presidenten. Det kan tyckas att romanens politiska budskap är väl framträdande, men i en roman av detta ringa mått, ger centreringen kring huvudpersonens hat mot den manipulative statsledaren (diktatorn) - ett snarast maniskt hat - en drivande och fängslande intrig. Den psykiska påverkan på den enskilde individen i en auktoritär enmansledd stat med propaganda var man än riktar blicken.
Mystiska fängslanden, polisens misshandel på gatorna, sjukt höga bötesbelopp för samröre med demokratiska rörelser och allmän korruption och genomgående rövslickeri är livet i Belarus, där pengar till mat är dagens svåraste uppgift. I synnerhet som arbetslös Afghanistansveteran boendes i ett garage, utslängd från fruns och dotterns lägenhet. Hatet blir en mani, längtan efter vapen, slumpen ger lycklig utgång, ger det rätta tillfället. Men vad har hänt på vägen? Det mänskliga psykets svagheter lyser tydligt.
Jag är beredd att kalla denna korta roman för en modern politisk-psykologisk skildring av främsta klass, ett litet stycke mästerverk.
(glöm ej att läsa Grustaget också. Har skrivit om den tidigare på bloggen)
Veteranen utkom på Ruin Förlag i höstas efter en nästan tjugoårig tystnad kring denna man som beskrivs som "Belarus' främste författare". Ironiskt på flera sätt. Vad krävs för att kallas Belarus' främste författare i Sverige? Finns det några fler översatta alls? Jag tror bestämt att det finns någon poet, men ingenting jag har läst. Och troligtvis inte någon större del av Sveriges befolkning heller. Litterärt sätt är Belarus, talande nog, en vit fläck på kartan - ett sönderstyrt och kuvat land utan särprägel i det svenska medvetandet.
Men som man tager vad man får - och Bykau är inte illa. Veteranen är en intressant skildring av en krigsveteran från Afghanistankriget, med planer att avdagataga presidenten. Det kan tyckas att romanens politiska budskap är väl framträdande, men i en roman av detta ringa mått, ger centreringen kring huvudpersonens hat mot den manipulative statsledaren (diktatorn) - ett snarast maniskt hat - en drivande och fängslande intrig. Den psykiska påverkan på den enskilde individen i en auktoritär enmansledd stat med propaganda var man än riktar blicken.
Mystiska fängslanden, polisens misshandel på gatorna, sjukt höga bötesbelopp för samröre med demokratiska rörelser och allmän korruption och genomgående rövslickeri är livet i Belarus, där pengar till mat är dagens svåraste uppgift. I synnerhet som arbetslös Afghanistansveteran boendes i ett garage, utslängd från fruns och dotterns lägenhet. Hatet blir en mani, längtan efter vapen, slumpen ger lycklig utgång, ger det rätta tillfället. Men vad har hänt på vägen? Det mänskliga psykets svagheter lyser tydligt.
Jag är beredd att kalla denna korta roman för en modern politisk-psykologisk skildring av främsta klass, ett litet stycke mästerverk.
(glöm ej att läsa Grustaget också. Har skrivit om den tidigare på bloggen)
Belarus
Det här är inget specifikt politiskt statement, där jag kan bli inplacerad bland Karl XII-fantaster och judehatare i den antiryska nationalistkampen i Belarus (dessa två typer är tydligen, enligt en kurkamrat och tillika poet, flitigt förekommande), men med någon form av historisk bakgrundskunskap är det svårt att kalla Belarus för Vityssland.
Belarus är uppkommen som en del av Rus, Kievskaja Rus, ett rike centrerat kring Kiev (ca 880-1150). Därifrån har Ryssland fått sitt namn, liksom Belarus. Inte Belarus från Ryssland alltså. Det är också felaktigt att tänka sig att Kievriket främst är en del av Rysslands historia, även om det förutom att vara Ukarinas, Belarus' och delar av Centraleuropas historia, förstås också är en del av Rysslands historia.
Belarus är "det vita Rus" med en självständig utveckling och inte en halvavklippt rysk deformitet, eller någon bortglömd undergrupp till det stora ryska imperiet, med kultur, språk och historia avhängig detta. Även om ryssfientligheten ibland tar sig absurda uttryck i form av vurmande för Karl XII, den svenske krigarkungen.
(Den infekterade diskussionen kring varifrån namnet Rus kommer skall jag inte ge mig vidare in i. Det kan komma från Roslagen, liksom det gamla slaviska ordet för björn. Jag säger bara ruotsi, det finska ordet för Sverige.)
Belarus är uppkommen som en del av Rus, Kievskaja Rus, ett rike centrerat kring Kiev (ca 880-1150). Därifrån har Ryssland fått sitt namn, liksom Belarus. Inte Belarus från Ryssland alltså. Det är också felaktigt att tänka sig att Kievriket främst är en del av Rysslands historia, även om det förutom att vara Ukarinas, Belarus' och delar av Centraleuropas historia, förstås också är en del av Rysslands historia.
Belarus är "det vita Rus" med en självständig utveckling och inte en halvavklippt rysk deformitet, eller någon bortglömd undergrupp till det stora ryska imperiet, med kultur, språk och historia avhängig detta. Även om ryssfientligheten ibland tar sig absurda uttryck i form av vurmande för Karl XII, den svenske krigarkungen.
(Den infekterade diskussionen kring varifrån namnet Rus kommer skall jag inte ge mig vidare in i. Det kan komma från Roslagen, liksom det gamla slaviska ordet för björn. Jag säger bara ruotsi, det finska ordet för Sverige.)
torsdag 19 mars 2009
Hamsun om Amerika
"Amerika er to hundre år gammelt. I ett hundre av disse år var det ganske ubebygget, i det neste begynte noen europeiske godtfolk å komme til landet, bra mennesker, strevsomme treller, muskeldyr, legemer, hvis never kunne rydde jord og hvis hjerner ikke kunne tenke."
Kan detta förklara dagens huvudlöshet i de Förenta Staterna?
Kan detta förklara dagens huvudlöshet i de Förenta Staterna?
Resande och skrivande
Det finns reseskildringar. Och så finns det reseskildringar. Det finns inre, yttre, bakåtsträvande, progressiva, mångordiga, fåordiga, spännande, sävliga och alla de övriga sorter man över huvud taget kan tänka sig. Det kan vara fascinerande sanningsenligt eller ett veritabelt hopkok av en fabulerandets mästare - är det välskrivet spelar detta mindre roll.
Under den blommande kolonialismen, under upptäckandet av alla dessa nya världar, den andra tredje och den sjunde, var nyfiken stor hos de hemmasittande litterata - vilka spännande rapporteringar kunde komma härnäst om den mystiska omvärlden?
Då Olaf Lange och Knut Hamsun besöker Ryssland, Kaukasus och "Orienten" tycks denna tidsålder vara i utdöende. Lange reser och skriver under 1870-80-talet och hänvisar till såväl raslära som religionskonflikter. Han avhandlar alla konflikter i regionen, frihetskämpar målas upp med bred pensel och påhittade dialogspel får "fylla ut" där faktan brister. Geografi, folkräkningar och givetvis illustrationer fyller mellankapitlen, förutom Langes egna äventyr i rövarhålor. Han ramlar mellan genrer, som han blandar stilar. Ibland är han kolonialherre, men oftast en nyfiken betraktare och historieberättare, med en blick för det romantiserande. Han snubblar i kolonialismens terräng och tar bergsbornas parti i Ryssland-Kaukasus-konflikten. Samtidigt som han hänvisar till Rysslands civiliserande av regionen med ett motvilligt erkännande. Boken är sannfärdigt omodern, men har sin charm i det att den kämpar för att ge någonting åt alla, att betrakta allt och misslyckas med det mesta.
Hamsuns skildring ställer sig vid första anblicken som en blek kopia till Langes inledning. Tröttsamma naturskildringar och hjälplöst ointressanta iakttagelser. Han rumlar runt med statens pengar, som han föredrar att lägga på kuddar, filtar och fårstek. Han har inget tydligt syfte, utan vandrar runt i Kaukasien som en nutida gruppreseturist. Inget intresse för politik, språk eller kultur syns till. Skrivandet är personligt och opersonligt på samma gång. Han gör ingen inre resa och den yttre är blekt skildrad, i princip helt utan avspeglingar eller reflektioner. När han till läsarens förvåning faktiskt företar en resa på egen hand, utan ledsagare och fru, travandes iväg på en häst till en lite bergsby, så famlar han med den ryska romantiska bilden av "de mystiska begsborna" och gör en egen romantiserande berättelse av ett ganska innehållslöst besök. Innovativt? Snarare mer irriterande, när han vägrar frigöra sig från det ryska kolonialarvet och bara spelar vidare på strängar som ljudit i snart hundra år.
Hamsuns I Æventyrland faller platt trots dess uppenbara undvikande av det politiska (vi vet ju hur Hamsun hanterar den biten). Fokus flyttas, men till en punkt som inte finns.
Under den blommande kolonialismen, under upptäckandet av alla dessa nya världar, den andra tredje och den sjunde, var nyfiken stor hos de hemmasittande litterata - vilka spännande rapporteringar kunde komma härnäst om den mystiska omvärlden?
Då Olaf Lange och Knut Hamsun besöker Ryssland, Kaukasus och "Orienten" tycks denna tidsålder vara i utdöende. Lange reser och skriver under 1870-80-talet och hänvisar till såväl raslära som religionskonflikter. Han avhandlar alla konflikter i regionen, frihetskämpar målas upp med bred pensel och påhittade dialogspel får "fylla ut" där faktan brister. Geografi, folkräkningar och givetvis illustrationer fyller mellankapitlen, förutom Langes egna äventyr i rövarhålor. Han ramlar mellan genrer, som han blandar stilar. Ibland är han kolonialherre, men oftast en nyfiken betraktare och historieberättare, med en blick för det romantiserande. Han snubblar i kolonialismens terräng och tar bergsbornas parti i Ryssland-Kaukasus-konflikten. Samtidigt som han hänvisar till Rysslands civiliserande av regionen med ett motvilligt erkännande. Boken är sannfärdigt omodern, men har sin charm i det att den kämpar för att ge någonting åt alla, att betrakta allt och misslyckas med det mesta.
Hamsuns skildring ställer sig vid första anblicken som en blek kopia till Langes inledning. Tröttsamma naturskildringar och hjälplöst ointressanta iakttagelser. Han rumlar runt med statens pengar, som han föredrar att lägga på kuddar, filtar och fårstek. Han har inget tydligt syfte, utan vandrar runt i Kaukasien som en nutida gruppreseturist. Inget intresse för politik, språk eller kultur syns till. Skrivandet är personligt och opersonligt på samma gång. Han gör ingen inre resa och den yttre är blekt skildrad, i princip helt utan avspeglingar eller reflektioner. När han till läsarens förvåning faktiskt företar en resa på egen hand, utan ledsagare och fru, travandes iväg på en häst till en lite bergsby, så famlar han med den ryska romantiska bilden av "de mystiska begsborna" och gör en egen romantiserande berättelse av ett ganska innehållslöst besök. Innovativt? Snarare mer irriterande, när han vägrar frigöra sig från det ryska kolonialarvet och bara spelar vidare på strängar som ljudit i snart hundra år.
Hamsuns I Æventyrland faller platt trots dess uppenbara undvikande av det politiska (vi vet ju hur Hamsun hanterar den biten). Fokus flyttas, men till en punkt som inte finns.
onsdag 18 mars 2009
Skaparen av romanen, Skaparen av en värld
För att hitbringa någonting som avhandlats i den akademiska delen av min tillvaro, nämligen diskussionen om Anna Karenina av Lev Tolstoj och Gary Saul Morsons tidsanalys av densamma i Narrative and freedom, the shadows of time, har jag valt att sondera marsterrängen med denna högt seriösa titel på blogginlägget.
Morsons diskussion handlar, i korthet, om möjligheten att skriva en berättelse, en roman, som uppvisar en öppen syn på tiden. Den slutna synen på tiden är den som alltid dominerat berättandet, med en välkomponerad berättelse som hela tiden syftar mot ett slut där alla lösa ändar knyts ihop. Historien är en från början isolerad händelsekedja som är sammansatt för att följa ett redan uppgjort tidsförlopp. Denna typ av berättande visar på en deterministisk syn på tiden, där ingen tanke om andra möjliga händelsekedjor kan existera. Morson menar att man genom sideshadowing kan skapa ett narrativ som inte utesluter tanken om alla det till varje händelse eller skeende finns en rad alternativ och att allting har en möjlighet att förgrena sig i alla möjliga riktningar.
Som en av de romaner som lyckats med detta, framlägger Morson Anna Karenina. En av de mest intressanta aspekterna han lägger vikt vid här är skillnaden i hur Tolstoj bygger sin roman och hur dess huvudperson; Anna, ser på sitt liv. Morson menar att Tolstoj så väl lyckas skapa ett öppet tidsförhållande att romanen känns som "ett stycke liv", snarare än en konstfärdigt komponerad historia. Som kontrast till detta står Anna själv, som ser sitt liv som en enda deterministisk händelsekedja, där ingen skuld kan påläggas någon för någon handling, eftersom allting sker efter en redan uppgjord plan. Hon ser flera händelser som omen, en slags foreshadowing, där hon får se en del av den framtid som redan är förutbestämd. Hennes liv slutar också i den katastrof som hon tidigt sett tecken på, där vår omedelbara tolkning är att hon lever ut hela sin historia såsom hon skapat den och faller för den självuppfyllande profetian. Hon är så övertygad om att hon är en hjältinna i en tragisk roman, att hon skriver sitt eget slut. Hon tar livet av sig själv i mer än en bemärkelse.
Nåväl - så långt, allt väl. Frågan som uppstår nu är vem som egentligen bär skuld för Annas öde? Författaren, i alla händelser, blir det självklara svaret. Anna är bara en romanpersonlighet och har ingen möjlighet att existera författaren förutan. Han skapar henne och ger henne sitt öde. Morson skulle inte hålla med mig. Matthew Arnold skulle inte heller hålla med mig. Arnold menar att "the author has not invented and combined, he has seen it; it has all happened before his inward eye [...]", där han resolut fråntar författaren sin roll som Skaparen av verket. Han bekskriver bara det han ser och det är inte längre ett konstverk - utan ett stycke liv.
Tolstoj är inte längre en författare, han översätter skeenden till text, vilka han utan att skapa - bara upplever.
Ett försök till en kompromiss, skulle vara att erkänna Tolstoj som Skaparen av den fiktiva världen, men inte skyldig till vad som senare händer i den. Då hamnar vi emellertid i en situation om Gud och den fria viljan, som jag oupphörligen misslyckas att reda ut. Vi sätter Tolstoj som skapare av berättelsen i begynnelsen. Han skapar världen och alla karaktärer. Karaktärer som sedan, om vi följer Morson, skapar sina egna liv. Tolstoj blir åsidosatt som betraktare, precis Gud betraktar sin skapelse av mänskliga individer, individer med egen fri vilja. Med denna fria vilja kan de sedan genom sina val och handlingar skapa sitt eget livsöde. I fallet med Gud reser dig dock paradoxen ganska hastigt. Gud står utanför tiden och således upplever Han alla våra ögonblick samtidigt. Han är inte en del av den mänskliga tidsuppfattningen (liksom Tolstoj inte är en del av romanens tid) och varje människa han skapar, skapar han med insikten om exakt vad som kommer att hända i denne persons liv. Alltså skapar han människor som väljer det onda, medveten om detta i skapelseögonblicket. Om Tolstoj alls skapar sina karaktärer, skapar han inte likaledes deras öde? Och i samma ögonblick som romanen är skriven, är tiden sluten.
(hela Gudsparallellen går mycket lätt att slå hål på, inte minst genom att göra en enkel koppling till att Tolstoj mycket väl kan fabulera ihop en uppsättning figurer i en värld, långt innan han vet vad som skall hända med dem, eftersom den verkliga tiden för honom aldrig blir ickeexisterande, som i Guds fall)
Åtminstone påvisar detta att det inte finns något mellanting. Antingen är Tolstoj en sinnrik mästare i att "skriva liv" och Anna Karenina är en konstruktion av en roman som får oss att tro att det är ett stycke verklighet vi har framför oss, med ickedeterministisk tidssyn, där allting tycks ha samma möjligheter att förgrena sig i de mest spretiga riktningar som i livet självt, eller så är Tolstoj ingen Skapare alls. Han skapar ingenting, författar ingenting, han bara översköljs av en hel romanvärld.. förlåt, värld, och tvingas skriva ned den såsom han ser den. (Vilket dock inte förklarar romanens didaktiska karaktär alls).
Morsons diskussion handlar, i korthet, om möjligheten att skriva en berättelse, en roman, som uppvisar en öppen syn på tiden. Den slutna synen på tiden är den som alltid dominerat berättandet, med en välkomponerad berättelse som hela tiden syftar mot ett slut där alla lösa ändar knyts ihop. Historien är en från början isolerad händelsekedja som är sammansatt för att följa ett redan uppgjort tidsförlopp. Denna typ av berättande visar på en deterministisk syn på tiden, där ingen tanke om andra möjliga händelsekedjor kan existera. Morson menar att man genom sideshadowing kan skapa ett narrativ som inte utesluter tanken om alla det till varje händelse eller skeende finns en rad alternativ och att allting har en möjlighet att förgrena sig i alla möjliga riktningar.
Som en av de romaner som lyckats med detta, framlägger Morson Anna Karenina. En av de mest intressanta aspekterna han lägger vikt vid här är skillnaden i hur Tolstoj bygger sin roman och hur dess huvudperson; Anna, ser på sitt liv. Morson menar att Tolstoj så väl lyckas skapa ett öppet tidsförhållande att romanen känns som "ett stycke liv", snarare än en konstfärdigt komponerad historia. Som kontrast till detta står Anna själv, som ser sitt liv som en enda deterministisk händelsekedja, där ingen skuld kan påläggas någon för någon handling, eftersom allting sker efter en redan uppgjord plan. Hon ser flera händelser som omen, en slags foreshadowing, där hon får se en del av den framtid som redan är förutbestämd. Hennes liv slutar också i den katastrof som hon tidigt sett tecken på, där vår omedelbara tolkning är att hon lever ut hela sin historia såsom hon skapat den och faller för den självuppfyllande profetian. Hon är så övertygad om att hon är en hjältinna i en tragisk roman, att hon skriver sitt eget slut. Hon tar livet av sig själv i mer än en bemärkelse.
Nåväl - så långt, allt väl. Frågan som uppstår nu är vem som egentligen bär skuld för Annas öde? Författaren, i alla händelser, blir det självklara svaret. Anna är bara en romanpersonlighet och har ingen möjlighet att existera författaren förutan. Han skapar henne och ger henne sitt öde. Morson skulle inte hålla med mig. Matthew Arnold skulle inte heller hålla med mig. Arnold menar att "the author has not invented and combined, he has seen it; it has all happened before his inward eye [...]", där han resolut fråntar författaren sin roll som Skaparen av verket. Han bekskriver bara det han ser och det är inte längre ett konstverk - utan ett stycke liv.
Tolstoj är inte längre en författare, han översätter skeenden till text, vilka han utan att skapa - bara upplever.
Ett försök till en kompromiss, skulle vara att erkänna Tolstoj som Skaparen av den fiktiva världen, men inte skyldig till vad som senare händer i den. Då hamnar vi emellertid i en situation om Gud och den fria viljan, som jag oupphörligen misslyckas att reda ut. Vi sätter Tolstoj som skapare av berättelsen i begynnelsen. Han skapar världen och alla karaktärer. Karaktärer som sedan, om vi följer Morson, skapar sina egna liv. Tolstoj blir åsidosatt som betraktare, precis Gud betraktar sin skapelse av mänskliga individer, individer med egen fri vilja. Med denna fria vilja kan de sedan genom sina val och handlingar skapa sitt eget livsöde. I fallet med Gud reser dig dock paradoxen ganska hastigt. Gud står utanför tiden och således upplever Han alla våra ögonblick samtidigt. Han är inte en del av den mänskliga tidsuppfattningen (liksom Tolstoj inte är en del av romanens tid) och varje människa han skapar, skapar han med insikten om exakt vad som kommer att hända i denne persons liv. Alltså skapar han människor som väljer det onda, medveten om detta i skapelseögonblicket. Om Tolstoj alls skapar sina karaktärer, skapar han inte likaledes deras öde? Och i samma ögonblick som romanen är skriven, är tiden sluten.
(hela Gudsparallellen går mycket lätt att slå hål på, inte minst genom att göra en enkel koppling till att Tolstoj mycket väl kan fabulera ihop en uppsättning figurer i en värld, långt innan han vet vad som skall hända med dem, eftersom den verkliga tiden för honom aldrig blir ickeexisterande, som i Guds fall)
Åtminstone påvisar detta att det inte finns något mellanting. Antingen är Tolstoj en sinnrik mästare i att "skriva liv" och Anna Karenina är en konstruktion av en roman som får oss att tro att det är ett stycke verklighet vi har framför oss, med ickedeterministisk tidssyn, där allting tycks ha samma möjligheter att förgrena sig i de mest spretiga riktningar som i livet självt, eller så är Tolstoj ingen Skapare alls. Han skapar ingenting, författar ingenting, han bara översköljs av en hel romanvärld.. förlåt, värld, och tvingas skriva ned den såsom han ser den. (Vilket dock inte förklarar romanens didaktiska karaktär alls).
torsdag 19 februari 2009
Lund och mytologin
Hembygdsromantik är ingenting som min generation vanligtvis sysslar med. Och dessutom inte gällande en hembygd man inte alls har någon ordentlig koppling till. Ingen uppväxt, ingen släkthistoria att stoltsera med. Med ett rent och skärt intresse för omgivningen runt det ställe jag råkar bo - helt olikt andra studenter för vilka staden mest är en tillfällig festplats - skådade jag i boken Kring LUND under min influensaperiod.
(boken är stulen från ett sjukhusbibliotek och råkade vara det enda verket med illustrationer i tillstädes, då jag låg sjuk. Hembygdsintresset är alltså lite överdrivet, men bara marginellt)
Mina resor runt staden är inte helt ovidkommande. Jag har inte gjort några överseriösa försök att ha sett alla småbyar varhelst de ligga, men bland de ställen som råkar ligga i Lunds kommun kan jag stoltsera med Björnstorp, Revinge Hed (Torna Hällestad), Bjärsjölagård och så förstås otaliga bussbyten i Dalby.
Den inledande bilden är på ett skogsparti en sommardag. "Här mediterade Strindberg" lyder bildtexten. Hela boken försöker hela tiden fästa sig vid litterära storheters åsikter om bygden, med flera inslag av hel- eller halvokända skåneprofilers dialektala diktning (se bara begivenheter som Nils Ludvig (Olsson).
Romeleklint kan besökas för den som är förtjust i natursköna områden. Varnas dock för troll.
För att avsluta med en konstighet. I slutet av ett kapitel om Veberöd, arbetslöshet och sysslolös ungdom: "Och när Lena, 15, med säkerhetsnål genom näsvingen, dristar sig att undra var vi är på väg får hon en örfil, vilket var precis vad hon räknat med."
(Är författaren Tomas Löfström en barnmisshandlare, eller föreligger här ett syftningsfel?)
(boken är stulen från ett sjukhusbibliotek och råkade vara det enda verket med illustrationer i tillstädes, då jag låg sjuk. Hembygdsintresset är alltså lite överdrivet, men bara marginellt)
Mina resor runt staden är inte helt ovidkommande. Jag har inte gjort några överseriösa försök att ha sett alla småbyar varhelst de ligga, men bland de ställen som råkar ligga i Lunds kommun kan jag stoltsera med Björnstorp, Revinge Hed (Torna Hällestad), Bjärsjölagård och så förstås otaliga bussbyten i Dalby.
Den inledande bilden är på ett skogsparti en sommardag. "Här mediterade Strindberg" lyder bildtexten. Hela boken försöker hela tiden fästa sig vid litterära storheters åsikter om bygden, med flera inslag av hel- eller halvokända skåneprofilers dialektala diktning (se bara begivenheter som Nils Ludvig (Olsson).
Romeleklint kan besökas för den som är förtjust i natursköna områden. Varnas dock för troll.
Jag vet inte riktigt vad moralen i denna historia är? Förråd och döda de som hjälper dig, så går det bra för dig? Kanske hade moraliska bitoner i folksagorna inte riktigt nått Skåne ännu vid den här tiden. Moralen i Skåne har alltid förefallit mig en smula betänklig såhär vid närmare eftertanke.
Strax norr om Kullaskogen ligger en del småhus som förr i världen kallades Husahusen. I ett av dem bodde en man som hette Torkel. Tidigt en morgon gick han upp till Romeleklint för att titta på naturen. Där uppe fanns småtroll. De gjorde narr av Torkel eftersom hans byxor var för korta. Han blev förargad och slog till ett av trollen med sin käpp. Då låste trollen in honom i berget, varifrån han inte kunde komma ut. Där inne var det fullt av troll, både stora och små. Några av dem ville genast döda Torkel, men ett par trollflickor räddade honom eftersom de tyckte om honom. Den ena hette Bärsärka och den andra Långstumpa. De tog honom med sig in i ett litet rum där det hängde ett stort svärd på väggen och bad honom ta ner det, men det var så tungt att det inte gick att rubba de. Då gav de honom en liten flaska och sa att han skulle dricka. Han tog en klunk och blev då så stark att han kunde röra svärdet. Efter ännu en klunk kunde han ta ner det och sväng det som en käpp. Med svärdet dödade han Bärsärka och Långstrumpa och alla de andra trollen. Bara ett par små pysslingar fick leva. De lovade att uppfylla alla hans önskningar om han skonade deras liv. "Ställ då först om att jag kommer ut ur berget", sa Torkel. Och vips var han ute. "Nu vill jag ha en fin vagn förspänd med vackra hästar", sa han. Och vips stod vagnen och hästarna där. Som herreman körde Torkel till Hällestad, till en gård där han en gång tjänat som dräng. Han hade blivit bortkörd eftersom han intresserat sig för tösen på stället. Men nu hade han blivit en fin man, och han gifte sig med tösen och levde där all tid. Trollpysslingarna förökade sig, och idag finns åter gott om troll på Romeleklint. De har till och med blivit så många, att en del har utvandrat till Billebjär.
För att avsluta med en konstighet. I slutet av ett kapitel om Veberöd, arbetslöshet och sysslolös ungdom: "Och när Lena, 15, med säkerhetsnål genom näsvingen, dristar sig att undra var vi är på väg får hon en örfil, vilket var precis vad hon räknat med."
(Är författaren Tomas Löfström en barnmisshandlare, eller föreligger här ett syftningsfel?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)