Mary Shelley

Jag förbannade denna bok ett otal gånger. Att tvingas umgås med den under hela julhelgen syntes mig vara en enda utdragen pina. Jag började under den långa resan mot barndomstrakterna, med en förhoppning om att härmed få ta itu med en riktig gotisk roman.

Den sista människan av Mary Shelley, utgiven på H:ströms förlag för några år sedan, är under de första 300 sidorna en ordentlig besvikelse. Först i mitten av boken anar man dess egentliga innehåll och dessa är genomläsbara, om man har utvecklat en teknik där man kan skumma igenom stora textmängder under ganska kort tid och dämed undvika långa utläggningar om romantiskt dravel, vilka återkommer mycket frekvent.

Stora delar av boken är som vilken bokklubbsbok som helst, fast sämre. Någon form av mänskliga karaktärer finns inte alls. Snarare finns ett antal stela skal som skall föreställa människor, men som mest är blödiga stereotyper som till utseende och beskrivning påminner om gullhåriga dockor eller prinsessor i någon saga. Huvudpersonerna är äckligt vackra, intelligenta och spirituella. De saknar all form av djup. Okej, visst, allting skall vara ett symbolverk om världen i förändringens skede - allt som varit fast bliver förgängligt, eller hur nu ledorden lyder, så det kanske inte krävs några personporträtt. Men varför då dessa enorma utläggningar om hur idiot nummer ett och idiot nummer två är upp över öronen förälskade i varandra och hur underbara och perfekta deras barn blir? Jag vill inte. Jag mår illa. Jag struntar i att de är så underbara för att de läser böcker och har fått en klassisk brittisk bildning, för allt tjatigt elände med ideliga referenser till antiken och bibeln får bara en sliskig prägel.

Sedan dör alla i pesten, vilket ger lite mer ljus åt berättelsen. Men det hindrar förstås inte earlen av Windsor, Adrian gullpojken, att ställa upp för hela jordens mänsklighet som en räddande ängel, alltid lika underbar. Han värjer dem mot irrläror och leder dem mot det förlovade landet som en annan Moses. Och vem blir "den sista människan", om inte Adrians främste beundrare, den alltid lika underbare Lionel? Då var förstås de tre sista människorna som inte togs av pesten hans egen underbara familj. Mycket övertygande.

Den förtjänst som boken ändå har, är nog själva tidsbeskrivningen, händelseforloppet bortom alla personer. Det skall utspela sig på 2070-90-talen, men allt blir mer likt någon slags europeisk medeltid, med sina skepp, hästdragna vagnar och pesten. Dock blir hela tidsperspektivet ganska spännande, med dess svävande karaktär. Ingen av industrialismens verkningar har förutsetts och världen är mycket annorlunda mot hur vi idag skulle tänka oss den sextio år framåt. Alla antika och bibliska referenser gör tiden nästan tidlös emellanåt. Apokalypsen är alltid närvarande, mer eller mindre, och ger hela boken en mystisk prägel, som bitvis gör vissa stycken till och med läsvärda.


Slutorden blir dock: Slösa inte din tid. Men om du upptäcker att det är den enda bok som existerar inom några mils radie och du bestämt måste läsa någonting, så, ja, någon förtjänst har den ändå.

Nationalism och Katolicism i Portugisisk dramatik - Almeida Garrett

"Pilgrim, pilgrim, vem är du?"
"Ingen!"

Detta torde vara en känd sentens för vem som helst med lite bildning. Det är förstås Almeida Garretts drama Frei Luís de Sousa (Broder Luís de Sousa), skrivet 1843, som citeras.

Lite ironi lade jag in i denna inledning, eftersom jag, innan jag köpte Sandels och Duarte Ferreiras bok om Almeida Garrett, faktiskt inte hade en aning om vem denne person var. Så väl faller det sig, att Cervantes som vanligt är den enda nämnda från regionen Spanien-Portugal över huvud taget, när det gäller en litterär utbildning på något svenskt universitet. Det inledande citatet är annars känt åtminstone för alla läskunniga portugiser, som fått genomläsa åtminstone ett verk av Garrett under skoltiden.

Almeida Garrett är romantiker. Nationalismen är det främsta elementet som knyter honom samman med de övriga europeiska författararna under det tidiga artonhundratalets romantik. Portugal har haft sina nuvarande gränser nästan sedan 1100-talet och varit självstyrande hela tiden, om man bortser från en period under spanskt styre mellan 1580-1640, den period som Almeida Garrett låter Frei Luís de Sousa utspelas under. Här spelar alltså nationalismen mycket stor roll och en del av pjäsen är helt enkelt ett utspel av en av huvudkaraktärerna, mot den spanska regimen, som är så tydlig, att inga misstag kan göras i tolkningen. Istället för att inhysa en rad högt uppsatta spanska herrar i sitt hus en period, som denne person fått order om, bestämmer han sig för att bränna ned hela huset i protest.

I korta drag så är Frei Luís de Sousa mer eller mindre ett triangeldrama. Madalenas make försvinner i Nordfrika, dit han skickats som en i konung Sebastians trupper. Hon ägnar flera år till efterforskningar, men han blir till sist dödförklarad. Hon gifter om sig med en annan man som hon också är mycket förälskad i och de får en dotter. 13 år senare, 21 år efter att Madalenas make förvunnit, kommer den förste maken tillbaka. Han ger sig inte tillkänna, utan dyker upp förklädd rill pilgrim i Madalenas hem och meddelar att hennes förste make lever efter 20 år i fångenskap. Hon blir utom sig. Äktenskapet ogilitigförklaras och dottern bli oäkta. Skuldkänslor tynger Madalena. Dottern, Maria, är av överkänslig natur och blir febersjuk av hela händelseförloppet. Den förste maken vill ställa allt tillrätta igen och försöker få sig själv att framstå som en bluff, men allt är försent. Madalena och hennes nye make bestämmer sig för att överge dottern och båda gå i kloster. I slutscenen springer dottern in och anklagar sina föräldrar för att de överger henne, varpå hon faller död ned.

Makarna förväntar sig att de kan sona sina synder genom inträdet i kloster, detta brott att leva i ett falskt äktenskap. De vänder sig mot Gud, som en sista utväg. Dotterns monolog, själva upplösningen, visar dock hur deras feghet får dem att glömma det ansvar de fortfarande har, den dotter de lämnar kvar, föräldralös och utan möjlighet att klara sig själv. Hennes tal är en lång anklagelse mot deras handlande, som framstår som mycket egoistiskt. Hon talar om barnets rätt till sina föräldrar. Samtidigt som tron genomsyrar hela dramat i och med Madalenas gudfruktighet, blir denna slutscen ändå någon slags kritik. Det är en kritik mot det oäkta barnets frånvaro av rättigheter och omöjligheten för det att någonsin etablera sig socialt. Makarna, som ingick äktenskap i god tro om att Madalenas förste make var död, blir på grund av kyrkligt grundlagda lagar dragna i skam, dottern bli oäkta och de vänder sig till samma kyrka som skjuter undan dem, för att hos Gud få förlåtelse genom ett asketiskt liv inom klostermurarna. Fruktan för samhällets sociala normer, en förlängning av kyrkans dogmer, och Guds straffande hand får dem att överge ett omyndigt och rättighetslöst barn i ett försök att sona sina synder.

Aniara

De sista ord hon sände var en hälsning
från en som nämnde sig Den söndersprängde.
Hon lät den söndersprängde själv få vittna
och stammande och söndersprängt berätta
hur svårt det alltid är att söndersprängas,
hur tiden rusar till för att förlängas.

På livets anrop rusar tiden till,
förlängande sekunden då man sprängs.
Hur faran blåser in,
hur skräcken blåser ut.
Hur svårt det är att alltid söndersprängas.

Jag har en ambivalent inställning till Harry Martinson. Stycket ovanför är taget från Aniara då miman precis sprängts och de sista strimmorna av hopp tycks absorberas av rymdens intighet. Genomläsningen av detta diktverk förändrade inte min ambivalenta hållning till herr Martinson, inte alls, utan byggde snarast på den med fler lager av känslor som motstridigt försöker enas om en inställning. Jag har läst Nässlorna blomma och Vägen till klockrike, men åren har gått sedan dess och det blir allt svårare att relatera till en läsning man gjorde i grundskolan.

I Aniara svänger det mellan genialitet och banalitet. Orden kommer sig om vartannat att spegla det svenska språkets eländighet, i en inte alltför uppenbar symbios med starka intrycksgivande bilder, där apokalypsen blir vår och banalitetens uttryck istället uttryck för rädsla, ren skräck, såväl som för det innersta och mest privata. Jag fascineras, jag tråkas ut och frapperas av samma förvirring som alltid då jag läser Martinson.

(Dock måste jag påskina att Vägen till Klockrike har en uppenbar charm, i synnerhet för mig som är uppväxt inte fasligt långt från dessa trakter.)

På bemärkelsedagen

Med en tillbörligt klädsam och närmast charmerande konservatism, presenterar jag härmed en så kallad bemärkelsedagsdikt, så som den kunde se ut på den tid då sådant fortfarande både kunde skrivas och mottas med största allvar:

Jag såg hans skugga, sorgsen och förlägen,
en natt i Yxsmedsgränd vid månens flor,
och skuggan följde mig en bit på vägen
och frågade var Albert Engström bor.
Han bor i folkets hjärta sade jag,
som du och några till, det är ej många.
Men evigt stå i dionysisk ånga
din Fredman och hans Kolings anledsdrag.

Detta var alltså Bo Bergmans dikt till Albert Engström på dennes 50-årsdag år 1919. Jag utelsuter inte möjligheten att det i diktvärlden fortfarande förekommer dylika infall av skaldekonst, då en stor person behagar fylla år, men att det görs med samma seriositet och med samma värme som förr, betvivlar jag starkt. Att vi lekmän inte tar oss själva på allvar då vi ger oss på poesi med rim och särskild tillägnan, begriper jag, men har då detta diktens allvar, som så tydligt står att finna i denna Bergmans vackra framställningar av Engström som Bellmans diktarbroder i svenskens hjärta, helt försvunnit?

Nu kan jag då rakt inte finna någon samtida skald som förtjänar denna utmärkelse, (och ve den som bryter tystnaden och nämner Ulf Lundell) men applicerat på vem det än må vara, finner jag det svårt att tänka mig en fullkomligt allvarsfylld födelsedagshyllning till denne ponerade gestalt. Men varför? Är det en språklig barriär? En stilmässig? Har vi ironiserat alltför mycket över en viss sorts allvar och utagerat allt på detta plan?

Kanske behöver vi bara en lite mer modern diktform. Kanske räcker det med något postmodernistiskt eller postpostmodernistiskt i något digitalt medium. Eller så gör vi en film och lägger upp på Youtube.

Trägen väntan (ger resultat)

Finns det någon kvar som väntar? En vacker dag, som inte är idag, skall här återupplivas - jag skall bara sluta att låtsas som om 200 % är en rimlig studietakt.

På återseende.

Valentin Rasputin

Valentin skall ej förväxlas med den Rasputin som rumlade runt i tsarens hov och som slutade sina dagar i Nevan, utan detta är alltså den livs levande Valentin Rasputin, författaren. Det här är en sovjetförfattare av rang, som även medlem i det sovjetiska författarförbundet - vilket var mycket prestigefyllt. I författarförbundet har vi bland annat sett Maksim Gorkij. Jag vill minnas att Rasputin beskrevs som sovjet-konservativ med en ganska stor dos lantlighet i sina romaner, en sådan som skildrar rurala miljöer på ett prosovjetiskt, men långt ifrån revolutionärt vis.

I somras läste jag Живи и помни, på svenska Att leva och minnas, vilken handlar om en ung krigsdesertör som återvänder till hembyn efter omhändertagandet av en skada, istället för att fortsätta till fronten. Hans lagvigda maka, som lever hos hans småtokiga föräldrar, är den enda som får reda på detta och han isolerar sig i en obebodd stuga i skogen. Byn får besked om att han rapporterats "saknad" och hemligheten blir bara svårare och svårare att avslöja. I byn hålls på moralen och en desertör är aldrig välkommen.

Till stor del är romanen misär. Bortsett från några korta, glada ögonblick i vissa av återseendena mellan man och hustru, är allt hårt, tungt, blött och kallt. Främlingsskapet mellan man och hustru är uppenbart och det är som om den karga vildmarken omsluter mannen där han gömmer sig i den gamla, obebodda stugan. Han antar skogens läten och blicken blir tom, kall och mörk. Han är som ett vilddjur och hustrun är ömsom livrädd, ömsom fjättrad av någon obeslutsam kraft. Alla i byn är misstänksamma, våldsamma eller bara missunsamma och kärleken tycks aldrig ha vunnit någon framgång. När några kvinnors män återvänder, medan andra får dödsbud, lyser medlidandet med sin frånvaro i en tillvaro där alla bara lärt sig att tänka på sig själva - där brödet inte räcker till alla.

Kanske är det i allt detta, i den ödesbestämda misären, min fascination för detta verk ligger. Jag kan se starka likheter mellan denna bymentalitet och den som framkommer i Knut Hamsuns Markens gröda, där skvaller, moralism och baktaleri är vardagsmat. Att se hopplösheten i detta unga pars situationen, där verkligen ingenting kan göras för att förbättra situationen, bara på grund av de konstruerade sociala regler och normer som gäller i samhället, är oerhört frustrerande. Avvikelser får inte förekomma, utan man binder styrka i konformitet, precis på samma sätt som en djurflock stöter bort en albino. Ett kollektivt skyddande av en desertör skulle bara generera oro för att olyckan skulle drabba dem alla. Istället är alla måna om att sanningen kommer fram, om så bara för att själva slippa skuld.

Jag är imponerad av det mod och den beslutsamhet som ändå finns hos huvudpersonen, hustrun. Hur orkar hon leva med den ständiga rädslan så länge, hur kan hon idientifiera sig i en så absurd situation som den som utspelar sig framför henne, som hon är en del av, men knappast har mycket till skuld i? Hur kan man kämpa när man vet att ingenting går att förändra?

Ibland lever man i ett absurt hopp. Och Rasputins språk är precis lika hårt, kallt och vilt som det skall vara.

Stick to the canon.

Jag refererar inte till den gamla kanondebatten, varken den brittiska, danska , svenska eller någon annan. Jag citerar bara John Carey:

If it is asked how, in this relativist world, one decides which artists or writers or musicians to pay attention to, my own view is that Dr Johnson's argument carries weight:

What mankind have long possessed they have often examines and compared: and if they persist to value the possession, it is because frequent comparisons have confirmed opinion in its favour.

In other words, if you stick to the canon you are less likely to waste your time

Jag minns hur jag som femtonåring satt med min Litteraturens historia eller vad nu boken kan ha hetat och betade av bok efter bok som var nämnd där, mer och mer fascinerad. Samtidigt är mina mest intensiva läsupplevelser i alla fall inte del av gängse, allmänna kanon, kanske emellertid i sitt hemland, eller i en mer omfattande sådan.

Jag är egentligen trött på begreppet och diskuterar bara det hela ganska oengagerat, men i vart fall, hellre leta böcker i "kanon" än att börja leta i bestsellerlistorna.

Förutom alla tusentals problem med litteratur som inte hör till den västerländska litteraturen, förbisedda minoriteter eller brott mot genrekonventioner i fel tid, så finns problemet med den samtida litteraturen. Var skall man finna den? Den som inte hunnit genom Johnsons process. Där får man ändå utgå från godtycklighet i sin väg mot läsupplevelsen, såtillvida man inte tycker att dagstidningarnas kultursidor duger bra. Då finns dock risk att man hamnar farligt nära ovan nämnda "wasteoftimelitteratur", om man inte är väldigt kritisk. Finns det månne någon litterär tidsskrift som håller måttet och indroducerar?

Lite vidare ut från ämnet måste jag bara citera ordväxling som skedde i samband med diskussionen om John Careys What good are the arts? idag på institutionen, som ett avslut på en lång diskussion om litteraturens värde och nytta:

"I do really believe that literature can enrichen your life, and make you a better person."

"It can make you bad too. Reading Nietzsche, Heidegger.."