Och den politiska romanen.

Det var inte fasligt många månader sedan jag läste Turgenjevs Fäder och söner och under Rysslandsexkursionen hann jag med stora delar av Dostojevskijs Onda andar. Dessa romaner visade sig ha flera likheter. Att de behandlar precis samma ämne är en felbedömning, men temat är alldeles för likt för att kunna ignoreras. Spännande är dock att se hur Dostojevskij gör Turgenjev till åtlöje, genom att låta bokens Karmazinov, en författare med höga ambitioner, bli ett nidporträtt av Turgenjev själv.

Romanen Fäder och söners huvudperson, Bazarov, omnämns i Onda andar, detta i inte alltför positiva ordalag.

Jag förstår inte Turgenjev. Hans Bazarov är en uppdiktad figur, som inte alls existerar i verkligheten; de har själva varit de första att ta avstånd från honom som en totalt omöjlig figur.

säger Stepan Trofimovitj och fortsätter med allehanda skymfer gällande denna karaktär. Ändå finns slående likheter mellan Bazarov och Onda andars huvudkaraktär (en sällsam blandning av prota- och antagonist) Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin. Den gemensamma nämnaren är den ryska nihilismen. Vi har den nya generationens unga män, de som stelt och nästan apatiskt, men ibland med ett kallt intresse, betraktar omvärlden som ett nödvändigt ont, statt i förändring. De nuvarande idéerna, religionen, traditionerna, allting är i en uppbrytningsfas och för nihilisten existerar ingen förutbestämd moral. Både Bazarov och Stavrogin är bittert känslokalla men målmedvetna, snärjande och nästan till vansinne sedebrytande.

Samtiden ser på dem som uppviglare, galningar eller bara vanligt sinnesrubbade, samtidigt som de kan uttrycka en myndighet och sinnesnärvaro som sätter allt på sin spets. Är det bara kallt beräknande, eller total ignorans som lett till giftermål mellan Stavrogin och en sinnessvag kvinna?

Bazarov möter kärleken i en högstående, intelligent kvinna och han finner sig vara förälskad på det där alldeles vanliga viset, enligt gamla normer (om kärleken har några normer?). Han blir förvirrad i sin egen svaghet och befinner sig vara lurad av sin egen forna styrka. Inte ens en nihilist kan värja sig mot kärleken. Jag vet inte om förälskelsen i sig är något hinder för den ryske nihilisten, men uppenbart är att både tid och energi som tidigare ägnats åt vetenskapliga studier och moralnedbrytande, plötsligt bytt mål. Total nedbrytande för någon som ägnat sitt liv åt att inte känna något, mer eller mindre.

– Vad Bazarov är? Arkadij skrattade. Vill du jag skall säga vad han egentligen är, farbror?

– Ja, vill du göra det, min nevö.

– Han är nihilist.

– Vad för något? frågade Nikolaj Petrovitj, medan Pavel Petrovitj blev sittande orörligt en stund med smörkniven i luften.

– Han är nihilist, upprepade Arkadij.

– Nihilist, sade Nikolaj Petrovitj. Det kommer av det latinska nihili, intet, efter vad jag kan förstå; det betyder alltså av allt att döma en person, som … inte tror på någonting.

– Säg hellre: en som inte har aktning för någonting, inföll Pavel Petrovtitj och tog ånyo itu med sin smörgås.

– En som betraktar allt från en kritik ståndpunkt, anmärkte Arkadij.

– Är det inte detsamma? frågade Pavel Petrovitj.

– Nej, det är det inte. En nihilist, det är en människa, som inte böjer sig för några auktoriteter, en människa som inte tror på några principer, vilken aktning de än må vara omgivna av.

– Nå, och det är alltså bra? avbröt Pavel Petrovitj.

– Det beror på vem det gäller, min gode farbror. För en är det bra, för en annan illa.

– På det viset! Jag ser, att detta inte är något för oss. Vi tillhör den gamla tiden, vi tror att utan principer — Pavel Petrovitj uttalde ordet mjukt, på franskt sätt, medan det i Arkadijs mun fick en rent rysk betoning — att utan principer som man tror på, såsom du säger, kan man inte ta ett steg, ja, inte andas en gång. Vous avez changé tout cela. Ja, lycka på färden! Vi för vår del nöjer oss med att se på och beundra, herrar … hur var det nu?

– Nihilister, artikulerade Arkadij.

– Ja. Förut var det hegelister, nu är det nihilister. Det skall bli intressant att se hur ni kommer att existera i det tomma intet, utan luft att andas i.

/- - -/

– Bravo! Bravo! Hör bara, Arkadij … så skall en ung man uttrycka sig i våra dagar! Det är verkligen intet under, att de följer er blint! Förr i världen måste en ung man lära sig något och arbeta, om han inte ville kallas obildad. Nu behöver han bara säga: alltsammans är strunt! — och så är saken klar. Skulle våra ungdomar inte vara glada! Förr var de bara okunniga tölpar, nu har de plötsligt blivit nihilister.

Men för att återknyta till Dostojevskijs uppenbart avoga inställning till Turgenjev och dennes Bazarov, är det inte en Bazarovsk ättling han tecknat i Stavrogin? En kanske till och med lite hårdare, mer inbiten och elakartad variant av en tidigare silhuett? Om möjligt alltså än mer otrolig som verklig människa, än mer figurartad?

Solsjenitzyn, Cancerkliniken

Att Aleksander Solsjenitzyn är död har väl knappast inte gått någon förbi (inte ens min mor, visade det sig) och kanske markeras härmed slutet på en sovjetisk era. En sovjetisk era som kanske egentligen inte överlevde Sovjets fall, men som på något sätt känns mer prudentligt avslutad i och med denne gamle nobelpristagares död.

Vad jag vill skriva om är dock ej i första hand politiskt orienterat, utan vittnar snarare om ett rent konstnärligt litterärt intresse. När det gäller rysk politik är jag nämligen mestadels bara förvirrad. Mina två katter härhemma, Kostoglotov och Zosjenka, har förlorat sin "anfader" och jag får en obetvinglig lust att läsa om Cancerkliniken, en av mina favoritböcker från det tjugonde århundradet. Jag vill minnas inledningsscenen i denna bok, som så starkt påminner mig om filmen Kristus stannade i Eboli (Francensco Rosi). Kanske är det bara för att temat är likt, förvisning till en avlägsen ort - en by där livet är annorlunda. Fattigt, engagerat, men stilla. När jag såg Rosis film var det som om jag såg några av de bilder jag skapat i huvudet då jag läste Cancerkliniken, visualiseras i filmen. För filmen har en nästan meditativ stämning med ett otroligt vackert foto.

Väl på kliniken är det som man kan tänka sig. Kallt, hårt, med en slags avgrundsstämning, men samtidigt en värme någonstans ifrån. Vysotskijs texter om de skadade (minns dem ej ordagrant) under kriget kommer väl till pass. Någon till vänster om mig saknar ett ben och han till höger är redan död. Kroppsdelar faller av i takt med sjukdomens förlopp. Ordet "metastaser" förföljer mig och bilder av cancerceller som destruktivt försätter kroppar i ett sönderfallandestadie blir kanske en slags metaforer.

Kärleken är lika infekterad den och man letar förtvivlat efter det som är "äkta". Men vari ligger då egentligen värmen, kan man fråga sig? Men i samtalen, i oron, i ignoransen och ensamheten, isoleringen, finns både skönhet och värme, om än gömd. Vi vet att vi dör, men att få se solen en sista gång, i frihet, blir till tusenfaldigad skönhet. Även om misären är övergripande.

Estetiskt sett är detta ett mästerverk. Vad än för elakheter som sägs om Solsjenitzyn och hans mer sentida texter, så var han en mästare på personporträtt. Huvudpersonen, Kostoglotov, är trots alla sina fel och brister, elakhet och ensamhet, en av de vackraste karaktärerna i den ryska 1900-talslitteraturen. Han är en dödende hjälte utan hjälteegenskaper. Han är den magre Memeds (se Yasar Kemal, förra sommarens inlägg) antites och sjuklig och svag är han kampens motståndare. Men levande, om än döende.

Också aktuellt då en bekant till min mor precis fick diagnosen, "cancer i hela kroppen".

Införlivandet av Norge.

Nu skall jag försöka mig på att skriva om någonting som jag inte har för vana att behandla i detta forum, eller något annat heller för den delen. Anledningen är enkel, skribenten i fråga är nämligen för tillfället upptagen med att på ett av landets nordliga universitet examinera en kurs i svensk och västeuropeisk historia berörande främst det nittonde århundradet, men också den första delen av det tjugonde.

"De finska krigen" under början av artonhundratalet och dess följder är mycket intressanta att betrakta. Min källa, En viss Lars I Andersson (Doktor vid LU 1995), berättar, med sitt ytterst fascinerande språk, om Napoleons framfarts påverkan på det svenska riket. Freden i Tislit, som skipades mellan Napoleon och Alexander den förste gjorde att Ryssland började intressera sig för Sverige. Och som vi alla vet, så har det gamla utropet "Ryssen kommer!" faktiskt viss grund i historien. Ryssland ville ha Finland. Vilket väl är en önskan som tämligen ofta har uttryckts från Rysslands sida då de inte haft sin kära östersjökust i säkert förvar - sådär när Östpreussen, nuvarande Kaliningradområdet, fortfarande var tyskt.

Sverige var vid denna tid allierad med Storbritannien, någonting som hos ryssen inte var alltför populärt. 1808 stegade de in över den finska gränsen. Samma år som också Danmark, ett land vi väl aldrig varit alltför förtjusta i, avlägger en krigsförklaring. Men, som danskarnas ord oftast är tommare än vad de låter, blev det ingenting av detta. Men, för att komma till mitt egentliga ämne lite snabbare, så gick det som det brukar gå mot ryssen - uselt. De tog Finland och Sverige blev lämnat stympat.

Här dök denna underbara tanke upp, faktiskt så var det en dansk (tro det eller ej) tronpretendent vid namn Kristian August som först kom på tanken att införliva Norge i Svea rike. Jag förstår inte varför denna idé inte återrealiseras idag? Tänk vilket uppsving det skulle bli för den svenska staten med alla oljepengar och alla nya, höga fjäll. För att inte tala om myskoxarna.

Man lade denna tanke på is ett litet tag, men sedan gjorde man slag i saken. Jag tror att turen in i Norge till och med brukar kallas Sveriges sista krigsinsats. Vi skickade några svenskar till Napoleons härer, vilka avancerade duktigt, och som ersättning bestämde den store herrn i söder att Norge skulle bli vårt. Norge var väl inte alltför förtjusta i ett sådant beslut, i vilket de själva förstås inte haft någonting alls att säga till om. Men med lite, ja, vi kan kalla det, militär övertalning så gick Norge med på det som kom att kallas för en "union". Trots att de minsann satt där med sin egen författning.

Denna union är inte direkt känd för sin framgång, men tänk vilken avans det skulle bli för Sverige att upprätta något liknande idag. Vi skulle slippa skämmas mer för att våra skidåkare aldrig vinner och vi skulle kunna skicka iväg de som är alltför rika på valfångstturer eller annat spännande och exotiskt. Dessutom skulle vi få vårt eget Sibirien. Tänk att ha ett helt Nordnorge, plus hela Svalbard, att avstjälpa brottslingar på. Under förevänding att de skall få jobb förstås, såsom norrmännen duktigt sköter det idag. Så kan de ta ut sin kriminalitet och sin frustration på svarthandel med Ryssland och isbjörnsdödande istället för vad de nu tidigare sysslat med.

Jag vet att Gustaf IV skulle hållit med mig om han levt idag. Men kanske finns det en och annan norrman som skulle vrenskas en smula. För vem vill egentligen ha en imbecill franskättling till kung?

Ryssland och Pasternak

Efter en månad i öster, närmare bestämt slavofilernas paradis, Ryssland - är jag tillbaka vid min läst.

På min östliga "semester", på något fullpackat sextontimmarståg, läste jag Boris Pasternaks The last summer. Jag läste boken i en Penguin-utgåva, följaktigen på engelska. Detta var en engelska som jag, inte alltför bildad i detta språk, hade uppenbara problem med.Men detta fick mig att inte alltför osökt att tänka på Doktor Zjivago och frånvaron av de spår denna bok lämnade hos mig. Jag kanske tar mig vatten över huvudet nu när jag dristar mig att uttala mig om en bok som det trots allt var fyra år sedan jag läste, men det skall icke vara första gången i sådana fall.

Jag vill minnas mitt tillstånd som tämligen uttråkat vid tidpunkten för läsningen av denna välrenommerade roman. Solsjenitzyn, som jag läste i samma period, lämnade helt andra märken -såpass att mina katter bär huvudpersonernas namn; Kostoglotov och Zosjenka. Jag vet med säkerhet att det skall bli en hel kattkoloni här hemma innan någon blir döpt till Doktor Zjivago.

The Last Summer är lite halvt självbiografisk och handlar om när huvudpersonen kommer hem till sin syster och börjar minnas tillbaka till gamla somrar. Man får en luddig och inte alltför berörande bild av hans gamla romanser och över huvud taget är språket en barriär. Samma sak vill jag minnas att jag tänkte då jag läste Doktor Zjivago. Bitvis säkerligen väldigt intressant. Men med ett språk som blir som en mur framför eventuell förståelse.

Jag går inte längre än såhär, med tanke på avstånd i tid gällande Doktor Zjivago och bristande förståelse av The Last Summer - men Pasternak förblir en grådaskig figur bland de andra ryska giganterna. Ingen som lyckats beröra mig det minsta.

John Gardner

Att beakta: detta handlar om den amerikanske författaren John Gardner, inte den brittiska kriminalromanförfattaren med samma namn.

Jämte Thorsten Jonsson, var (förstås) Artur Lundkvist den främste introducören av amerikansk litteratur under mitten av förra seklet. Liksom han var den främste vad gäller att introducera litteratur i stort, utom den ryska kanske (referar till hans motstånd mot Solsjenitzyns nobelpris i litteratur). Denne gamle akademiledamot och författare var den som gjorde John Gardner känd i Sverige på sextio- och sjuttiotalen.

Jag har läst Nickelberget och härmed fått ett stycke litteratur, så amerikansk, men på ett positivt sätt, att jag kan tänka mig att ägna mig ostört åt slavofili i minst en månad framöver. Här blåser Steinbecks vindar, här finns Faulkners småstad, men också någonting nytt. En stilla, vämjelig dödslängtan. Som om karaktärerna i boken rör sig i sina sista dödsryckningar, som om vi hela tiden skall påminnas om alltings förgänglighet. Samtidigt som den mest förgängliga av dem alla - huvudpersonen Henry - mirakulöst överlever. Och kanske till slut också lever. Vi befinner oss vid en stilla vägkrog. Långtradare som kör förbi, vissa stannar. Tid går. Förändringar sker.

Men då en femtio år gammal grav grävs upp i slutet - är vi medvetna om dödens ständiga närvaro. Boken liksom klättrar över decennier utan att det egentligen märks. Allt blir sammanbundet och komplett, men med en uppenbar känsla av att ingenting egentligen förändras.

Jag gick genom flera stadier i denna bok. Från en oerhörd förtjusning, till en stilla väntan, för att nästan bli besviken på vissa partier. Den lysande inledningen tappar lite, både i språk och stämning, när större tidsperioder får mindre utrymme än tidigare. Flera av bikaraktärerna är oerhört intressanta, samtidigt som realismen aldrig frångås och de får en naturlig plats i det lilla samhälle som boken rör sig kring. På det hela taget kan jag ändå, såhär i efterhand, betrakta boken med en stilla nyfikenhet. Fanns där inte mer? Vad har denna man mer skrivit? Jag är inte dödsförtjust, men faktiskt lite glatt överraskad.

Den svenske Hemingway?

På grund av födelsedagsfirande har jag kommit över endel nyförvärv, som det förstås förväntas att man också läser inom en hyfsat snar framtid. Inga dammiga volymer i hyllan här inte. Först ut var Thorsten Jonssons Fly till vatten och morgon, ett glatt emottagande av en svensk författare - det var länge sedan.

Jag relaterar först och främst till det påstående som frapperar mest, nämligen att detta skulle vara någon form av svensk Hemingway. Det hela låter smått absurt måste jag säga. Antingen blir det en amerikan på hemmaplan, eller så är det bara svaga antydningar som relaterar dem till varandra.

Egentligen var det ingetdera kan jag efter en genomläsning av denna novellsamling konstatera. Jonsson var utrikeskorrespondent i New York och introducerade flertalet av de stora författarna under första halvan av det tjugonde seklet. Däribland Hemingway och Steinbeck. Det är klart man ser kopplingen, inspirationskällan. För det är rena händelser vi får se, vi får höra beskrivas. Samma sorts sparsmakade replikskifte, handlingsmönster. En rad kriminalfall blir bilder av människor, kanske av ett samhälle, av relationer. Det är som att läsa en tidningsartikel och sedan fylla i alla luckor. Att tänka sig precis hur det gick till, där bakom lyckta dörrar. Och därmed kanske få nyckeln till ett och annat medvetande. Lite Hemingway, det får erkännas.

Men dock faller Jonsson på en viktig punkt. Av någon anledning blir Hemingway aldrig tråkig. Det blir aldrig en massiv ström av detaljer, som hos Jonsson faktiskt kan skönjas bitvis. Detaljer som inte ger oss någonting mer, som inte vittnar om några spännande, mystiska hemligheter i bakgrunden, dit vi aldrig når. Utan bara detaljer. Eviga beskrivningar.

Det är emellertid bara en tendens - och den avslutande novellen, som boken har namn efter, är lika mystisk som vacker. Jonsson är inte oäven, det är han inte.

I sommarhettan

Att relatera till sommarhetta i regn är kanske inte rimligt, men med en hoppfull framtidstanke, så skall jag här delge mina bästa böcker för kvalmiga sommardagar.

En dag i Ivan Denisovitj liv av Solsjenitsyn. Att arbeta i fyrtiotvå minusgrader i Sibirien är inte mer lockande än att man skänker Gud en tacksam tanke för att man sitter på ett icke luftkonditionerat tåg mellan Gävle och Sundsvall. Utan en enda mur att bygga. Varje kylslagen sida blir som en isbit mot pannan eller en fuktig handduk i ansiktet. Dessutom är den lagom lång, eller kanske lagom kort, för att man inte skall avskräckas även den varmaste dag.

Sensitiva amorosa av Ola Hansson, som, för att nå så högt som möjligt, bör avnjutas med ryggen lutad mot Hanssons gravsten på norra kyrkogården i Lund. Har man inte möjlighet därtill, fungerar antagligen en vanlig soffa också ganska bra. Eller en filt ute i gräset. Här låter man den kvalmiga värmen utomhus rimma gott med den i boken. Man relaterar.

Druvornas vrede av John Steinbeck, för den som inte fasar för långa böcker. Jag tycker varje sommar att jag vandrar omkring i imledningsscenen av boken. Där i Salinas. Där bland fälten. Med solen brännandes i nacken och axen i den torra vinden och det där. Jag måste läsa om den snart. Den där dagen jag får tid.

Döden i Venedig av Thomas Mann, som egentligen bara är en novell. Kan ge en lite för stark förnimmelse av döden i ens närhet för att det skall kännas helt behagligt, men som det litterära mästerverk den är, så är den lika god sommarläsning som någonting annat. Om inte bättre. Man börjar se blonda småpojkar i baddräkter bara man vänder sig om, som en slags värmehallucinationer. Kan vara trevligt på stranden.

Harry Martinssons Vägen till klockrike är ett lika säkert kort som Nässlorna blomma, om det är en svensk sommar man vill ha. Man är snart själv därute på grusvägarna i dammet och tänker frihet, tänker tomhet.

Stig Dagermans Ormen är ett självskrivet inslag. Jag har fortfarande en mörk bild av svenska midsommarfiranden vid stugor i skogen, sådana som urartar, sedan jag läste boken för många år sedan. Även om jag nog är den enda som gjort kopplingen, eftersom referenserna inte är tydligare än att de går genom Roy Anderssons film "En kärlekshistoria". Och med en viss modifikation även där. Nåväl, obehag i alla fall. En mörk sommar. En ångestfylld sommar.

Och med allt svenskt, varför inte avsluta med Hjalmar Söderberg och Förvillelser. Vi förvillas och gäckas ständigt av sommarnattens skuggor. Till dumhet efter dumhet.