John Gardner

Att beakta: detta handlar om den amerikanske författaren John Gardner, inte den brittiska kriminalromanförfattaren med samma namn.

Jämte Thorsten Jonsson, var (förstås) Artur Lundkvist den främste introducören av amerikansk litteratur under mitten av förra seklet. Liksom han var den främste vad gäller att introducera litteratur i stort, utom den ryska kanske (referar till hans motstånd mot Solsjenitzyns nobelpris i litteratur). Denne gamle akademiledamot och författare var den som gjorde John Gardner känd i Sverige på sextio- och sjuttiotalen.

Jag har läst Nickelberget och härmed fått ett stycke litteratur, så amerikansk, men på ett positivt sätt, att jag kan tänka mig att ägna mig ostört åt slavofili i minst en månad framöver. Här blåser Steinbecks vindar, här finns Faulkners småstad, men också någonting nytt. En stilla, vämjelig dödslängtan. Som om karaktärerna i boken rör sig i sina sista dödsryckningar, som om vi hela tiden skall påminnas om alltings förgänglighet. Samtidigt som den mest förgängliga av dem alla - huvudpersonen Henry - mirakulöst överlever. Och kanske till slut också lever. Vi befinner oss vid en stilla vägkrog. Långtradare som kör förbi, vissa stannar. Tid går. Förändringar sker.

Men då en femtio år gammal grav grävs upp i slutet - är vi medvetna om dödens ständiga närvaro. Boken liksom klättrar över decennier utan att det egentligen märks. Allt blir sammanbundet och komplett, men med en uppenbar känsla av att ingenting egentligen förändras.

Jag gick genom flera stadier i denna bok. Från en oerhörd förtjusning, till en stilla väntan, för att nästan bli besviken på vissa partier. Den lysande inledningen tappar lite, både i språk och stämning, när större tidsperioder får mindre utrymme än tidigare. Flera av bikaraktärerna är oerhört intressanta, samtidigt som realismen aldrig frångås och de får en naturlig plats i det lilla samhälle som boken rör sig kring. På det hela taget kan jag ändå, såhär i efterhand, betrakta boken med en stilla nyfikenhet. Fanns där inte mer? Vad har denna man mer skrivit? Jag är inte dödsförtjust, men faktiskt lite glatt överraskad.

Den svenske Hemingway?

På grund av födelsedagsfirande har jag kommit över endel nyförvärv, som det förstås förväntas att man också läser inom en hyfsat snar framtid. Inga dammiga volymer i hyllan här inte. Först ut var Thorsten Jonssons Fly till vatten och morgon, ett glatt emottagande av en svensk författare - det var länge sedan.

Jag relaterar först och främst till det påstående som frapperar mest, nämligen att detta skulle vara någon form av svensk Hemingway. Det hela låter smått absurt måste jag säga. Antingen blir det en amerikan på hemmaplan, eller så är det bara svaga antydningar som relaterar dem till varandra.

Egentligen var det ingetdera kan jag efter en genomläsning av denna novellsamling konstatera. Jonsson var utrikeskorrespondent i New York och introducerade flertalet av de stora författarna under första halvan av det tjugonde seklet. Däribland Hemingway och Steinbeck. Det är klart man ser kopplingen, inspirationskällan. För det är rena händelser vi får se, vi får höra beskrivas. Samma sorts sparsmakade replikskifte, handlingsmönster. En rad kriminalfall blir bilder av människor, kanske av ett samhälle, av relationer. Det är som att läsa en tidningsartikel och sedan fylla i alla luckor. Att tänka sig precis hur det gick till, där bakom lyckta dörrar. Och därmed kanske få nyckeln till ett och annat medvetande. Lite Hemingway, det får erkännas.

Men dock faller Jonsson på en viktig punkt. Av någon anledning blir Hemingway aldrig tråkig. Det blir aldrig en massiv ström av detaljer, som hos Jonsson faktiskt kan skönjas bitvis. Detaljer som inte ger oss någonting mer, som inte vittnar om några spännande, mystiska hemligheter i bakgrunden, dit vi aldrig når. Utan bara detaljer. Eviga beskrivningar.

Det är emellertid bara en tendens - och den avslutande novellen, som boken har namn efter, är lika mystisk som vacker. Jonsson är inte oäven, det är han inte.

I sommarhettan

Att relatera till sommarhetta i regn är kanske inte rimligt, men med en hoppfull framtidstanke, så skall jag här delge mina bästa böcker för kvalmiga sommardagar.

En dag i Ivan Denisovitj liv av Solsjenitsyn. Att arbeta i fyrtiotvå minusgrader i Sibirien är inte mer lockande än att man skänker Gud en tacksam tanke för att man sitter på ett icke luftkonditionerat tåg mellan Gävle och Sundsvall. Utan en enda mur att bygga. Varje kylslagen sida blir som en isbit mot pannan eller en fuktig handduk i ansiktet. Dessutom är den lagom lång, eller kanske lagom kort, för att man inte skall avskräckas även den varmaste dag.

Sensitiva amorosa av Ola Hansson, som, för att nå så högt som möjligt, bör avnjutas med ryggen lutad mot Hanssons gravsten på norra kyrkogården i Lund. Har man inte möjlighet därtill, fungerar antagligen en vanlig soffa också ganska bra. Eller en filt ute i gräset. Här låter man den kvalmiga värmen utomhus rimma gott med den i boken. Man relaterar.

Druvornas vrede av John Steinbeck, för den som inte fasar för långa böcker. Jag tycker varje sommar att jag vandrar omkring i imledningsscenen av boken. Där i Salinas. Där bland fälten. Med solen brännandes i nacken och axen i den torra vinden och det där. Jag måste läsa om den snart. Den där dagen jag får tid.

Döden i Venedig av Thomas Mann, som egentligen bara är en novell. Kan ge en lite för stark förnimmelse av döden i ens närhet för att det skall kännas helt behagligt, men som det litterära mästerverk den är, så är den lika god sommarläsning som någonting annat. Om inte bättre. Man börjar se blonda småpojkar i baddräkter bara man vänder sig om, som en slags värmehallucinationer. Kan vara trevligt på stranden.

Harry Martinssons Vägen till klockrike är ett lika säkert kort som Nässlorna blomma, om det är en svensk sommar man vill ha. Man är snart själv därute på grusvägarna i dammet och tänker frihet, tänker tomhet.

Stig Dagermans Ormen är ett självskrivet inslag. Jag har fortfarande en mörk bild av svenska midsommarfiranden vid stugor i skogen, sådana som urartar, sedan jag läste boken för många år sedan. Även om jag nog är den enda som gjort kopplingen, eftersom referenserna inte är tydligare än att de går genom Roy Anderssons film "En kärlekshistoria". Och med en viss modifikation även där. Nåväl, obehag i alla fall. En mörk sommar. En ångestfylld sommar.

Och med allt svenskt, varför inte avsluta med Hjalmar Söderberg och Förvillelser. Vi förvillas och gäckas ständigt av sommarnattens skuggor. Till dumhet efter dumhet.

"Att ha och inte ha" - en sanning?

"På de andra lyxjachterna finns andra män, med andra problem" är ett citat som följt mig under en period, som snabbt räknat har upptagit en fjärdedel av mitt liv. Detta trots att jag inte förrän så sent som förra helgen fick se det i tryckt text, efter att jag redan som tonåring föresatt mig att genomföra läsandet av Att ha och inte ha av Ernest Hemingway, en bok jag i min tidigare ungdom avfärdat som urbota tråkig och ganska intetsägande.

Då hade jag inte lärt mig att uppskatta Hemingways på ytan ganska ickeomfattande och vardagliga prosa och dialogarbete. Nu kan jag inte få nog av dessa torftiga uttalanden, som är så livfulla, så intensiva och färgrika. Det är som om orden kryper in under skinnet och den obetydligaste mening blir det mest vibrerande tonläge - eller intensiva, sanningssägande satser. Vi överfalls inte av någon irriterande moralpredikan eller några hurtfriska hjältefigurer, utan får krasst och i alla enkelhet ett stycke ren och skär sanning berättad för oss. Varför kallar jag det sanning? Handlar det om överensstämmelse med verkligheten, eller en "rättfärdig" moral som genomsyrar? Nej - det är sanning just för att det avskärmar sig från allt detta. Romanen gör inga påståenden om verkligheten som inte är så allmängiltiga, men samtidigt så fascinerande specifika, att de omedelbart inger en känsla av oemotsägbar sanning, oavhängig tid och rum.
"Han hade varit en bra kille, innan han börja supa" Denna någon är precis som han beskrivs, utan att någon verklighetskorrelans alls behövs.

Att ha och inte ha tar oss ut på en resa där skillnaden mellan liv och död är en hårsmån och där det känns som om båda dessa fenomen är en parallellitet, med ett exakt lika värde. Döden är bara en stilla tystnad, en negation av en lika stilla ström av ord, intryck och händelser. Livet är smärta, döden innebär avlastning för en, men också en pånyttfödelse av smärtan hos en annan. Varat är en ständig process i upplösning, omedveten för alla, utom den objektive betraktaren. Här lurar alla alla och pengar är ingen småsak, inte som kineser. Vi väljer rätt då vi reagerar rätt, tänker jag häpet då folk faller i vattnet och berövas sina sista andetag och lugn fortsätter att härska över tvivel och rädsla.

Sönder - Henry Parland

Boken inleds med meningen "Denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust", en mening vars ärlighet frapperar mig. Här skäms man inte för plagiaten, snarare är det eftersträvansvärt att låta nämna sin inspirationskälla innan själva romanen inleds, så att potentiell prousthatande läsare slår igen boken igen, eller ser till att stålsätta sig. För den som läst På Spaning efter den tid som flytt känns dock omfånget betydligt mindre skräckinjagande, dryga 100 sidor åstadkom han på detta ofärdiga verk innan han alltför ung avled.

Sönder är en kärlekshistoria i kontroversiell tappning. Huvudpersonen återkallar minnen genom fotokopiering och låter ögonblicksbilder bli levande för några sekunder, för att sedan lämna dem att blekna. Berättelsen har sitt slut i början och fångar sedan innanmätet genom fragmentartade möten i mondäna 1920-talsmiljöer. Cafélivet är centralt och Helsingfors blir som ett något mer kylslaget Paris, där bilfärder avlöser danskvällar på tvivelaktiga ställen.

Även kärleken känns fragmentarisk och kylslagen - inga romantiskt bultande hjärtan som brinner av trängtan och åtrå, snarare korta, intensiva, men knappast djupgående, snarast övergående, smärtor som på något sätt bidrar till att bilda en illusionslös grund. Lögner och svartsjuka, som överallt annars, finns förstås, men allting är på något sätt distanserat och övergående. Begravningen blir en parafras på Albertines död i På spaning... och är en död som redan hänt långt tidigare än den rent fysiskt inträffar. Den är kärlekens död, snarare än den mänskliga, med ett tyst och hånfullt skratt mot all tanke om den "eviga" tvåsamheten.

Jag ser flimrande cafébilder, kokotter, dans och soluppgångar, men föga romantik. Det moderna har tagit över.

Fransk romankonst berörande den ickeäktenskapliga kärleken

Jag fick nyligen en hint om att jag kanske inte borde ta de "romantiska" artonhundratalsromanerna ( med författare som Turgenjev, Tolstoj och Maupassant) på alltför stort allvar, för att jag inte skulle bygga så många illusioner. Jag vet inte riktigt vad som menades, eftersom sekelskiftesångesten, även kallad dekadensen, hänger tät över boksidorna hos Maupassants romaner om lata, unga älskare och varje Turgenjevroman bär snarast spår av determination, i högre grad än romantik, åtminstone gällande förbindelserna män och kvinnor emellan. Och hos Tolstoj blir man inte inspirerad till annat än tokiga äventyr med fatal utgång, se Anna Karenina.

Jag tog åtminstone det hela på stort allvar och började istället ge mig på nittonhundratalets litteratur - mer precist det franska 1920- 50-talets litteratur. I svenskspråkiga pocketutgåvor kan man läsa Sidonie Gabrielle Colettes romaner, en kvinna med enorm förmåga att måla upp en värld jag vet föga om.

Här ( i Coletteromanerna Mitsou och Chérie) figurerar varietékvinnor och män av alla de sorter och förhållandena är intensiva och vackert berättade på ett illusionslöst vis. Människorna är fulla av brister, trots rikedom och flärd. Ålder och öde hinner ikapp även den vackraste och giftermål är ett nödvändigt ont som måste genomgås - åtminstone för vissa, om än som ett sekundärt göromål. Och som måste accepteras av alla inblandade i allehanda förekommande kärlekslekar. De unga är blåögda och de äldre har viss erfarenhet, men ingen undkommer kärleken, när den väl slår till på riktigt. Vad som är i fokus är kärleken såsom den är, oberoende av äktenskap eller normer. Var kvinna har sin älskare och mot både flärdfulla och lättfotade kvinnor, som de intensivt älskande, är världen lika grym och gäckande. Tiden går och lämnar ingen oberörd, även om ålderns insteg tycks bekymra vissa mindre än andra. Kvinnor med pengar får unga män, trots deras misär och sönderfallande. Blindheten är utbredd bland de gamla kokotterna som svettas under tjocka lager smink och aldrig ger upp om att trycka in sin åldrande kropp i någon korsett, medan några få verkar acceptera att deras tid är förbi och helt avstannar, uppsvällda i en fåtölj med konjak och delikatesser.

Mötena mellan Lea, en kvinna som snart fyller femtio, och Chéri, en ung son till en av hennes bekanta, är fulla av intensitet, glädje och vital humor, men som alla sagor har sitt slut, måste även jag inse att det gäller såväl verklighet som fiktion. Åtminstone enligt fransk romankonst från 20-30-talet. Kanske var det bara det jag skulle lära mig, att inte tro att äventyren slutar i lyckliga äktenskap (dock med helt andra än de från början inblandade)som i en roman av Turgenjev, eller med ett hopp framför tåget, helt i Kareninas anda? Att man kan acceptera att tider förändras och att glöd slocknar, eller måste slockna. Jag vet inte faktiskt.

Japansk ordkonst

Att tala om ordkonst när det gäller Yasunari Kawabata är egentligen lite vanskligt. Jag är trots allt ingen bärare av dennes modersmål, japanska, och kan därför inte alls avgöra huruvida översättningen är någonting att ha eller ej. Men, att döma av de svenska översättningar jag läst av Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden och Tusen tranor, så kan jag åtminstone säga att denne man har ett sätt att berätta på, som inte kan undgå att hänföra en såväl van som ovan läsare.

Kawabata fick nobelpriset 1968 och två år senare tog Yukio Mishima, en annan av de stora, internationellt kända japanska författarna, livet av sig, någonting som skall ha tagit hårt på Kawabata, som 1972 upprepar detta. Ofta brukar man belysa det faktum att Kawabata officiellt tar avstånd ifrån Mishimas självmord, för att två år senare göra om samma sak. Emellertid bör man se det hela lite mer i samband med omständigheterna. Mishima tog livet av sig som frisk 45-åring, i en kontext av tradition och med någon slags ärevördig död i tankarna. Han begick seppuku, som är det gamla, traditionsenliga sättet för en samuraj att ta livet av sig. Kawabata var 73 år gammal och led svårt av Parkinsons sjukdom då han gasade ihjäl sig. Kawabatas självmord var nog snarast grundat på en rädsla för att bli invalidiserad, medan Mishima gjorde det hela till en offentligt politisk gärning, utförd först efter ett års planerande.

Jag läste nyligen Tusen tranor och fann den vara en oerhört stämningsbildande roman, precis som Kyoto, som jag tidigare läst. På ett mycket enkelt vis förmedlar Kawabata en bild av det japanska samhället stående på en tröskel mellan det västerländska, moderna inflytandet och den uråldriga japanska traditionen som på ett nästan frapperande vis omsluter hela läsningen i ett mycket tidigt skede. Man befinner sig snart bland körsbärsträdsblommornas doft i en daggvåt trädgård med en kopp te i handen, utan att det för den skull känns krystat eller löjligt, eller ens särskilt främmande. Mest fascinerande är man på ett mycket naturligt vis introduceras för japansk keramikhistoria, gamla japanska poeter och mycket annat som nog gemene västerlänning har ganska ringa uppfattning om.

Historien är enkel, väl berättad och inte lustigt komplicerad, men det är egentligen orden, meningarna och allt det som bidrar till denna halvt mystiska stämning som jag precis nämnde, som ger romanen dess storhet. Karaktärerna i sig är mycket intressanta, men hinner, med tanke på romanens ringa omfång, egentligen aldrig komma till sin fulla rätt. Något oerhört psykologiskt djup är inte heller det man väntar sig av denna berättelse, men några platta och meningslösa karaktärer är det inte tal om, tvärtom är de mycket intressanta, om än i vissa fall hastigt uppmålade.

Jag lämnar boken med en estetisk tillfredsställelse och ett ganska lugnt leende på läpparna, trots att det i boken förekommer både självmord och en hel del mindre lycklig kärlek, kanske till och med mer av det onda än det goda. Detta eftersom den känsla som övergripande förmedlas är en del av ett lugn som man nästan, oerhört förhastat förstås, lägger över det man av Kawabata lär sig om Japan under mitten av nittonhundratalet. Här finns ingen politik eller religiositet, mest bara människor, känslor och.. ja, estetik på ett ganska banalt sätt. Inga obehagligheter, utan snarare en stillsam romantik, som undviker att bli stereotypisk och tråkig. Någonstans finns ett spännande mönster av metaforer, ofta utvecklade genom de olika tyger som förekommer i Kawabatas romaner (talar här både om Kyoto och Tusen tranor) och som bidrar till att göra romanen både unik och tilltalande.