Kärleken i litteraturen

När jag girigt bläddrar igenom del nummer sex i Prousts På spaning efter den tid som flytt, Rymmerskan, så erinrar jag mig plötsligt en maildiskussion som underhölls under någon eller några sommarmånader detta år (och som hölls med en intelligent och tillika litterturstuderande person). Diskussionen cirkulerade i synnerhet kring Ola Hansson, över huvud taget ett ofta förekommande tema denna sommar, men också Hjalmar Söderberg och Knut Hamsun fick utrymme.

Vad hade vi då att säga om dessa skandinaver och deras skildring av kärleken? Mest var det lösa kommentarer och enstaka citat. Lite kopplingar till Bergman, som förstås fick lite mer uppmärksamhet då han vandrade till de sälla jaktmarkerna, gjordes också. Jag tar mig friheten att citera och kommentera valda delar.

båda [Söderberg - Hansson] försöker skildra kärleken på ett naket och
uttömmande vis, för att påvisa avgrunderna och illusionerna som vi
ofta skapa[r] kring kärlek[...].där finns en tydlig resignation inför
kärleken hos söderberg, något som i hanssons fall dock övergår till en
total misstro till förhållande[n], i alla fall i den konventionella betydelsen.
[...] hos söderberg är det själva kärleken som väsen som är deterministiskt
och svårfångat, med[an] hansson mer verkar fokusera på relationen mellan
individer.

Genomgående fokuserade vi på dessa författares svarta syn på kärlek och förhållanden. Eller "naken och uttömmande" - som skildringen snarast beskrivs vara här. Jag skall vara försiktig med att referera till verkligheten, men är inte denna förgänglighet som ofta omtalas hos Söderberg, Hansson, Strindberg och många med dem, just det som varje människa, som upplevt kärlek och relationer, genast kan referera till. Vi har Den allvarsamma leken av Söderberg, där Arvid Stjärnholm och Lydia Stille utvecklar ett, vad som då skulle kallas, promiskuöst eller åtminstone opassande förhållande. Nog är de stundtals allt för varandra, men likväl så faller de isär. Är människan i ständig process, i en oupphörlig förändring som gör att bristningen individer emellan bitvis bara beror på motsatt utveckling, att ena eller båda parterna tröttnar eller i en längtan efter att bryta vanor? Att en människa aldrig kan bli nöjd är ett ofta dryftat exempel, kanske gäller det även för förhållanden. Intressant är att se hur ovanstående skribent ser hur Söderberg snarast misstror kärleken i sig. Lydia och Arvids förhållande är aldrig officiellt så här handlar det inte om kritik mot det konventionella relationer - med ett äktenskap i grunden - som det förslagsvis gör hos Hansson, utan snarast om kärleken som väsen. Förgängligheten hos den mänskliga känslan. Felaktigheten, missförstånden och inbillningen, det förtärande i samhörigheten mellan två människor.

Hos Proust kommer snarast problemen med upprätthållandet av relationen som en produkt av den alltför starka och alltför kontrollerande kärleken. Blindheten är ständigt återkommande och samtidigt som berättaren är ovetande, är han medveten om vissa misstag och vissa illusioner, dock ur stånd att förändra sig själv.

Men det som kallas erfarenhet är ingenting annat än att man själv blir medveten om ett karaktärsdrag som givetvis framträder på nytt, och detta så mycket starkare sedan man en gång insett det, varför den spontana impuls som första gången ledde en förstärks av påverkan från minnet. Det mänskliga plagiat som är svårast att undgå, för individerna och även för folken, som framhärdar sina fel och bara förvärrar dem, är självplagiatet.

Detta Prousts citat för oss oundvikligen in på Hansson och dennes dystopiska tankar om förhållanden i Sensitiva Amorosa. Samtidigt som vi talar om människans ständiga förändring, kan vi också tala om den ständiga regressionen. Medvetenheten som leder till att det "felaktiga" beteendet förstärks och blir en självförstörelseprocess. Acceptansen av handlingar och beteende är ickeexisterande både när det gäller förste part och motpart. Kritik utdelas, men det enda som ökar är det dåliga samvetet - ty misstagen återupprepas och är, enligt Proust, en ofrånkomlig del av den egna personen. Hansson pekar på alla de småsaker som berör ett känsligt sinne och som i vissa fall kan föda både hat och avsky. Han menar att den irritation som uppstår, så snart den upptäcks, är både oundviklig och ostoppbar. Det blir en aldrig sinande ström av obehag som uppfyller den individ som en första gång upptäckt ett "fel" hos den älskade.

mitt svar är en smula nedslående:

vad han [Söderberg] menar är kanske en slags kombination. kärleken finns men är detsamma som - eller väldigt snarlik - den rent primitiva lustan. tanken om att den skall vara "evig" eller att den skall ge ro åt själen, att kärleken mellan två individer skall kunna leda till något djupt samförstånd som skulle "ta bort" människans eviga ensamhet - är fullkomligt fel. allting går över, allting förgås. och människan är alltid ensam.

Ro i själen är definitivt inte vad vår käre Marcel upplever. Han förgås av oro vid varje litet steg utom synhåll som Albertine förmår taga. Hans kärlek är ett kontrollbehov som endast uppfylls och som endast alstrar glädje eller lycka vid de tidpunkter då han kan känna sig säker på hennes oskuld. Nedan följer utdrag:

[då] trodde man att ens lycka var beroende av hennes person, men det enda den var beroende av var att ens ängslan upphörde. Det omedvetna såg alltså klarar än man själv, när det just då krympte bilden av den äslskade kvinnan, en bild som man, i det fruktansvärda drama där själva ens liv kunde hänga på att man återfann henne och slapp vänta på henne, kanske rentav hade glömt eller bara hade ett oklart och inte särskilt fördelaktigt intryck av.

vidare fortsätter diskussionen:

det behöver inte gå lång tid förrän en enda liten detalj kan förstöra allting. ett förhållande är så fragilt att det dömt till undergång. på samma sätt målar strindberg upp sina bilder av äktenskap i sammanrasandetillstånd. minns speciellt en novell där kvinnan styr mannen som hon vill och han hela tiden får rätta sig efter hennes nycker. i hela det sätt han målar upp denna bild får han läsaren att gripas av känslan att det den implicita författaren vill förmedla är att ett äktenskap mellan man och kvinna i de flesta fall är omöjligt. är det inte småsaker som i hanssons fall - ord, en liten gest eller ett ansiktsdrag, så är det beteende. man vet ingenting om den andre och tillslut blir det bara så att den ene fogar sig efter den andre, för att det hela skall fungera. eftersom de är för olika. någonting ohållbart i längden.

längtan efter att förändra, som hos Hansson, att stänga in, kontrollera som hos Strindberg och Proust eller hatet riktat mot allt det som inte faller inom ramarna för det perfekta föremålet för kärleken. Det som oundvikligen leder till kaos, till undergång.

Vad är då lösningen för den ideala kärleksbilden? Knut Hamsun skildrar i Pan hur en man försälskar sig i kärleken själv. Ingen kvinna är föremål för detta, utan bara en gnistrande klar bild av någonting som aldrig kommer att existera, annat än som denna illusion, hägrar inför denne mans ögon.

Men att leva på illusioner har vi troligtvis fått nog av. Likaledes får man nog ge upp förhoppningen om förändring i bestämd riktning, likväl som brist på den irrationella sorten. Vi får kanske helt enkelt acceptera att låta oss blir förledda, förledas, bli besvikna, krossade och resa oss igen. Oupphörligen. Har vi talangen kan vi alltid skriva 6000 sidor om det.

Kaukasien i den ryska litteraturen

Inte så lite inspirerad av en viss kandidatuppsats (eller borde jag kanske säga kandidatuppsats in spé?), dristar jag mig nu att försöka klargöra Pusjkins roll som skildrare av Kaukasien och dess befolkning, lite fragmentartat.

Pusjkin skrev 1820 "Kavkazskij Plennik", på svenska "Fången i Kaukasus" - historien om en rysk soldat som tillfångatas av bergsbor och blir föremål för en ung, vacker tjerkessisk kvinnas förälskelse. Utgångspunkten är alltid soldaten. Det är hon som lär sig hans språk - inte vice versa. Hon som faller för honom, han som utnyttjar henne för sin flykt, lämnar henne därhän. En ganska klassisk historia, inte helt nedgörande beskrivning av bergsborna, men en förhållandevis platt och schablonartad skildring, någonting som snarast blev en kutym för ryssen i skildringen av dessa "vildar". Antingen är de svarta, listiga, farliga och vilda, eller så är de förföriska, vackra och fria. Dygdiga, ärliga, men aldig utan generalisering. Kaukasus är nämligen egentligen ett myller av folk. Kristna, judar, muslimer. Otaliga språk, otaliga språkfamiljer.

Men för Pusjkin var de alltjämt främlingar. Vilda, farliga, frihetsbejakande.

Som alla torde veta så brukar Pusjkin kallas för Rysslands nationalskald. Vad man skall lägga i begreppet "nationalskald" är jag inte helt klart skönjbart, men vissa kommentarer från mer sentida författare indikerar på vissa specifika drag som skulle vara utmärkande för denna nationalpoet. Det blir till slut både nationalism, narodnost (ett begrepp för en slags "egen", rysk nationalism) och mer orientalistiska drag. Även om det oftast är ödmjukheten inför det främmande som påtalas och framhävs. Emellertid är det svårt att bortse från den kritik som framkommit under senare år, bland annat genom artiklar och böcker skrivna av Katya Hokanson, Susan Layton och Monika Greenleaf.

Åter tillbaka till de ryska författarnas röster om Pusjkin och hans betydelse för Ryssland. Dostojevskij talar om hans "autenticitet" och "mimetiska simulation" - där han försöker påvisa att Pusjkins skildring av Kaukasierna faktiskt har ett drag av sanning i sig, autenticitet. Någonting som starkt förnekats av efterföljande kritiker, som menar att hela den imperialistiska hållningen som Ryssland hade gentemot Kaukasus återspeglas i Pusjkins poesi. Samma tendens finns också hos Gogol, detta upphöjande av guldålderns "störste poet". Och kanske enligt vissa också Rysslands största litterära gestalt.

Pusjkin har fått ett odödligt namn - och en integritet som inte är lätt att kränka, uppbackad av giganter som Gogol och Dostojevskij - men kritiken som framkommer är väsentlig, dock enbart ur en politiskt synvinkel. Fråntar detta honom hans konstnärliga värde, var han inte främst romantiker? En slags rysk Byron, även om hans mottagande i samtiden kanske ibland var lite för seriöst (hans dikter användes ibland i guideböcker till kaukasus). Var han inte främst en poet, snarare än realistisk människoskildrare? Sade han inte väsentligheter om mänskligheten ändock? Därom må de lärda tvista, men att kalla honom "nationalpoet" kan allt bli lite vanskligt..

ty i sådana fall likställer man den ryska nationalkänslan med schablonisering och imperialistisk hållning gentemot ett område som snarast bör kallas för en rysk koloni, eller en forna rysk koloni.

Karel Čapek

Karel Čapek är en tjeckisk (tjeckoslovakisk) författare inte många har hört talas om. "Kafka" brukar det låta, om någon skall nämna en tjeckisk författare verksam under 1900-talet. 1936, två år innan herr Čapek dog (48 år gammal) var han nominerad till Nobelpriset (låt oss anta att detta är sant) och nu har jag alltså läst ett av hans verk; på svenska kallad Salamanderkriget.

Tilsammans med sin bror var han den som införde ordet "robot" i litteraturen - ett ord som betyder arbetare.

Salamanderkriget alltså. "En samtidigt munter, burlesk och ohygglig satir som kan läsas på många sätt", heter det enligt baksidetexten på min "en bok för alla"-utgåva. Dessa ord kan läsas på många sätt, liksom boken kan, men bör nog på det hela taget ses som om det de faktiskt är till för, att rekommendera boken. Visst, det är en satir. Ja, den är ohygglig och ja, den kan läsas på många sätt. Munter är den nog - på sitt litet säregna sätt och burlesk kan den nog också ses som, om man vill det. Men det finns oändligt mycket mer att säga om denna bok. Låt mig säga lite av detta, låt mig se till att ni inte läser boken.

Uppblandad med rent uttråkande partier är denna bok precis vad man vet att den skall vara redan från första sidan, redan från baksidetexten, redan genom att veta vem Čapek var, den är övertydlig. Förutsägbar. Den bjuder inget motstånd, den flyter ickesuggerande under tomma blickar, möter mig med ett uttjatat skratt, ett överbelastat tema.

Detta är en satir över det framväxande kapitalistiska samhället, över fascismen, nazismen och allt det som hälsosamma människor tycker är "fel". Lek inte med naturen - den kommer att övermanna dig. Čapek, Pusjkin var före dig. Zamjatin gjorde det bättre, Orwell gjorde det bättre och ja, vår egen älskade svenska, Boye - gjorde det bättre. Ge mig inte en dystopi i science fiction-tema med inslag av "auteniska" hejjagärTolkienochskaparettnyttspråk, vi kan redan detta.

Emellertid stötte jag i slutet på ett kapitel jag förvånades över. Vid det här laget läste jag på ren vilja, endast för att kunna säga att jag hade läst ut eländet, som, som antytts ovan, inte gett mig mycken glädje.

Detta kapitlet inleds med dessa meningar:

Kanske det även var en följd av Meynerts profetiska bok att de stora kulturstädernas litterära och konstnärliga avantgarde förkunnade devisen: Efter oss salamandrarna! Framtiden tillhör salamandrarna. Salamandrarna betyder detsamma som en kulturrevolution. Låt vara att de saknar en egen konst: de är åtminstone inte belastade med de idiotiska ideal de förtorkade traditioner och hela den förstockade, ledsamma skolmästaraktiga lump som kallas poesi, musik, arkitektur, filosofi och över huvud taget kultur - ett senilt ord som får oss att må illa.

Ja. Nu börjar det likna något, tänkte jag. På sidan 246 förvånar han, han SÄGER någonting, han talar till mitt litterära hjärta. Jag kan inte säga att kapitlet håller hela vägen, men det är definitivt någonting annat än de som är de inledande till detta. Dock var min förtjusning snart som bortflugen. Följande kapitel var dödande trist. Slutet var en smula innovativt, men inte nog. Kanske en smula metainspirerat, lite facinerande på sitt ställe, men ack så .. utdraget.

Förlåt för denna verbala käftsmäll, du är sedan länge död och kanske inte förtjänar detta (men kan å andra sidan inte uppleva det) - men nej, för mig är den tjeckiska litteraturen fortfarande Kafka. Bara Kafka.

Gomorra och svartsjukan

Vi kan kalla honom Marcel, vår gode son (att erhålla den känslan efter nästan 2000 sidor med honom är inte omöjlig - rentav naturlig skulle jag vilja drista mig att säga), vår utomordentlige berättare i På spaning efter den tid som flytt. Vi har lämnat Sodom och Gomorra, rent titelmässigt, och numera inträtt i "Den fångna" (och här är det inte någon fånge i Kaukasus).

Vem är den fångna? Det framgår explicit, rent textligt, att Albertine intar denna position. Vad kan hon göra? Hon är ett offer för Marcels fruktansvärda svartsjuka. En svartsjuka som i synnerhet vänder sig mot dem som är av samma kön som henne själv. "Deras bröst rörde vid varandra". "Bara de faktum att de inte tittade på varandra, verkade undvika varandras blickar - ingav mig oro". Detta är ej rena citat, men texten flödar av dessa uttryck. Marcel ser sin rätt till ägande av Albertine, en kvinna han uppenbarligen inte ens tänker gifta sig med. Och som han snarast i synnerhet älskar henne endast då någon annan visar intresse för henne - eller då hon sover. Han inskränker hennes liv - tvingar henne att avstå från allt som skulle kunna väcka hans misstankar, samtidigt som han själv känner attraktion till hennes väninna - Andrée. Och är om möjligt än mer rädd att Albertine och Andrée, ja, ni vet - Gomorra.

Åter igen - vem är den fångna? Med en sorts sävlighet och lugn verkar Albertine acceptera sin tillvaro, ett giftermål med Marcel skulle för henne vara ett gott parti, är det därför hon följer hans minsta nycker?Är hon verkligen fången, kan hon inte bara bryta sig ut? Är det sociala normer, eller (otroligt dock) kärlek?

Men Marcel, ständigt tillfångatagen av sin egen svartsjuka, sjuk i sin längtan efter kontroll. Varje steg, varje möte skall kontrolleras, han lider oerhört vid varje sekund han anar att Albertine kan vara honom otrogen. Kanske inte ens av otroheten i sig självt. Vad lider han av? Är det oidipuskomplexet, den ständiga längtan efter modern, hans trauman efter moderns svek i hans ungdom och hans sökande efter en ny moder i kärleken (om den ens existerar). Men nej, hur kan detta förklara kontrollbehovet, den ständiga ångesten? Ser han det som ett övergivande, som att hon vägrar honom den godnattkyss han så länge fodrade av sin mor för att kunna somna?

Marcel är ärlig. Han döljer inte sin grymhet, men man inser det sjuka i hans beteende. Hans resonemang är bitvis fasansfulla och trots att den som får lida för hans nycker är Albertine, ligger all sympati hos den trasiga själen - Marcel. Pojken som aldrig fick sin moder, pojken som stelnat i ett odefinerbart förakt.

Svartsjukan är förgörande.

eee och konsten?

Jag läste nyligen min brors kandidatuppsats med titeln Artefaktualitet, godtycklighet och värdeneutralitet - en diskussion av Dickies institutionella konstteori. Funderade där över begreppet "konst" (rimligtvis).

Att jag kom att tänka på det hela idag var att jag bevistade en disputation idag. Fred Andersson disputerade i konstvetenskap med avhandlingen Ting och tecken - en semiotisk undersökning av Elis Ernst Eriksson konstnärsskap. För några år sedan besökte jag hans utställning Massa Ande Ting (detta torde vara strax innan han vandrade till de sälla jaktmarkerna), vilken jag fann givande, då den sammanförde ord och bild, text i en korrelans med bildkonsten på ett ytterst fascineande sätt. Litteratur i mönster, färger i ickemönster . Innan dess var hans namn för mig okänt, men nu fick jag möta en konstnärssjäl som jag aldrig tidigare stött på. Hans "lådor" och mönster, liknande planritningar, fångande mig fullkomligt.

Åter till min fundering. Jag minns särskilt hur museiintendenten pekade på Elis tillbakadragenhet. Han vägrade kalla sig för konstnär, hans verk var bara "produkter". Det fanns konstnärer - men han var inte en av dem. Hur skulle Dickie ställa sig till detta faktum? (därom tvistar ej de lärde, men jag, just nu).

Kan man disputera i konstvetenskap om en ickekonstnär? Har han rätt att inte kalla sig konstnär, liksom frågan om en amatörmålare har rätt att kalla sig konstnär?

Elis var utan tvekan en skapare av artefakter, som utan tvekan konsumerades av konstvärlden och dessutom med ett mycket gott mottagande. Att inte kalla honom konstnär vore lika absurt som att jag skulle självutnämna mig till författare efter denna text. Men om hans lådor alltjämt stod på en vind, oöppnade och aldrig visade för världen, skulle allting vara annorlunda. Vi måste förnimma konsten. Vi måste förnimma artefakten och det faktum att en mänsklig varelse ligger bakom. Medvetet eller omedvetet (med hänvisning till surrealisterna).

Mitt svar är att majoritetens diktatur vinner. Elis lådor är konst - och Fred Andersson kan få sin femhundrasidiga avhandling godkänd av mig (vad det nu betyder).

Lermontov - prosa/poesi

Lermontov. (Skall först klargöra att betoningen läggs på första stavelsen - ej på andra, som gängse svensk tenderar att tro). Kanske har Lermontov bitvis hamnat i skuggan av den samtida Pusjkin, åtminstone har den senare vunnit långt större berömmelse än den förre. Åtminstone utanför hemlandet. I Sverige är översättningarna få, Vår tids hjälte finns att tillgå, ej i tryck, men troligtvis på ett flertal bibliotek då den är utgiven av förlaget Bra Böcker. Demonen och Novisen utgavs i en översättning av en finlandssvensk i slutet på 1800-talet, men såvitt jag vet finns den förstnämnda nu bara att tillgå på engelska i nytryck. Novisen finns i Lermontov och Novisen av Lasse Zilliacus, utgiven 2003. Översättningen är gjord av Zilliacus själv och jag vet inte, ty jag är inte språkbärare, men jag kan ändå tänka att vissa delar har mist sin forna charm i denna - formmässigt - till originalet bundna översättning.

I Ryssland är han hyllad som en stor poet, inte som Pusjkin, men långt mer än i utlandet, där han snarast blivit någon slags Heym, en ung död med lite outvecklade talanger.

Lermontov dog då han bara var 27, som så många andra berömdheter och ovan nämnda Vår tids hjälte var hans enda fullbordade roman. Diktverk finns dock ett otal - här är en bit av ett verk i ryskt original och med en engelsk tolkning:

Но, в разговор веселый не вступая,
Сидела там задумчиво одна,
И в грустный сон душа ее младая
Бог знает чем была погружена;

But in the merry talk not joining,

One of them sat there lost in thought,

And in a melancholy dream

Her young soul was immersed -- God knows by what.

Lermontov skall inte ha varit särdeles lätt att umgås med, en man med vissa svårigheter att komma överens med folk. Hans dödssätt - detsamma som Pusjkins; duellering - indikerar också att detta skulle vara ett faktum. Redan som artonåring gjorde Lermontov en känd teckning av en duell och flera år innan den ödesdigra dagen för hans död duellerade han - på nästan samma plats som Pusjkin tre år tidigare blivit dödligt sårad vid. Båda duellerade med högättade fransmän.

Lermontov är mycket känd för en dikt som orsakade mycken rabalder när den spreds (den kunde aldrig tryckas), nämligen en dikt om Pusjkins och dennes dödssätt - en duell med fruns förmodade älskare Georges d'Anthès. Lermontov skyllde på aristokratin och menade att alla de som tog parti för den högt uppsatte fransmannen, d'Anthes, var medskyldiga till mordet. Det finns tankar om att den duell som ägde rum tre år efter Pusjkins död, mellan Lermontov och Barantes, skulle vara ett sätt för Lermontov att hämnas på Pusjkins död. En slags hämnd mot den franska aristokratin, eller hela den franskskyddande aristokratin i Ryssland i stort. Detta är dock inte bekräftat - troligare är att det handlade om en kvinnas gunst. Vilket också den duell han senare avled i gjorde. Då var det "Kaukasus ros" som var föremålet för de duellerandes kärlek. En kvinna som verkligen skall ha levt upp till sitt smeknamn.

Åter till Lermontovs verk - jag har nyligen läst Vår tids hjälte, som med sin nästan dolda romantism kan förvåna den Lermontovkännare som mest fokuserat på hans romantiska skildring av Kaukasien. Det vilda och det vackra har sin plats - men huvudpersonen, hjälten - är snarast en karikatyr. Han skall föreställa ett hopkok av alla tänkbara laster mänskligheten lider av. En slags modifierad antihjälte, ett skal kring en tomhet, men till för belysandet av en allmänmänsklighet som i sig ger fyllnad. Han skiljer sig endel från de personer Lermontov brukar skildra, inte minst genom att han är en av den ryska litterturens "överflödiga" - den icke önskvärdiga - en personlighetstyp som kom att förekomma synnerligen frekvent i den ryska prosan under 1800-talet. Petjorin (romanens huvudperson) kan ses lite som en blandning mellan Oblomov (i Gontjarovs roman med samma namn) och Rudin (i Turgenjevs roman med samma namn). Han är den med höga drömmar, som dock alla faller. Han har litet av Oblomovs flegmatiska läggning, men också en aning av Rudins energiska tanklöshet.

Vår tids hjälte är en vacker berättelse med en uppbruten kronologi och flera andra stilgrepp som är intressanta att studera i såhär tidig, rysk prosa, men det mest frapperande är inte stilen, utan den person han kallar för "Vår tids hjälte". Året är 1839 och hjälten är "den överflödiga människan" - den som i rysk litteratur kom att bli så omskriven och omdebatterad. Redan här har Petjorin sin plats.

Novisen, eller Mtsyri som den heter på ryska, transkriberad, är ett poem i 26 delar. Det handlar om en ung novis som, som barn, blivit kidnappad från bergen (Kaukasus) och som under sin novistid i det kloster han hamnat i grips av en längtan att återvända till sin hembygd - Kaukasien.

Om översättningen finns ett och annat att säga, men som ovan nämnt, jag är ej den att döma. Vissa banalieter finns, men dikten är i sin helhet oerhört vacker. Det märker man inte förrän insikten om den stora metaforen uppdagas. Allting, natur, ord, rim, har sin givna plats. Murar - frihet - kampen om att nå utanför sig själv. Det hela får mig att tänka på Fröding - det "tänkta gallret" och den mänskliga, psykiska begränsningen. Hela berättelsen är en bild av en människa som frösker fly sig själv, men upptäcker att detta ej är möjligt, ty muren finns inom honom själv. Novisen är klart läsvärd.

Lermontov - banalitet, skönhet? Både han och Heym får i all sin ungdomliga charm en plats i mitt litterära hjärta.

Moja Zjizn - utvärdering

Moja zjizn betyder "mitt liv". моя жизнь tillbakatranskriberat. Och nog stämmer det, kan jag konstatera efter en genomläsning/exstensiv observation av mina inlägg under detta dryga halvår. Litteratur, övervägande. Vissa inslag av bildkonst, kulturhistoria, film och eventuell övrig konstform - men - oaktat detta, mestadels fragmentartade drag ur de intryck olika litterära möten gjort på mig. Inte inskränkt, men ganska enkelspårigt.

Gällande frekvensen finns dock övrigt att önska.