eee och konsten?

Jag läste nyligen min brors kandidatuppsats med titeln Artefaktualitet, godtycklighet och värdeneutralitet - en diskussion av Dickies institutionella konstteori. Funderade där över begreppet "konst" (rimligtvis).

Att jag kom att tänka på det hela idag var att jag bevistade en disputation idag. Fred Andersson disputerade i konstvetenskap med avhandlingen Ting och tecken - en semiotisk undersökning av Elis Ernst Eriksson konstnärsskap. För några år sedan besökte jag hans utställning Massa Ande Ting (detta torde vara strax innan han vandrade till de sälla jaktmarkerna), vilken jag fann givande, då den sammanförde ord och bild, text i en korrelans med bildkonsten på ett ytterst fascineande sätt. Litteratur i mönster, färger i ickemönster . Innan dess var hans namn för mig okänt, men nu fick jag möta en konstnärssjäl som jag aldrig tidigare stött på. Hans "lådor" och mönster, liknande planritningar, fångande mig fullkomligt.

Åter till min fundering. Jag minns särskilt hur museiintendenten pekade på Elis tillbakadragenhet. Han vägrade kalla sig för konstnär, hans verk var bara "produkter". Det fanns konstnärer - men han var inte en av dem. Hur skulle Dickie ställa sig till detta faktum? (därom tvistar ej de lärde, men jag, just nu).

Kan man disputera i konstvetenskap om en ickekonstnär? Har han rätt att inte kalla sig konstnär, liksom frågan om en amatörmålare har rätt att kalla sig konstnär?

Elis var utan tvekan en skapare av artefakter, som utan tvekan konsumerades av konstvärlden och dessutom med ett mycket gott mottagande. Att inte kalla honom konstnär vore lika absurt som att jag skulle självutnämna mig till författare efter denna text. Men om hans lådor alltjämt stod på en vind, oöppnade och aldrig visade för världen, skulle allting vara annorlunda. Vi måste förnimma konsten. Vi måste förnimma artefakten och det faktum att en mänsklig varelse ligger bakom. Medvetet eller omedvetet (med hänvisning till surrealisterna).

Mitt svar är att majoritetens diktatur vinner. Elis lådor är konst - och Fred Andersson kan få sin femhundrasidiga avhandling godkänd av mig (vad det nu betyder).

Lermontov - prosa/poesi

Lermontov. (Skall först klargöra att betoningen läggs på första stavelsen - ej på andra, som gängse svensk tenderar att tro). Kanske har Lermontov bitvis hamnat i skuggan av den samtida Pusjkin, åtminstone har den senare vunnit långt större berömmelse än den förre. Åtminstone utanför hemlandet. I Sverige är översättningarna få, Vår tids hjälte finns att tillgå, ej i tryck, men troligtvis på ett flertal bibliotek då den är utgiven av förlaget Bra Böcker. Demonen och Novisen utgavs i en översättning av en finlandssvensk i slutet på 1800-talet, men såvitt jag vet finns den förstnämnda nu bara att tillgå på engelska i nytryck. Novisen finns i Lermontov och Novisen av Lasse Zilliacus, utgiven 2003. Översättningen är gjord av Zilliacus själv och jag vet inte, ty jag är inte språkbärare, men jag kan ändå tänka att vissa delar har mist sin forna charm i denna - formmässigt - till originalet bundna översättning.

I Ryssland är han hyllad som en stor poet, inte som Pusjkin, men långt mer än i utlandet, där han snarast blivit någon slags Heym, en ung död med lite outvecklade talanger.

Lermontov dog då han bara var 27, som så många andra berömdheter och ovan nämnda Vår tids hjälte var hans enda fullbordade roman. Diktverk finns dock ett otal - här är en bit av ett verk i ryskt original och med en engelsk tolkning:

Но, в разговор веселый не вступая,
Сидела там задумчиво одна,
И в грустный сон душа ее младая
Бог знает чем была погружена;

But in the merry talk not joining,

One of them sat there lost in thought,

And in a melancholy dream

Her young soul was immersed -- God knows by what.

Lermontov skall inte ha varit särdeles lätt att umgås med, en man med vissa svårigheter att komma överens med folk. Hans dödssätt - detsamma som Pusjkins; duellering - indikerar också att detta skulle vara ett faktum. Redan som artonåring gjorde Lermontov en känd teckning av en duell och flera år innan den ödesdigra dagen för hans död duellerade han - på nästan samma plats som Pusjkin tre år tidigare blivit dödligt sårad vid. Båda duellerade med högättade fransmän.

Lermontov är mycket känd för en dikt som orsakade mycken rabalder när den spreds (den kunde aldrig tryckas), nämligen en dikt om Pusjkins och dennes dödssätt - en duell med fruns förmodade älskare Georges d'Anthès. Lermontov skyllde på aristokratin och menade att alla de som tog parti för den högt uppsatte fransmannen, d'Anthes, var medskyldiga till mordet. Det finns tankar om att den duell som ägde rum tre år efter Pusjkins död, mellan Lermontov och Barantes, skulle vara ett sätt för Lermontov att hämnas på Pusjkins död. En slags hämnd mot den franska aristokratin, eller hela den franskskyddande aristokratin i Ryssland i stort. Detta är dock inte bekräftat - troligare är att det handlade om en kvinnas gunst. Vilket också den duell han senare avled i gjorde. Då var det "Kaukasus ros" som var föremålet för de duellerandes kärlek. En kvinna som verkligen skall ha levt upp till sitt smeknamn.

Åter till Lermontovs verk - jag har nyligen läst Vår tids hjälte, som med sin nästan dolda romantism kan förvåna den Lermontovkännare som mest fokuserat på hans romantiska skildring av Kaukasien. Det vilda och det vackra har sin plats - men huvudpersonen, hjälten - är snarast en karikatyr. Han skall föreställa ett hopkok av alla tänkbara laster mänskligheten lider av. En slags modifierad antihjälte, ett skal kring en tomhet, men till för belysandet av en allmänmänsklighet som i sig ger fyllnad. Han skiljer sig endel från de personer Lermontov brukar skildra, inte minst genom att han är en av den ryska litterturens "överflödiga" - den icke önskvärdiga - en personlighetstyp som kom att förekomma synnerligen frekvent i den ryska prosan under 1800-talet. Petjorin (romanens huvudperson) kan ses lite som en blandning mellan Oblomov (i Gontjarovs roman med samma namn) och Rudin (i Turgenjevs roman med samma namn). Han är den med höga drömmar, som dock alla faller. Han har litet av Oblomovs flegmatiska läggning, men också en aning av Rudins energiska tanklöshet.

Vår tids hjälte är en vacker berättelse med en uppbruten kronologi och flera andra stilgrepp som är intressanta att studera i såhär tidig, rysk prosa, men det mest frapperande är inte stilen, utan den person han kallar för "Vår tids hjälte". Året är 1839 och hjälten är "den överflödiga människan" - den som i rysk litteratur kom att bli så omskriven och omdebatterad. Redan här har Petjorin sin plats.

Novisen, eller Mtsyri som den heter på ryska, transkriberad, är ett poem i 26 delar. Det handlar om en ung novis som, som barn, blivit kidnappad från bergen (Kaukasus) och som under sin novistid i det kloster han hamnat i grips av en längtan att återvända till sin hembygd - Kaukasien.

Om översättningen finns ett och annat att säga, men som ovan nämnt, jag är ej den att döma. Vissa banalieter finns, men dikten är i sin helhet oerhört vacker. Det märker man inte förrän insikten om den stora metaforen uppdagas. Allting, natur, ord, rim, har sin givna plats. Murar - frihet - kampen om att nå utanför sig själv. Det hela får mig att tänka på Fröding - det "tänkta gallret" och den mänskliga, psykiska begränsningen. Hela berättelsen är en bild av en människa som frösker fly sig själv, men upptäcker att detta ej är möjligt, ty muren finns inom honom själv. Novisen är klart läsvärd.

Lermontov - banalitet, skönhet? Både han och Heym får i all sin ungdomliga charm en plats i mitt litterära hjärta.

Moja Zjizn - utvärdering

Moja zjizn betyder "mitt liv". моя жизнь tillbakatranskriberat. Och nog stämmer det, kan jag konstatera efter en genomläsning/exstensiv observation av mina inlägg under detta dryga halvår. Litteratur, övervägande. Vissa inslag av bildkonst, kulturhistoria, film och eventuell övrig konstform - men - oaktat detta, mestadels fragmentartade drag ur de intryck olika litterära möten gjort på mig. Inte inskränkt, men ganska enkelspårigt.

Gällande frekvensen finns dock övrigt att önska.

R. Walser, del 2

Läste endel i band två av den symposionutgivna Walserboken (Att vi lever i en ond värld) härom gotlandsresan. Prosastyckena byttes efterhand ut mot poesi - poesi av ett märkligt slag. Egentligen föga märkligt, sett ur en allmänlitterär synvinkel - men har man läst hans prosastycken blir man lätt förvånad. Att beakta - lätt förvånad, ingenting kan riktigt förvåna med Walser.

Walser var mannen som satt stora delar av sitt liv inspärrad på vad vi i dagligt tal skulle kalla mentalsjukhus och som under hela sitt liv ofta företog resor till fots till närliggande städer. Med närliggande menas inom en radie av 20-30 kilometer. Sedan han blev intagen fick han dock, utan ledsagare, inte lov att gå mer än en mil åt gången. Han måste varit mycket besviken, men så blev också en av dessa promenader hans död. Kanske inte en för tidig sådan, men väl en olycksalig. På juldagen 1956 ramlade han i snön i sitt hemland Schweiz och dessa "mikroskrifter" är vad vi har kvar. Ovan nämnda verk (andra bandet) består av det som förblev outgivet till han död.

Åter till diktverken. Ganska simpla med ett oftast ganska enkelt tema (i likhet med "mor"), kanske inte helt lättförståeliga, men ändå fruktansvärt banala. Tyvärr sitter jag boklös sedan Gotland, så ni får ta mig på mitt ord, då jag ej kan citera . Det kanske inte är passande att tala om klichéer, men nära detta begrepp hamnar vi om vi läser Walsers dikter i mer traditionellt format. De saknar prosans mystiska och halvgeniala drag och det oformulerade, det täckta är plötsligt borta.

R. Walser, del 1

Att vi lever i en ond värld, det vet vi. En viss M. Walser skriver att det man känner vid de tillfällen man läser Robert Walser "gränsar till ren lycka". Symposion gav i början av seklet ut Att vi lever i en ond värld i två band. Det första bandet består mestadels av saker R. Walser gav ut under sin levnad, medan andra bandet består av matieral som mycket duktiga handstilsläsare får uttyda. Detta var skrivet med omöjlig stenografstil som dessutom var försvinnande liten.

Walser är kanske ett geni, eller så är han fullkomligt imbecill. Kanske lider jag, efter att ha läst större delen av band ett, av en slags hatkärlek till Walser. I ena stunden finner jag honom löjlig, obegriplig och stundom även fullkomligt ointressant. I nästa stund är jag begeistrad. Vissa ord och vissa meningar bär med sig så mycket, samtidigt som hela sjok av text kan flyta förbi utan att nämnvärt beröra den mest uppmärksamme läsare.

Jag kanske bara behöver smälta Walser lite, eller så är han helt enkelt bara ett fragment? Ett fragment av en god författare, en bit av ett genialiskt verk - vilsegången i sina egna påpekningar.

"Jag är formad som en kulle, förstår du, jag ger intryck av att vara livslös"

Jag skall kanske inte döma honom för hårt. Jag skall nog läsa vidare.

Skärmytsling

Efter en fika på Hedbergs i Visby. Allting perfekt - förutom litteraturen. För mycket Guillou, Sheldon och Brown. Inte för att jag på något sätt vill ställa mig över denna litteratur (?), ty jag är bara en lekman, men ibland kan man undra om inte bara bokomslagen skrämmer bort den mest öppensinnade av bokslukare.

För övrigt har jag unde gotlandsresan förkovrat mig i min gamle gode vän Proust (tyvärr, som vanligt, ett tämligen ensidigt förhållande), vilken jag är minst lika förtjust i som föregående sommar. Sodom och Gomorra har en underbar inledning. "Det var mig en redig rumpa, ponken min" och liknande utrop kan få den mest heterosexuella att börja drömma febaraktiga, homoerotiska drömmar och mer eld på sin kvarn får man om fortsätter sin läsning. Fram till och med mitten av denna volym, för där breder tristessen ut sig. Några/något kapitel får man dra sig igenom med sömniga ögon, sociala sfärer byts inte lika ofta som förr och homoerotiken lyser med sin frånvaro.

Men den som väntar på något gott, för att begagna mig av en sliten klyscha, väntar aldrig för länge. Efter några arbetssamma sidor (kanske 200) når man slutklämmen, vilken jag inte riktigt är klar med ännu. Monsieur Charlus och violinisten Morel gnabbas som småpojkar och åter igen kan vi bada i ett färgrikt språk med underbart halvsidelånga meningar som åtminstone får mig på fall - om och om igen.

Inte för att de långa meningarna fattas någonstans i hela verket (På spaning efter den tid som flytt för den imbecille/obildade som inte begripit det än), men inte alltid kommer de till sin rätt. Till exempel inte när madame Verdurin beklagar sig över madame Villeparais ohyfsade sätt eller vid liknande milslånga utläggningar om societetens skärmytslingar.

(att beakta, jag är inte alltid såhär ickeödmjuk och pretentiös - det måste vara havsluften)

Vasil Bykov och uppgörelsen med sovjet

Grustagets tillkomst är enligt Bykov själv 1985, men det var först några senare som romanen kunde tryckas.

"Jag företräder en dödad generation" säger Bykov lakoniskt. Och visst har han rätt. Som frontsoldat under hela andra världskriget är det ett mirakel att han överlevde. Under dessa år hann han med otaliga skador, samt en dödförklaring, men till skillnad från de flesta av hans kamrater tog han sig levande igenom och hade därmed möjlighet att förtälja det som berättas borde.

Han blev en av de få, kanske är Vasilij Grossman den enda övriga värd att nämna, som lyckades berätta historien om sovjet och kriget - genom censuren. Men Grossmans manuskript "arresterades" (vilket nog var tur för Grossman - som, därmed slapp personliga påföljder från rättvisan) och kunde inte tryckas om förrän under Gorbatjovs Glasnost.

Grustaget är en mycket vacker berättelse som kan få till och med den mest luttrade läsare av krigsskildringar att bli en smula berörd. Kanske är det för att den saknar överdrifter. Det finns inga helvetiska skildringar av döende mödrar som krampaktigt håller om sina ihjälsvultna barn eller söndersprängda kroppar som badar i blod, bara en smula realism - och så åter tillbaka till den lunga nutiden, det blågråa Vitryssland/Sovjet.

Här finns väl avvägda delar av allting. Ingenting rannsakas i grunden, inga moralkakor staplas upp på varandra, utan berättelsen flyter ut som om vi får ett stycke verklighet, ett stycke människoöde, ett stycke oantastbar sanning - om än en fiktiv sådan.

I ramberättelsen är huvudpersonen gammal och pensionerad från sin docenttjänst och återvänder till det gamla grustag där det antogs att han hade mördats fyrtio år tidigare. Där han och några andra inväntade en avrättning - och han överlevde mirakulöst. Han försöker gräva upp det förflutna, och bokstavligt talat, sanningen. Han letar andra överlevande och vad han finner - rent konkret - är egentligen mindre intressant än det han finner inom sig och i de människor han möter.

Bykov berättar om en människas öde, inte helt olikt hans eget, men med en känsla för allmängiltighet som gör det möjligt för läsaren att lära känna vitryssen. Den sovjetiska vitryssen på jakt efter en egen identitet, vitryssen som gör upp med det förflutna.