Att vi lever i en ond värld, det vet vi. En viss M. Walser skriver att det man känner vid de tillfällen man läser Robert Walser "gränsar till ren lycka". Symposion gav i början av seklet ut Att vi lever i en ond värld i två band. Det första bandet består mestadels av saker R. Walser gav ut under sin levnad, medan andra bandet består av matieral som mycket duktiga handstilsläsare får uttyda. Detta var skrivet med omöjlig stenografstil som dessutom var försvinnande liten.
Walser är kanske ett geni, eller så är han fullkomligt imbecill. Kanske lider jag, efter att ha läst större delen av band ett, av en slags hatkärlek till Walser. I ena stunden finner jag honom löjlig, obegriplig och stundom även fullkomligt ointressant. I nästa stund är jag begeistrad. Vissa ord och vissa meningar bär med sig så mycket, samtidigt som hela sjok av text kan flyta förbi utan att nämnvärt beröra den mest uppmärksamme läsare.
Jag kanske bara behöver smälta Walser lite, eller så är han helt enkelt bara ett fragment? Ett fragment av en god författare, en bit av ett genialiskt verk - vilsegången i sina egna påpekningar.
"Jag är formad som en kulle, förstår du, jag ger intryck av att vara livslös"
Jag skall kanske inte döma honom för hårt. Jag skall nog läsa vidare.
torsdag 23 augusti 2007
tisdag 21 augusti 2007
Skärmytsling
Efter en fika på Hedbergs i Visby. Allting perfekt - förutom litteraturen. För mycket Guillou, Sheldon och Brown. Inte för att jag på något sätt vill ställa mig över denna litteratur (?), ty jag är bara en lekman, men ibland kan man undra om inte bara bokomslagen skrämmer bort den mest öppensinnade av bokslukare.
För övrigt har jag unde gotlandsresan förkovrat mig i min gamle gode vän Proust (tyvärr, som vanligt, ett tämligen ensidigt förhållande), vilken jag är minst lika förtjust i som föregående sommar. Sodom och Gomorra har en underbar inledning. "Det var mig en redig rumpa, ponken min" och liknande utrop kan få den mest heterosexuella att börja drömma febaraktiga, homoerotiska drömmar och mer eld på sin kvarn får man om fortsätter sin läsning. Fram till och med mitten av denna volym, för där breder tristessen ut sig. Några/något kapitel får man dra sig igenom med sömniga ögon, sociala sfärer byts inte lika ofta som förr och homoerotiken lyser med sin frånvaro.
Men den som väntar på något gott, för att begagna mig av en sliten klyscha, väntar aldrig för länge. Efter några arbetssamma sidor (kanske 200) når man slutklämmen, vilken jag inte riktigt är klar med ännu. Monsieur Charlus och violinisten Morel gnabbas som småpojkar och åter igen kan vi bada i ett färgrikt språk med underbart halvsidelånga meningar som åtminstone får mig på fall - om och om igen.
Inte för att de långa meningarna fattas någonstans i hela verket (På spaning efter den tid som flytt för den imbecille/obildade som inte begripit det än), men inte alltid kommer de till sin rätt. Till exempel inte när madame Verdurin beklagar sig över madame Villeparais ohyfsade sätt eller vid liknande milslånga utläggningar om societetens skärmytslingar.
(att beakta, jag är inte alltid såhär ickeödmjuk och pretentiös - det måste vara havsluften)
För övrigt har jag unde gotlandsresan förkovrat mig i min gamle gode vän Proust (tyvärr, som vanligt, ett tämligen ensidigt förhållande), vilken jag är minst lika förtjust i som föregående sommar. Sodom och Gomorra har en underbar inledning. "Det var mig en redig rumpa, ponken min" och liknande utrop kan få den mest heterosexuella att börja drömma febaraktiga, homoerotiska drömmar och mer eld på sin kvarn får man om fortsätter sin läsning. Fram till och med mitten av denna volym, för där breder tristessen ut sig. Några/något kapitel får man dra sig igenom med sömniga ögon, sociala sfärer byts inte lika ofta som förr och homoerotiken lyser med sin frånvaro.
Men den som väntar på något gott, för att begagna mig av en sliten klyscha, väntar aldrig för länge. Efter några arbetssamma sidor (kanske 200) når man slutklämmen, vilken jag inte riktigt är klar med ännu. Monsieur Charlus och violinisten Morel gnabbas som småpojkar och åter igen kan vi bada i ett färgrikt språk med underbart halvsidelånga meningar som åtminstone får mig på fall - om och om igen.
Inte för att de långa meningarna fattas någonstans i hela verket (På spaning efter den tid som flytt för den imbecille/obildade som inte begripit det än), men inte alltid kommer de till sin rätt. Till exempel inte när madame Verdurin beklagar sig över madame Villeparais ohyfsade sätt eller vid liknande milslånga utläggningar om societetens skärmytslingar.
(att beakta, jag är inte alltid såhär ickeödmjuk och pretentiös - det måste vara havsluften)
fredag 3 augusti 2007
Vasil Bykov och uppgörelsen med sovjet
Grustagets tillkomst är enligt Bykov själv 1985, men det var först några senare som romanen kunde tryckas.
"Jag företräder en dödad generation" säger Bykov lakoniskt. Och visst har han rätt. Som frontsoldat under hela andra världskriget är det ett mirakel att han överlevde. Under dessa år hann han med otaliga skador, samt en dödförklaring, men till skillnad från de flesta av hans kamrater tog han sig levande igenom och hade därmed möjlighet att förtälja det som berättas borde.
Han blev en av de få, kanske är Vasilij Grossman den enda övriga värd att nämna, som lyckades berätta historien om sovjet och kriget - genom censuren. Men Grossmans manuskript "arresterades" (vilket nog var tur för Grossman - som, därmed slapp personliga påföljder från rättvisan) och kunde inte tryckas om förrän under Gorbatjovs Glasnost.
Grustaget är en mycket vacker berättelse som kan få till och med den mest luttrade läsare av krigsskildringar att bli en smula berörd. Kanske är det för att den saknar överdrifter. Det finns inga helvetiska skildringar av döende mödrar som krampaktigt håller om sina ihjälsvultna barn eller söndersprängda kroppar som badar i blod, bara en smula realism - och så åter tillbaka till den lunga nutiden, det blågråa Vitryssland/Sovjet.
Här finns väl avvägda delar av allting. Ingenting rannsakas i grunden, inga moralkakor staplas upp på varandra, utan berättelsen flyter ut som om vi får ett stycke verklighet, ett stycke människoöde, ett stycke oantastbar sanning - om än en fiktiv sådan.
I ramberättelsen är huvudpersonen gammal och pensionerad från sin docenttjänst och återvänder till det gamla grustag där det antogs att han hade mördats fyrtio år tidigare. Där han och några andra inväntade en avrättning - och han överlevde mirakulöst. Han försöker gräva upp det förflutna, och bokstavligt talat, sanningen. Han letar andra överlevande och vad han finner - rent konkret - är egentligen mindre intressant än det han finner inom sig och i de människor han möter.
Bykov berättar om en människas öde, inte helt olikt hans eget, men med en känsla för allmängiltighet som gör det möjligt för läsaren att lära känna vitryssen. Den sovjetiska vitryssen på jakt efter en egen identitet, vitryssen som gör upp med det förflutna.
torsdag 2 augusti 2007
Från Landquist till Combüchen
Det handlar om levnadsteckningar, hamsunska sådana, mellan vilka det skiljer nästan 100 år.
John Landquist var professor i Lund och litteraturkritiker av vad man idag skulle kalla "den gamla sorten". Det var han som startade den uppmärksammade debatten om Astid Lindgrens Pippi Långstrump, någonting som säkert inte förbättrade hans rykte. Detta till trots har denne man skrivit ett verk om Knut Hamsun, först utgivet 1917 och sedan återutgivet 1929, utökat och bearbetat. Efter en genomläsning av dem kan man inte annat än hänföras. Det här är inte torrt och knappast dödande tråkigt i sin konservatism eller vad som allehanda fördomar kan komma att bestå av för kritik, utan snarare tvärtom.
Landquists Knut Hamsun : En studie över en nordisk romantisk diktare, är stilistiskt välskriven, intresseväckande, till synes korrekt och inte minst innehållsrik - om än inte på konkret fakta. Detta är ingen biografi av vanliga mått och rent akademiskt finns det säkerligen mer väluppbyggda texter som hanterar den här sortens porträttering av författare, men detta gör inte denna text oanvändbar. Mängder av slutsatser, tankar, idéer och funderingar kring Hamsun, väl inslagna i vacker prosa, är representerade här, på ett nästan löjligt självsäkert vis. Här får man svaren man väntat på - om man sedan tidigareär bekant med Hamsuns biografiska historia och verk.
Sigrid Combüchen är en författare som debuterade på 1970-talet. Jag har inte läst någonting som hon har skrivit, förutom valda delar ur det verk som behandlar Hamsun; Livsklättraren, men efter att ha läst Landquist slår det mig att det finns vissa likheter, även om olikheterna överrumplar. Combüchen är kanske korrekt i sin fakta - och nog finns där endel - men det som tar över denna text är ändå språket. Detta är ingen vanlig levnadsteckning. Det är ej gängse att skriva på det här viset i en sådan här typ av text, Combüchen är författare. Som författare målar hon upp en bild av Hamsun som skiljer sig mycket från Landquists, inte bara innehållsmässigt, utan även med tanke på stilen. Här finns inte plats för hyllning, snarare kryper den negatvia kritiken fram i varje hörn. Hamsun är vid det här laget död och begraven och det är fritt fram att kritisera såväl offentliga som personliga handlingar. Hon är ingen litteraturkritiker och all text behandlar författaren själv. De områden som försöker täcka in Hamsuns litterära verk är försumbara och vikten läggs enkom vid hans liv, föga kronologiskt och bitvis löjeväckande snurrigt.
Likheten ligger i att dessa bådas texter är annorlunda. Der är inte tråkiga och lämnar inte läsaren oberörd om själva texten (som en produkt av författaren till det vi läser), istället för att låta oss enbart fångas av textens innehåll - Hamsuns verk och livsöde.
Olikheterna ligger i skrivsätt och innehåll. Det går inte att klaga på att Combüchens verk är mer ointressant ur en litteraturvetenskaplig synvinkel, det är helt enkelt inte menat att vara en litteraturvetenskaplig författaravhandlig. Det skall vara en biografi. Men det språk hon använder sig av hade nog passat sig bättre i en fiktion. Om hon så ville, inspirerad av Hamsuns liv, men knappast till någonting som är menat att vara en seriös levnadsteckning. Landquist är betydligt mer överensstämmande i språk och innehåll, men här bör man akta sig för att svälja allting med hull och hår.. och kanske har vi härmed funnit en likhet till. Kan man lita på allt som som står i Combüchens Livsklättraren? Ibland känns det som om utmålandet av Hamsun som kvinnofientlig och reaktionär stofil tar över.
Nåväl. Nog om dessa. Landquist håller än och i många år framöver. Combüchen, för all del, lite rolig läsning kanske om man har tid över och vill veta lite om hur elak Hamsun var mot sina fruar.
John Landquist var professor i Lund och litteraturkritiker av vad man idag skulle kalla "den gamla sorten". Det var han som startade den uppmärksammade debatten om Astid Lindgrens Pippi Långstrump, någonting som säkert inte förbättrade hans rykte. Detta till trots har denne man skrivit ett verk om Knut Hamsun, först utgivet 1917 och sedan återutgivet 1929, utökat och bearbetat. Efter en genomläsning av dem kan man inte annat än hänföras. Det här är inte torrt och knappast dödande tråkigt i sin konservatism eller vad som allehanda fördomar kan komma att bestå av för kritik, utan snarare tvärtom.
Landquists Knut Hamsun : En studie över en nordisk romantisk diktare, är stilistiskt välskriven, intresseväckande, till synes korrekt och inte minst innehållsrik - om än inte på konkret fakta. Detta är ingen biografi av vanliga mått och rent akademiskt finns det säkerligen mer väluppbyggda texter som hanterar den här sortens porträttering av författare, men detta gör inte denna text oanvändbar. Mängder av slutsatser, tankar, idéer och funderingar kring Hamsun, väl inslagna i vacker prosa, är representerade här, på ett nästan löjligt självsäkert vis. Här får man svaren man väntat på - om man sedan tidigareär bekant med Hamsuns biografiska historia och verk.
Sigrid Combüchen är en författare som debuterade på 1970-talet. Jag har inte läst någonting som hon har skrivit, förutom valda delar ur det verk som behandlar Hamsun; Livsklättraren, men efter att ha läst Landquist slår det mig att det finns vissa likheter, även om olikheterna överrumplar. Combüchen är kanske korrekt i sin fakta - och nog finns där endel - men det som tar över denna text är ändå språket. Detta är ingen vanlig levnadsteckning. Det är ej gängse att skriva på det här viset i en sådan här typ av text, Combüchen är författare. Som författare målar hon upp en bild av Hamsun som skiljer sig mycket från Landquists, inte bara innehållsmässigt, utan även med tanke på stilen. Här finns inte plats för hyllning, snarare kryper den negatvia kritiken fram i varje hörn. Hamsun är vid det här laget död och begraven och det är fritt fram att kritisera såväl offentliga som personliga handlingar. Hon är ingen litteraturkritiker och all text behandlar författaren själv. De områden som försöker täcka in Hamsuns litterära verk är försumbara och vikten läggs enkom vid hans liv, föga kronologiskt och bitvis löjeväckande snurrigt.
Likheten ligger i att dessa bådas texter är annorlunda. Der är inte tråkiga och lämnar inte läsaren oberörd om själva texten (som en produkt av författaren till det vi läser), istället för att låta oss enbart fångas av textens innehåll - Hamsuns verk och livsöde.
Olikheterna ligger i skrivsätt och innehåll. Det går inte att klaga på att Combüchens verk är mer ointressant ur en litteraturvetenskaplig synvinkel, det är helt enkelt inte menat att vara en litteraturvetenskaplig författaravhandlig. Det skall vara en biografi. Men det språk hon använder sig av hade nog passat sig bättre i en fiktion. Om hon så ville, inspirerad av Hamsuns liv, men knappast till någonting som är menat att vara en seriös levnadsteckning. Landquist är betydligt mer överensstämmande i språk och innehåll, men här bör man akta sig för att svälja allting med hull och hår.. och kanske har vi härmed funnit en likhet till. Kan man lita på allt som som står i Combüchens Livsklättraren? Ibland känns det som om utmålandet av Hamsun som kvinnofientlig och reaktionär stofil tar över.
Nåväl. Nog om dessa. Landquist håller än och i många år framöver. Combüchen, för all del, lite rolig läsning kanske om man har tid över och vill veta lite om hur elak Hamsun var mot sina fruar.
fredag 20 juli 2007
Ivan Bunin och den ryska realismen
Nobelpristagare och god vän till Anton Tjechov. Med realism och kritik i skildringen av de sämst ställda lägger sig Byn som en förklaring till sekelskiftets Ryssland.
Nog är detta realism, men den är föga lik Dostjevskijs, Tolstojs och Tjechovs prosa, snarare skulle jag vilja se likheter med Gleb Uspenskij, en rysk författare som till skillnad från många av sina samtida inte är särskilt känd. Uspenskij tecknade, liksom Bunin, porträtt av de lägsta i samhället, och gjorde detta utan tendens till idealisering och med en sällsam skärpa som gör att man i hans Den förlorade gatan, nästan tycker sig ha varit där i den ryska misären själv.
Bunin är inte särkilt omfattande i sina människoporträtt. De två huvudpersonerna i Byn får man endast en svag bild av och egentligen är det svårt att efter bokens slut alls avgöra vilken sorts människor de var. Allting känns fragmentartat och egentligen är det som om männskorna spelar mindre roll i denna roman, kanske är det bara känslan - misären - som känns viktig. Den första ryska revolutionen 1905 spelar stor roll, men vad, egentligen, driver denna bok framåt? Egentligen ingenting. Den är bara ett brottstycke ur en värld jag aldrig, genom denna roman, kommer att känna att jag lärt känna. Den är fyllt av smuts, nedrighet och köld. Inte ens hunger är drivkraft nog, ingenting händer och ingenting blir det av denna roman. Kyligt instiftas äktenskap och människor anställs och sparkas - revolter avlöses av vardag, eller om det är tvärtom, och allt blir en enda rysk dimma.
Dialogerna är vad som lyfter allting. Här har vi realismen i all sin skönhet och här blir det fragmentariska plötsligt väldigt passande. Utrop, smädelser och rena tankeyttringar blandas med sånger och missförstånd. Det är först här man känner någon slags närhet till karaktärerna, även om denna närhet bara är grundad på slumpartade samtal och fascinerande nonsensord.
Att Bunin svalt ett nobelpris, bland alla dessa ryska författare, är inte omöjligt att förstå, men en aning klurigt är det allt.
Nog är detta realism, men den är föga lik Dostjevskijs, Tolstojs och Tjechovs prosa, snarare skulle jag vilja se likheter med Gleb Uspenskij, en rysk författare som till skillnad från många av sina samtida inte är särskilt känd. Uspenskij tecknade, liksom Bunin, porträtt av de lägsta i samhället, och gjorde detta utan tendens till idealisering och med en sällsam skärpa som gör att man i hans Den förlorade gatan, nästan tycker sig ha varit där i den ryska misären själv.
Bunin är inte särkilt omfattande i sina människoporträtt. De två huvudpersonerna i Byn får man endast en svag bild av och egentligen är det svårt att efter bokens slut alls avgöra vilken sorts människor de var. Allting känns fragmentartat och egentligen är det som om männskorna spelar mindre roll i denna roman, kanske är det bara känslan - misären - som känns viktig. Den första ryska revolutionen 1905 spelar stor roll, men vad, egentligen, driver denna bok framåt? Egentligen ingenting. Den är bara ett brottstycke ur en värld jag aldrig, genom denna roman, kommer att känna att jag lärt känna. Den är fyllt av smuts, nedrighet och köld. Inte ens hunger är drivkraft nog, ingenting händer och ingenting blir det av denna roman. Kyligt instiftas äktenskap och människor anställs och sparkas - revolter avlöses av vardag, eller om det är tvärtom, och allt blir en enda rysk dimma.
Dialogerna är vad som lyfter allting. Här har vi realismen i all sin skönhet och här blir det fragmentariska plötsligt väldigt passande. Utrop, smädelser och rena tankeyttringar blandas med sånger och missförstånd. Det är först här man känner någon slags närhet till karaktärerna, även om denna närhet bara är grundad på slumpartade samtal och fascinerande nonsensord.
Att Bunin svalt ett nobelpris, bland alla dessa ryska författare, är inte omöjligt att förstå, men en aning klurigt är det allt.
måndag 2 juli 2007
Hansson, Ola
Idag läste jag ut Parias - prosa i urval, en sammanställning av "Sensitiva Amorosa", "Parias" och prosapoemen "Ung ofegs visor", utgiven för tre år sedan på Alastor Press. Jag har tidigare bekantat mig med Hanssons lyrik och essäer, utgivna för några år sedan av Svenska Akademien. Ola Hansson kom för att stanna på min lista över de författare som berört mig mest. Dessa prosaverk har inte fått mig att ändra åsikt, även om vissa inslag inbjuder till viss kritik.
Den höstliga känslan man får av Hanssons dikter får i Sensitiva Amorosa en mer sensommaraktig karaktär och den ruttnande blomdoften hänger tung över boksidorna. Det hela får mig att tänka på Maupassant och Huysmans' dekadens i samma tidsperiod, det kvalmiga, meningslösa och det halvt naiva, halvt cyniska. Även Strindberg och till och med Almqvist känns också relevanta att nämna, som svenska bröder. Hamsuns Pan med berättelsen om mannen som försälskar sig i kärleken själv, snarare än i objektet för kärleken känns plötsligt aktuell. Som en slags idealsträvande romantism, men självförstörande i sin intention. Andetagen tynger ned och allting dalar nedåt, går utför.
"Parias" tar i synnerhet upp ett fall med en ung kvinna som handlat i förvirring och tagit livet av sitt barn, ett ämne jag för övrigt sysslat ganska mycket med. Hansson försöker påvisa att en människa som handlar utifrån ett irrationellt, påverkat sinne inte bör dömas på samma sätt som någon som handlat överlagt. Kanske togs viss hänsyn till detta redan då, men knappast så till den grad som Hansson önskade. Novellerna är starka och vackra och tar även upp flera rättsfall för diskussion. De lämnar inte samma spår som "Sensitiva Amorosa", men är likväl ett exempel på Hanssons utomordentliga diktarkonst.
Vad som dock inte räcker hela vägen fram på alla ställen, är prosadikterna "Ung ofegs visor" Trettiotre till antalet och en aning för långa för sitt eget bästa, är de fyllda av mytologiska och bibliska motiv, som kanske då och då blir en aning för snåriga. Vissa korta stycken överträffar sig själv, men faller snart emellan då längre, nästan klichéartade, passager följer. Språket är gammaldags och påminner om gamla tider sagor, men flera saker som byggs upp av fina ordvändningar och långa beskrivningar faller bara platt till marken - kanske för att jag inte förmår förstå dem, eller kanske för att de inte alltid räcker ända fram?
Kanske blir det en tur till Ola Hanssons födelseort Hönsinge i sommar. Åtminstone är hans grav på Norra kyrkogården i Lund numera välbesökt.
söndag 1 juli 2007
Walt Whitman
Jag vet inte hur många år citatet legat där. "Träd fram! Jag står på randen av ett ofta begånget misstag.", eller någonting sådant. Förstås kan jag inte hitta det just nu, när jag behöver det, men någonting man läser dagligen under en period har en tendens att fastna.
The Walt Withman archive är väl värt ett besök, även för den mindre hängivne fantasten. Här kan man botanisera bland fina bilder, läsa hans verk i originalupplaga, som manuskript eller på spanska. Böcker och manuskript är inscannade (eller fotokopierade) och här kan man även njuta av de tomma sidorna mellan texten, där allehanda fläckar och marginalanteckningar tagit plats. Orkar man inte läsa, kan man, tillsammans med stämningsfyllt knaster, njuta av när Withman läser fyra rader ur dikten "America". Finns under rubriken Audio.
I believe in you my soul, the other I am must not abase itself to you,
And you must not be abased to the other.
Loafe with me on the grass, loose the stop from your throat,
Not words, not music or rhyme I want, not custom or lecture, not
even the best,
Only the lull I like, the hum of your valved voice.
I mind how once we lay such a transparent summer morning,
How you settled your head athwart my hips and gently turn'd over upon me,
And parted the shirt from my bosom-bone, and plunged your tongue
to my bare-stript heart,
And reach'd till you felt my beard, and reach'd till you held my feet.
Från nr. 5, bok III, "Song of Myself", Leaves of Grass.
The Walt Withman archive är väl värt ett besök, även för den mindre hängivne fantasten. Här kan man botanisera bland fina bilder, läsa hans verk i originalupplaga, som manuskript eller på spanska. Böcker och manuskript är inscannade (eller fotokopierade) och här kan man även njuta av de tomma sidorna mellan texten, där allehanda fläckar och marginalanteckningar tagit plats. Orkar man inte läsa, kan man, tillsammans med stämningsfyllt knaster, njuta av när Withman läser fyra rader ur dikten "America". Finns under rubriken Audio.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)