Ivan Bunin och den ryska realismen

Nobelpristagare och god vän till Anton Tjechov. Med realism och kritik i skildringen av de sämst ställda lägger sig Byn som en förklaring till sekelskiftets Ryssland.

Nog är detta realism, men den är föga lik Dostjevskijs, Tolstojs och Tjechovs prosa, snarare skulle jag vilja se likheter med Gleb Uspenskij, en rysk författare som till skillnad från många av sina samtida inte är särskilt känd. Uspenskij tecknade, liksom Bunin, porträtt av de lägsta i samhället, och gjorde detta utan tendens till idealisering och med en sällsam skärpa som gör att man i hans Den förlorade gatan, nästan tycker sig ha varit där i den ryska misären själv.

Bunin är inte särkilt omfattande i sina människoporträtt. De två huvudpersonerna i Byn får man endast en svag bild av och egentligen är det svårt att efter bokens slut alls avgöra vilken sorts människor de var. Allting känns fragmentartat och egentligen är det som om männskorna spelar mindre roll i denna roman, kanske är det bara känslan - misären - som känns viktig. Den första ryska revolutionen 1905 spelar stor roll, men vad, egentligen, driver denna bok framåt? Egentligen ingenting. Den är bara ett brottstycke ur en värld jag aldrig, genom denna roman, kommer att känna att jag lärt känna. Den är fyllt av smuts, nedrighet och köld. Inte ens hunger är drivkraft nog, ingenting händer och ingenting blir det av denna roman. Kyligt instiftas äktenskap och människor anställs och sparkas - revolter avlöses av vardag, eller om det är tvärtom, och allt blir en enda rysk dimma.

Dialogerna är vad som lyfter allting. Här har vi realismen i all sin skönhet och här blir det fragmentariska plötsligt väldigt passande. Utrop, smädelser och rena tankeyttringar blandas med sånger och missförstånd. Det är först här man känner någon slags närhet till karaktärerna, även om denna närhet bara är grundad på slumpartade samtal och fascinerande nonsensord.

Att Bunin svalt ett nobelpris, bland alla dessa ryska författare, är inte omöjligt att förstå, men en aning klurigt är det allt.

Hansson, Ola

Idag läste jag ut Parias - prosa i urval, en sammanställning av "Sensitiva Amorosa", "Parias" och prosapoemen "Ung ofegs visor", utgiven för tre år sedan på Alastor Press. Jag har tidigare bekantat mig med Hanssons lyrik och essäer, utgivna för några år sedan av Svenska Akademien. Ola Hansson kom för att stanna på min lista över de författare som berört mig mest. Dessa prosaverk har inte fått mig att ändra åsikt, även om vissa inslag inbjuder till viss kritik.

Den höstliga känslan man får av Hanssons dikter får i Sensitiva Amorosa en mer sensommaraktig karaktär och den ruttnande blomdoften hänger tung över boksidorna. Det hela får mig att tänka på Maupassant och Huysmans' dekadens i samma tidsperiod, det kvalmiga, meningslösa och det halvt naiva, halvt cyniska. Även Strindberg och till och med Almqvist känns också relevanta att nämna, som svenska bröder. Hamsuns Pan med berättelsen om mannen som försälskar sig i kärleken själv, snarare än i objektet för kärleken känns plötsligt aktuell. Som en slags idealsträvande romantism, men självförstörande i sin intention. Andetagen tynger ned och allting dalar nedåt, går utför.

"Parias" tar i synnerhet upp ett fall med en ung kvinna som handlat i förvirring och tagit livet av sitt barn, ett ämne jag för övrigt sysslat ganska mycket med. Hansson försöker påvisa att en människa som handlar utifrån ett irrationellt, påverkat sinne inte bör dömas på samma sätt som någon som handlat överlagt. Kanske togs viss hänsyn till detta redan då, men knappast så till den grad som Hansson önskade. Novellerna är starka och vackra och tar även upp flera rättsfall för diskussion. De lämnar inte samma spår som "Sensitiva Amorosa", men är likväl ett exempel på Hanssons utomordentliga diktarkonst.

Vad som dock inte räcker hela vägen fram på alla ställen, är prosadikterna "Ung ofegs visor" Trettiotre till antalet och en aning för långa för sitt eget bästa, är de fyllda av mytologiska och bibliska motiv, som kanske då och då blir en aning för snåriga. Vissa korta stycken överträffar sig själv, men faller snart emellan då längre, nästan klichéartade, passager följer. Språket är gammaldags och påminner om gamla tider sagor, men flera saker som byggs upp av fina ordvändningar och långa beskrivningar faller bara platt till marken - kanske för att jag inte förmår förstå dem, eller kanske för att de inte alltid räcker ända fram?

Kanske blir det en tur till Ola Hanssons födelseort Hönsinge i sommar. Åtminstone är hans grav på Norra kyrkogården i Lund numera välbesökt.

Walt Whitman

Jag vet inte hur många år citatet legat där. "Träd fram! Jag står på randen av ett ofta begånget misstag.", eller någonting sådant. Förstås kan jag inte hitta det just nu, när jag behöver det, men någonting man läser dagligen under en period har en tendens att fastna.

I believe in you my soul, the other I am must not abase itself to you,
And you must not be abased to the other.

Loafe with me on the grass, loose the stop from your throat,
Not words, not music or rhyme I want, not custom or lecture, not
    even the best,
Only the lull I like, the hum of your valved voice.

I mind how once we lay such a transparent summer morning,
How you settled your head athwart my hips and gently turn'd over upon me,
And parted the shirt from my bosom-bone, and plunged your tongue
    to my bare-stript heart,
And reach'd till you felt my beard, and reach'd till you held my feet.

Från nr. 5, bok III, "Song of Myself", Leaves of Grass.

Jag har inte läst många amerikanska poeter på originalspråk, men av dem jag läst, måste jag säga att Walt Withman forfarande är den som uppskattas mest. Det är svårt att förklara varför. Egentligen nästan omöjligt. Det är rytmen, den strida ström med vilken orden flyter fram och som bidrar till en behaglig och knappast monoton läsning. Naturliga pauseringar uppstår och orden är väl valda i en ibland hetsig och sensuellt livsbejakande anda.



The Walt Withman archive är väl värt ett besök, även för den mindre hängivne fantasten. Här kan man botanisera bland fina bilder, läsa hans verk i originalupplaga, som manuskript eller på spanska. Böcker och manuskript är inscannade (eller fotokopierade) och här kan man även njuta av de tomma sidorna mellan texten, där allehanda fläckar och marginalanteckningar tagit plats. Orkar man inte läsa, kan man, tillsammans med stämningsfyllt knaster, njuta av när Withman läser fyra rader ur dikten "America". Finns under rubriken Audio.

Det spanska inbördeskriget

Mina kunskaper i det spanska inbördeskriget grundar sig helt och hållet på tre litterära verk. Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig, George Orwells Hyllning till Katalonien och Peter Weiss' Motståndets estetik. Det kan tyckas som att jag måste ha fått en ganska ensidig syn på det hela, då samtliga medverkande romanhjältar slogs på en och samma sida, men det är ingalunda så enkelt.

Främst i Orwells roman, som dessutom är självbiografisk, får man ett perspektiv av detta krig som man annars kanske inte skulle ha fått. Dess meningslöshet, hur allting hänger på en skör tråd. De inbördes oupphörliga stridigheterna och meningsskiljaktigheterna. Även om man inte i någon av böckerna får någon direkt sympatisk bild av Franco och de andra fascisterna, så är det knappast en fullkomligt glorifierande bild av soldatlivet på folkets och de frivilligas sida vi får i någon av dessa tre fall. Snarare tvärtom. Detta må vara en kamp för friheten, eller vad för klyscha med vilken de nu vill låta förklara stridigheterna, men knappast en odelat vacker sådan.

Här finns plats för den sedvanliga Heminwayska hopplösheten, den kvalmiga och dammiga hettan som i desertörens krigsupplevelser i densammes Farväl till vapnen, samt känslan av litenhet inför det stora. Att vara en ensam människa i en stor politisk rörelse, oförmågan att se sig som en kollektiv varelse i en vilja som ligger högre än en själv.

Weiss låter själva språket bli en barriär inför de verkliga händelserna i romanen. Kriget blir en dammig bakgrundsbild som då och då tar sig uttryck i en last med halvdöda sårade. Här är talet, diskussionen, det viktiga. Detaljer, arkitekturen, madrasserna på stengolvet i herrgården, blodet på marmortrappan hör också till, men distansen är alltid påtaglig. Ingenting är dramatiskt, allting är lugnt och inflörlivat i ett språk som nästan ligger över den visionära upplevelsen. Weiss låter oss aldrig komma nära.

Nära kommer vi dock i Orwells skildringar. Vi är där. Det är samma hetta, samma damm som i de övriga. Skottlossningen är lika högljudd som hos Hemingway, men interaktionen får större betydelse. Orwell ligger på ett tak i en större stad, inte i någon grotta eller under en tämligen avlägsen bro, inte på ett sjukhem på landet. Han är mitt i skottlossningen. Mitt bland de stridande, men ändock tycks allting lika ändlöst meningslöst.

Mitt intryck av det spanska inbördeskriget är en högljudd kakafoni av dessa "kamrat!", ömsom svalkande med rödvinsfyllda säckar, men alltid lika dammigt, alltid lika avlägset. Fienden är sällan uppenbarad, mest en svart skugga i horisonten och skott i fränders kroppar. Mitt eget spanska inbördeskrig är Weiss' ändlösa meningar, Hemingways torftiga men innehållsrika språk, med en förmåga att beskriva de värsta tillfällen med ett uppenbart lugn, samt Orwells mindre framträdande, subjektiva färgning.

Och många ständigt blödande människor.

Heym och novellkonsten

Alastor kom i år ut med Georg Heyms samlade noveller, bestående av samtliga avslutade noveller han skrev (Tjuven - en novellbok). För de som inte vet kan jag tala om att Heym var en av de unga döda tyskspråkiga expressionisterna, där jag utöver Heym för tillfället inte kan räkna till fler än Georg Trakl, österrikaren. Trakls död var dock orsakad på grund av en heroinöverdos på ett sinnessjukhus, medan Heym, hälsan själv, hjälpte en vän som gick genom isen på en skridskotur och föll själv i, 24 år gammal.

Detta var 1912 - året då Titanic sjönk och Strindberg dog. Året som Heym gav sig ut på skridskoexpedition och aldrig kom tillbaka.

Läser man Heym så märker man att han är en ung skribent. Jag är inte bekant med många av hans dikter, men har nu läst ett par noveller och nog är det både influerat av Rimbaud och Baudelaire - men med en ibland nästan löjlig överdrift och hängivelse åt det makabra. Igår läste jag "Den vansinnige", vilken handlar om en vansinnig man som släpps ut från ett mentalsjukhus. Han skall hämnas på sin fru, men kommer inte så långt innan han börjar mörda barn och kvinnor och slänga runt med både blod och hjärnsubstans. "När lovsången var tillända släppte han taget om de två krossade skallarna. Förtjust började han dansa runt de båda liken. Han flaxade med armarna som en väldig fågel, så att blodet skvätte omkring honom i ett glödande regn." och nog är det en fågel han blir - men till slut bara en ensam dunfjäder.

/.../

Unsichtbar schwimmt sie in der Flut Geleit.
Doch wo sie treibt, jagt weit den Menschenschwarm
Mit großem Fittich auf ein dunkler Harm,
Der schattet über beide Ufer breit.

Vorbei, vorbei. Da sich dem Dunkel weiht
Der westlich hohe Tag des Sommers spät,
Wo in dem Dunkelgrün der Wiesen steht
Des fernen Abends zarte Müdigkeit.

/.../ (ur Ophelia)

Heym är knappast ointressant, men har fått lämna plats för både Gottfried Benn och den ovan nämnde Trakl (som jag lovar att jag skall skriva om snart), när det gäller den tyskspråkiga expressionismen, vilket nog kan ha grund i att han dog så ung. Han hann inte utveckla sin novellkonst ordentligt innan han fick vandra vidare. Dock vet man aldrig, kanske finns det någonting oöversatt, och kanske till och med helt outgivet, bland de tvåtusen sidor han uppges ha skrivit under sin levnad.

Omyndigförklarade

C. Baudelaire














K. Hamsun

















Dessa galna (?) giganter.

Hamsun och Engström

I 1920 fikk Hamsun Nobelprisen i litteratur. Motstrebende reiste han til Stockholm for å motta prisen, og gladare ble han icke da hans gode venn Albert Engström ved ankomsten til Stockholm utbrøt: "Nei, vad du har blivit gammal." Men det hjalp kanskje litt på humøret da Hamsun kort repliserte: "Du også."

Hamsuns och Engströms relation är fasligt spännande att skåda. Vad har den gravallvarlige Hamsun gemensamt med Engström, en gycklare och narr från Småland?