Det spanska inbördeskriget

Mina kunskaper i det spanska inbördeskriget grundar sig helt och hållet på tre litterära verk. Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig, George Orwells Hyllning till Katalonien och Peter Weiss' Motståndets estetik. Det kan tyckas som att jag måste ha fått en ganska ensidig syn på det hela, då samtliga medverkande romanhjältar slogs på en och samma sida, men det är ingalunda så enkelt.

Främst i Orwells roman, som dessutom är självbiografisk, får man ett perspektiv av detta krig som man annars kanske inte skulle ha fått. Dess meningslöshet, hur allting hänger på en skör tråd. De inbördes oupphörliga stridigheterna och meningsskiljaktigheterna. Även om man inte i någon av böckerna får någon direkt sympatisk bild av Franco och de andra fascisterna, så är det knappast en fullkomligt glorifierande bild av soldatlivet på folkets och de frivilligas sida vi får i någon av dessa tre fall. Snarare tvärtom. Detta må vara en kamp för friheten, eller vad för klyscha med vilken de nu vill låta förklara stridigheterna, men knappast en odelat vacker sådan.

Här finns plats för den sedvanliga Heminwayska hopplösheten, den kvalmiga och dammiga hettan som i desertörens krigsupplevelser i densammes Farväl till vapnen, samt känslan av litenhet inför det stora. Att vara en ensam människa i en stor politisk rörelse, oförmågan att se sig som en kollektiv varelse i en vilja som ligger högre än en själv.

Weiss låter själva språket bli en barriär inför de verkliga händelserna i romanen. Kriget blir en dammig bakgrundsbild som då och då tar sig uttryck i en last med halvdöda sårade. Här är talet, diskussionen, det viktiga. Detaljer, arkitekturen, madrasserna på stengolvet i herrgården, blodet på marmortrappan hör också till, men distansen är alltid påtaglig. Ingenting är dramatiskt, allting är lugnt och inflörlivat i ett språk som nästan ligger över den visionära upplevelsen. Weiss låter oss aldrig komma nära.

Nära kommer vi dock i Orwells skildringar. Vi är där. Det är samma hetta, samma damm som i de övriga. Skottlossningen är lika högljudd som hos Hemingway, men interaktionen får större betydelse. Orwell ligger på ett tak i en större stad, inte i någon grotta eller under en tämligen avlägsen bro, inte på ett sjukhem på landet. Han är mitt i skottlossningen. Mitt bland de stridande, men ändock tycks allting lika ändlöst meningslöst.

Mitt intryck av det spanska inbördeskriget är en högljudd kakafoni av dessa "kamrat!", ömsom svalkande med rödvinsfyllda säckar, men alltid lika dammigt, alltid lika avlägset. Fienden är sällan uppenbarad, mest en svart skugga i horisonten och skott i fränders kroppar. Mitt eget spanska inbördeskrig är Weiss' ändlösa meningar, Hemingways torftiga men innehållsrika språk, med en förmåga att beskriva de värsta tillfällen med ett uppenbart lugn, samt Orwells mindre framträdande, subjektiva färgning.

Och många ständigt blödande människor.

Heym och novellkonsten

Alastor kom i år ut med Georg Heyms samlade noveller, bestående av samtliga avslutade noveller han skrev (Tjuven - en novellbok). För de som inte vet kan jag tala om att Heym var en av de unga döda tyskspråkiga expressionisterna, där jag utöver Heym för tillfället inte kan räkna till fler än Georg Trakl, österrikaren. Trakls död var dock orsakad på grund av en heroinöverdos på ett sinnessjukhus, medan Heym, hälsan själv, hjälpte en vän som gick genom isen på en skridskotur och föll själv i, 24 år gammal.

Detta var 1912 - året då Titanic sjönk och Strindberg dog. Året som Heym gav sig ut på skridskoexpedition och aldrig kom tillbaka.

Läser man Heym så märker man att han är en ung skribent. Jag är inte bekant med många av hans dikter, men har nu läst ett par noveller och nog är det både influerat av Rimbaud och Baudelaire - men med en ibland nästan löjlig överdrift och hängivelse åt det makabra. Igår läste jag "Den vansinnige", vilken handlar om en vansinnig man som släpps ut från ett mentalsjukhus. Han skall hämnas på sin fru, men kommer inte så långt innan han börjar mörda barn och kvinnor och slänga runt med både blod och hjärnsubstans. "När lovsången var tillända släppte han taget om de två krossade skallarna. Förtjust började han dansa runt de båda liken. Han flaxade med armarna som en väldig fågel, så att blodet skvätte omkring honom i ett glödande regn." och nog är det en fågel han blir - men till slut bara en ensam dunfjäder.

/.../

Unsichtbar schwimmt sie in der Flut Geleit.
Doch wo sie treibt, jagt weit den Menschenschwarm
Mit großem Fittich auf ein dunkler Harm,
Der schattet über beide Ufer breit.

Vorbei, vorbei. Da sich dem Dunkel weiht
Der westlich hohe Tag des Sommers spät,
Wo in dem Dunkelgrün der Wiesen steht
Des fernen Abends zarte Müdigkeit.

/.../ (ur Ophelia)

Heym är knappast ointressant, men har fått lämna plats för både Gottfried Benn och den ovan nämnde Trakl (som jag lovar att jag skall skriva om snart), när det gäller den tyskspråkiga expressionismen, vilket nog kan ha grund i att han dog så ung. Han hann inte utveckla sin novellkonst ordentligt innan han fick vandra vidare. Dock vet man aldrig, kanske finns det någonting oöversatt, och kanske till och med helt outgivet, bland de tvåtusen sidor han uppges ha skrivit under sin levnad.

Omyndigförklarade

C. Baudelaire














K. Hamsun

















Dessa galna (?) giganter.

Hamsun och Engström

I 1920 fikk Hamsun Nobelprisen i litteratur. Motstrebende reiste han til Stockholm for å motta prisen, og gladare ble han icke da hans gode venn Albert Engström ved ankomsten til Stockholm utbrøt: "Nei, vad du har blivit gammal." Men det hjalp kanskje litt på humøret da Hamsun kort repliserte: "Du også."

Hamsuns och Engströms relation är fasligt spännande att skåda. Vad har den gravallvarlige Hamsun gemensamt med Engström, en gycklare och narr från Småland?

Rudin

Rudin av Ivan Turgenjev har för inte alltför länge sedan kommit ut på Ruin förlag. Det är en äldre översättning av Hjalmar Dahl som moderniserats och försetts med efterord, kommentarer till romanen och kommentarer till översättaren. Här får man dessutom översättningar till de franska uttryck som förekommer titt som tätt, någonting som hade varit behjälpligt i läsningen av exempelvis Tolstojs romaner, men som jag faktiskt nu ser för första gången i en rysk roman översatt till svenska.

Rudin är ett mästerligt verk. Romanen handlar om Dmitrij Nikolajevitj Rudin, dock mestadels betraktad från de utomståendes perspektiv. Antingen är det berättaren eller de övriga karaktärerna i boken som berättar om denna extraordinäre man och han för endast sin egen talan genom de ord han uttrycker i andras närvaro och genom mycket korta tankeströmningar i vissa delar av boken. Intrycket av denne person är inte odelat negativt eller positivt och styrs hela tiden av de andra karaktärerna på ett underfundigt och durkdrivet vis.

Personkaraktäristiken har vissa saker gemensamt med den som förekommer i Tolstojs tidigare verk och kännetecknas av en renhet och nästan tendensartad idealistisk hållning, samtidigt som vissa personer färgas av ironi och tämligen djuplodande personlig kännedom, även om det djupt psykologiska aldrig utvecklas ordentligt.

Rudin är idealismens förespråkare, någonting han får betala dyrt för. Romanen är på så sätt mångbottnad och de naiva drag som förekommer kan man se från flera synvinklar och om man betraktar den lite djupare märker man snart det ödesmättade och djupt fornryska som omsluter denna roman, med en bakgrund både i de folkligt ortodoxa och i de aristokratiska sfärerna.

Romanen har inslag av otrolig människokännedom och fullfjädrade lustigheter och detta hopkok blir både fängslande och roande, åtminstone för en så ung och oförstörd själ som jag. Det är lätt att bara njuta av Turgenjevs flytande, deskriptiva och nästan poetiska prosa.

djuppsykologi och tolstojanism

Vid sidan om mitt inte alltför seriösa projekt behandlande "Markens Gröda", ligger ett, om möjligt, än mer slentrianartat textförsök. Eller om det nu skall likna en uppsats.

Mitt opretentiösa arbete skall handla om hur tolstojanismen behandlas i Tjechovs "Mitt Liv", en roman på omkring 150 sidor, vilken jag för övrigt läste om så sent som idag. Detta är icke någon självbiografi - som man kan luras att tro (men detta har jag redan talat nog om), men efter lite biografisk efterforskning märker man flera likheter mellan romanens huvudperson och Tjechov själv. Tjechov berättar nämligen om hur mycket han såg upp till den samtide, men redan gamle, Tolstoj och hur han under många år var en hängiven anhängare av dennes ideologi. Detta var för mig okänt när jag läste "Mitt liv", både första och andra gången. Idén till uppsatsen fick jag genom att läsa förordet till min upplaga av Nils Åke Nilsson, där det lite förbigående talades lite om hur detta kunde ses som en kritik av den store Tolstojs levnadsfilosofi. Vad som alltså är mer intressant är att detta inte är en kritik omedelbart och kanske en smula ogrundat riktat mot en, av Tjechov, oprövad teori (om man nu kan kalla det så), utan att Tjechov nog visste exakt vad det var han förkastade.

För efter tretton år var det nog för Tjechov, som sonson till en livegen ville han slita av sig bojorna och leva ett riktigt herremansliv, med både kultur, kakelugn och god mat. Annat var det för den gamle aristokraten Tolstoj, som minsann ville leva så nära bönderna som möjligt och som dessutom offrade så mycket att han blev vegetarian.,

Muratova - Chekhovskie motivy

Häromdagen såg jag Murotavas film Chekhovskie motivy (Чеховские мотивы), som i en rak svensk översättning borde heta ungefär "Tjechovs motiv" eller "Tjechovska motiv". Muratova var för mig okänd mark, men jag blev lovad en Tarkovskijsk tradition med mycken estetik och hann heller inte nedslås av IMDB:s mindre smickrande betyg; 5,1, någonting jag inte upptäckte förrän alldeles nyss.

Med absurditeter, obehagliga människoporträtt, kommunikationsproblem, stämningsfylld musik och långa klipp gör Muratova Tjechov rättvisa. Det händer ingenting och allting är bara en del av någonting större, bara en ögonblicksbild ur livets långa varande. Vi får följa ett bröllop i realtid och se hur publiken våndas, skvallrar och ger uttryck för både vansinne, leda, ångest, glädje och avsky. De rika människorna skildras nästan obehagligt naturalistiskt och alla verkar sjukliga, dekadenta och nedgångna.

Inledningen och avslutningen är direkt hämtade ur Tjechovs novell "Besvärliga människor" som bland annat finns att läsa här. Muratova gör av denna, nästan helt neutrala, berättelse en oerhört stark scen där moderns desperation och faderns tystnad blir till en bild av den ständiga kommunikationssåvrigheten. Meningslöshet breder ut sig och misären är tydlig i alla delar och i alla karaktärer. Ingen lyssnar på någon och studenten, huvudpersonen, är lika förtappad som resten av familjen, alla lika bortkomna och olyckliga. Bröllopsscenen baserar sig på Tjechovs inte alltför omtyckta pjäs "Tatiana Repina", vilken jag dock inte har läst.

Att jämföra denna regissör med Tarkovskij är inte rättvist, Muratova har en egen, kanske mer livfull charm, men saknar Tarkovskijs förmåga att fängsla in på djupet. Tarkovskijs estetik är mer genomtänkt och utarbetad, medan Muratova bitvis känns lite famlande. Emellertid finns det likheter, i enlighet med den ryska filmtraditionen är de båda mycket långsamma och med fokus på scener som aldrig tycks ta slut. Muratova förvånande högljudd, Tarkovskij lågmäld.

En bra och på det hela taget välgjord film, väl värd att se, i synnerhet de första scenerna är mycket estetiskt tilltalande.



Kira Muratova föddes i Rumänien, ett område som numera tillhör Moldavien, men har under större delen av sin karriär bott i Ukraina. Såvitt jag vet, både lever och verkar hon än.