Muratova - Chekhovskie motivy

Häromdagen såg jag Murotavas film Chekhovskie motivy (Чеховские мотивы), som i en rak svensk översättning borde heta ungefär "Tjechovs motiv" eller "Tjechovska motiv". Muratova var för mig okänd mark, men jag blev lovad en Tarkovskijsk tradition med mycken estetik och hann heller inte nedslås av IMDB:s mindre smickrande betyg; 5,1, någonting jag inte upptäckte förrän alldeles nyss.

Med absurditeter, obehagliga människoporträtt, kommunikationsproblem, stämningsfylld musik och långa klipp gör Muratova Tjechov rättvisa. Det händer ingenting och allting är bara en del av någonting större, bara en ögonblicksbild ur livets långa varande. Vi får följa ett bröllop i realtid och se hur publiken våndas, skvallrar och ger uttryck för både vansinne, leda, ångest, glädje och avsky. De rika människorna skildras nästan obehagligt naturalistiskt och alla verkar sjukliga, dekadenta och nedgångna.

Inledningen och avslutningen är direkt hämtade ur Tjechovs novell "Besvärliga människor" som bland annat finns att läsa här. Muratova gör av denna, nästan helt neutrala, berättelse en oerhört stark scen där moderns desperation och faderns tystnad blir till en bild av den ständiga kommunikationssåvrigheten. Meningslöshet breder ut sig och misären är tydlig i alla delar och i alla karaktärer. Ingen lyssnar på någon och studenten, huvudpersonen, är lika förtappad som resten av familjen, alla lika bortkomna och olyckliga. Bröllopsscenen baserar sig på Tjechovs inte alltför omtyckta pjäs "Tatiana Repina", vilken jag dock inte har läst.

Att jämföra denna regissör med Tarkovskij är inte rättvist, Muratova har en egen, kanske mer livfull charm, men saknar Tarkovskijs förmåga att fängsla in på djupet. Tarkovskijs estetik är mer genomtänkt och utarbetad, medan Muratova bitvis känns lite famlande. Emellertid finns det likheter, i enlighet med den ryska filmtraditionen är de båda mycket långsamma och med fokus på scener som aldrig tycks ta slut. Muratova förvånande högljudd, Tarkovskij lågmäld.

En bra och på det hela taget välgjord film, väl värd att se, i synnerhet de första scenerna är mycket estetiskt tilltalande.



Kira Muratova föddes i Rumänien, ett område som numera tillhör Moldavien, men har under större delen av sin karriär bott i Ukraina. Såvitt jag vet, både lever och verkar hon än.

Thomas Thorild - skald?

Detta marknära citat av vår store, landsförvisade skald, filosof och jurist Thomas Thorild snubblade jag helt oförhappandes över under en Berlinresa i höstas. Thorild är ingen som tar speciellt stor plats i skolundervisningen, kulturdebetten eller i de privata bokhyllorna, oaktat han här får representera Sverige på en oansenlig gata i Tysklands huvudstad.

Min egen relation till Thorild har däremot, förvånande nog, flera år på nacken. Det var i början på gymnasiet och det skulle skrivas en fiktiv berättelse med historisk bakgrund, upplagd som en levnadsbeskrivning. Efter lite bläddrande i böcker på Norrköpings stadsbibliotek blev huvudpersonen utnämnd. Det skulle handla om den okände, oäkta sonen till Thomas Thorild. Jag minns en episod med ett dödsfall orsakat av att personen i fråga dog på grund av att denne fick en lanterna i huvudet. Jag minns dock ej vem detta gällde, om det var en historieomkrivning och det hela gällde Thoms Thorild själv, eller om huvudpersonen var den som fick gå detta nesliga öde till mötes.

På Projekt Runeberg kan man läsa om Thorilds liv och levnad, alldeles lagom subjektivt färgat, såsom det anstod en tidig nittonhundratalslitterturhistoriker. Här kan vi bland annat läsa att:

/.../ hans diktning är föga formskön och lider af oklarhet samt svulst.

och att:

/.../ han hade tillika en naiv mening om sin egen omätliga storhet och förblandade ofta sig själf med de sublima mål, för hvilka han stred. Detta bidrog i sin mån till att han kom att sakna själfbehärskning och själfkritik.

Jag är omåttligt förtjust i denna höga herre som var oförmögen att betrakta sig själv och som troligvis aldrig har hört talas om ordet "självdistans". Hur mycket jag än kämpar emot, har jag emellertid svårt att inte hålla med denne Karl Warburg
om Thorilds överdrivet svulstiga diktining. Åtminstone när det gäller att besjunga friheten visar han prov på roande naivitet, som i och för sig inte är så dum i sin ofrivilliga komik.

Alltså, om du folkvett har,
du, som heter herre,
tacksam, god och hövlig var
mest emot de smärre.

--------------------------

Blod, karlar, är vår frihet värd,
blod varit ärans färg
från hedenhös bland dessa berg
blod är vår frihet värd.

Men hur ogillad och hånad den här herren än var under sin levnadstid och hur mycket dålig kritik hans skaldekonst än fått, har han åtminstone satt sådana spår i världen att han inte bara finns citerad i Berlin, utan också fått ett urval av sina texter utgivna av Svenska Akademien, jämte giganter som Vilhelm Ekelund och Ola Hansson, samt fått en liten lund vid en tunnelbaneuppgång uppkallad efter sig. Var denna lund ligger vet jag dock ej, men eventuell läsare som vet, kanske kan höra av sig?

Kanske förtjänar Thorild en omläsning, där man fokuserar mindre på hans oförmåga att se bortom sig själv, någonting som hans samtid knappast kunde bortse från, då han om och om igen orsakade rabalder och tidningsdebatter med sitt missnöje och sina fixa idéer?

Boris Mikhailov

Boris Mikhailov, den kände ukrainske fotografen, gestaltar Sovjetunionens sönderfall. Se ett urval av bilder här. Det vackra får vika undan för det obehagliga. Urvalet på
Shugoarts är en aning bredare och artnet har också endel intressanta bilder.














Den postsovjetiska konsten har en förmåga att uppröra, men också att stagnera i någon slags fas där man låter motivet vara konsten. Har man en historia att berätta, eller en intressant motiv, låter man detta göra konsten. Det konstnärliga som fotografen eller författaren själv skall stå för hamnar i skymundan. Se på Ruben Gallegos "lovsång till livsviljan" (som DN kallade den, i en artikel från 2005), nämligen den självbiografiska boken "Vitt på svart". Med ett öde långt mycket mindre exceptionellt, hade han aldrig väckt någon uppmärksamhet. Hans författarkonst är ganska medioker och allting antar en löjlig ton av krystad livsglädje uppblandad med självömkan. (Men man får inte kritisera Gallego, han är ju handikappad.) Den postsovjetiska konsten blir politisk och den blir motivbaserad, man berättar sin historia och låter oftast det komma före den rent estetiska aspekten.

Jag vill dock inte säga att Mikhailov enbart är en motivfångare, nej, han är långt mer än så. Vad jag vill säga är att tendensen finns där, som hos många postsovjetiska konstnärer.

Lundagård

Det av Tegnér myntade uttrycket "en akademisk bondby", ( som beskrivning av staden Lund), känns plötsligt väldigt aktuellt, även om det inte tar sig sådana uttryck som på Tegnérs tid:

De yttre omständigheterna kring den akademiska undervisningen var tämligen påvra. [---]
[...] eftersom han själv [Tegnér] för sin försörjning måste bedriva lantbruk med kor och får och hålla sig väl underrättad om spannmålspriserna.

Litteraturens historia i Sverige, sid. 180, Olsson, Algulin.

Lika hårt är det inte idag, vi kan nöja oss med att ta jobb inom telemarketing, restaurangbranschen eller som hundmotionerare för att klara livet som student utan att drabbas av mindre trevliga åkommor som till exempel skörbjugg eller allmän näringsbrist. Se denna artikel jag läste i Sydsvenskan häromdagen.

Fast jag är fortfarande av den åsikten, att söp inte studenterna så förbannat, skulle de nog ha råd med både det ena och det andra. Jag antar att det dock var likadant på Tegnérs tid. Då skulle det dessutom vara franskt rödvin, i äkta lundensisk revolutionär anda. Gärna samma som det franska hovet hällde i sig.

Nåväl, åter till Tegnér. För mig, icke i denna del av landet född, är det ganska intressant att få reda på lite om historien om Tegnér och Lundagård. Till exempel, bredvid en bild av Lundagårdsmuren, från 1820-talet:

Lundagårdsmuren kan stå som symbol för den skyddade akademiska miljön i universitetsstaden. Såväl muren som träden i Lundagård försvarade av studenterna gentemot yttre hot. När några av träden 1802 kapades uppstod våldsamma studentdemonstrationer, i vilka även den unge Tegnér deltog. Med nykapade trädgrenar i händerna begav sig studenterna till rektors bostad och uppstämde ropet: "Pereat Rector, vivat Lundagård!"

Litteraturens historia i världen, sid. 178, Olsson, Algulin.

Ja, jag önskar man gjorde likadant idag. Att man stängde in de där förbannade spexarna bakom lås och bom. Bakom träd och murar. Så kan de sitta därinne, invid sin fontän, och försöka luska ut någonting på latin, genom att läsa i någon dammig bok från UB. För nuförtiden är det ingen som kan latin. Det är till och med så impopulärt att Lunds Universitet inte längre ger några kurser i det. Dagens studenter är inte som de var förr. Det är inte som det var på Bo Bergman och Hjalmar Söderbergs tid, på Södra Latin.. Jag som hade någon vacker tanke om att bildningstörsten bara hade stagnerat hos gymnasisterna. Ledsamt att det enda som folk intresserar sig för idag är systemteknik och genusteori.




Här ses karnevalen på Lundagård, omkring 1860.






F.ö. är den här dikten ett ypperligt exempel på den gode Tegnérs frivola hållning, för att återkoppla till kommentaren om alkoholintag tidigare:

För var vers, jag gör,
Lovar du en kyss mig giva;
Arket fullt jag borde skriva,
Mindre har jag skrivit för.
Men man måste hålla måtta,
Jag med vers, med kyssar du.
Låt mig räkna: Där är sju!
En därtill det gör mig åtta.

Numro åtta är fatal,
Greklands sångmör voro nio,
Och en svensk därtill gör tio. --
Elva var apostelns tal,
Ty jag räknar icke Judas,
Honom, som i vänners lag
Kysste falskt; det gör ej jag,
Helst när vackra läppar bjudas.

Huru står min räkning här?
Aderton; det är dock något.
Nitton -- rimmet gör besvär,
Därföre jag fyller tjoget.
Strofen är ej full som jag,
In i hamnen vill jag styra,
Därföre till godo tag
Denna gång med tjugofyra.

Angående Hans Castorp i Thomas Manns "Bergtagen"

Hans Castorp är en vanlig och i allra högsta grad obetydlig person, åtminstone är det vad författaren försöker intala oss i de inledande kapitlen av boken. Vad är det då som gör att vi fortsätter läsa, varför fångas vårt intresse? Hans Castorp är varken hjälten eller antihjälten och hans levnadsförhållanden är, om än inte vanliga, ej heller extraordinära. Han är snarare sympatisk än osympatisk, men vid sidan om hans sympatiska sidor finns drag av förakt gentemot omvärlden och hans inskränkthet är påfallande.

Castorp är en ung man och i början av berättelsen är han endast tjugofyra år, en ålder som överensstämmer mycket dåligt med intrycket man får av hans person. Vi kan visserligen skönja en viss omogenhet och brist på världsvana, men dessa egenskaper kan ingalunda enbart finnas hos en ung man och skulle egentligen bara kunna vara ett bevis på den tyske, välbärgade mannens smala livsföring. Denne man skulle, åtminstone enligt de intryck vi för under första delen av berättelsen, lika gärna kunna vara sextio år gammal. Att han dessutom leder av temperaturväxlingar och allehanda övriga symptom förstärker bilden vi får av att han är en man av en äldre generation.

Själva omständigheterna kring Castorp är en ung mans, med tanke på den kommande provanställningen på skeppsvarvet och den ganska nyligen avslutade utbildningen, däremot är hans vardagliga vanor och mentalitet av en sådan karaktär att man lätt kan uppfatta Hans Castorp som en äldre man. Bara det faktum att han har lätt att ta åt sig vanemönster för att sedan följa dem punktligt vittnar om att den unge mannen ej drivs av den spontanitet och glädje inför det oväntade som man kan se hos många yngre människor. (Spontaniteten är emellertid ej fullkomligt undertryckt och Hans Castorp visar vid vissa tillfällen en förvånansvärd styrka då det gäller att ta sig för med saker som annars ej ses som tillbörligt på sanatoriet.) Hans hållning gentemot kusinen är knappas kamratlig på ett lekfullt vis och deras relation saknar på något sätt vitalitet, på samma sätt som när äldre människor, som knappt är mer än bekanta, träffar varandra och försöker föra ett samtal. I början av boken fyller detta en funktion, eftersom Castorp ej känner igen sin kusin som den han en gång var, utan får en känsla av att hans vistelse på sanatoriet har förändrat honom avsevärt. Denna förändring skrämmer honom troligtvis mycket, då han fruktar att samma färändring kommer att drabba honom själv om han stannar längre.

Castorp är varken obegåvad eller särskilt intelligent, men under bekantskapen med Settembrini, italienaren, utvecklas hans tankegångar och det är kanske där vi kan finna en del av de intressanta tankemönster som fängslar oss och får oss att läsa vidare. I och med Settembrinis nästan monologliknande samtal med Castorp förlöses vissa tankegångar som annars kanske aldrig hade formulerats. Den del av mänskligheten som befinner sig på dessa höga höjder i sanatoriet Berghof kan lätt identifieras med hela Europas befolknings situation. De tankar som florerar, främst i Castorps krets, ger uttryck för des strömningar som genomforsar hela Europa strax innan första världskriget och som utmynnar i fullständigt kaos. Den händelse som inträffar i bokens slutskede, inte långt innan kriget bryter ut, kan nästan ses som lika förödande och omvälvande som skottet i Sarajevo.

På samma sätt som vi följer hela Europas utveckling åren före kriget följer vi också Castorps utveckling från och med det att han först sätter sin fot på Berghof tills han lämnar bergen. De få ungdomliga och omogna drag han har försvinner ganska fort och han lär sig att acceptera situationen han befinner sig i, utan att försöka sätta sig upp emot den. (Med ovanstående text där jag skriver om att Hans Castorps karaktär och leverne föga överensstämmer med hans ålder menar jag emellertid inte att hans person fullkomligt saknar ungdomliga drag, bara att de inte är så framträdande.) Hans Castorp har mycket lätt för att rodna när han hamnar i mer eller mindre pinsamma situationer, men denna svaghet försvinner så småningom under hans vistelse och det lugn som är så karaktäristiskt för honom blir mer och mer stabilt.

Vad vi kan se är en andlig utveckling jämte en materiell stagnation. Castorp blir avskuren från omvärlden och de få kontakterna han har ”nere på slätten” upphör med tiden. Släktingar avlider och den korrespondens som fortgår i början av Castorps vistelse avstannar helt efter en period. Han slutar till och med beställa sina favoritcigarrer och övergår istället till ett märke som går att få tag på uppe i bergen. I början blir han rädd före dessa förändringar och vill undvika dem så gott han förmår, men ganska snart inser han att det inte är någon idé att kämpa emot, eller så kanske han helt enkelt glömmer bort de avståndstaganden han gjorde i början och istället finner det bekvämare att följa den rådande normen. Den förändring som Hans Castorp genomgår, i det att han går från att endast vara en besökare till att bli bofast på sanatoriet, är ett mycket intresseväckande händelseförlopp, eftersom det är ovillkorligt. Man vet vad som kommer att ske och man inser att Castorp, liksom vem som helst, är oförmögen att stå emot förändringen. Intressant är att betrakta hur lång tid det tar och vilka vanor ”nedifrån slätten” han håller kvar i längst.

I och med att denna utveckling är omöjlig att motstå kan vi lätt identifiera oss med ”offret” eller ”offren”, men också känna frustration över att han inte bryter upp från sanatoriet innan det är för sent. En alldeles för lång frånvaro från det ursprungliga livet separerar honom till slut från det för evigt. Han har då ingen möjlighet att komma tillbaka eftersom han saknar något att återvända till. Vid det laget har han byggt upp en ny, skyddad tillvaro bland de lungsjuka i bergen och känner heller ingen längtan från att bryta upp. Huruvida det skall tolkas som inskränkthet eller rädsla att förlora tryggheten är en mycket svår fråga, vilken jag ej har för avsikt att besvara i denna personanalys.

Vidare är de känslor som Hans Castorp hyser för Claudia Chauchat ej att försumma i denna analys. Dessa är i stor del i strid med hans övriga person och vänder också uppochned på de ideal och normer han tidigare levt med. Det är denna kärlek som får honom att stanna på sanatoriet trots att läkaren gett honom medicinskt tillstånd att resa hem och det är Claudia Chauchat som får honom att våga släppa efter på sina egna begränsningar och regelmönster. Längtan efter henne blir en essentiell del av Hans Castorps liv och han inrättar till och med vanor efter hennes, vilket visar hur hans vilja är underordnad kärleken till henne.

Castorp har precis de svagheter som alla andra mänskliga individer, faller för samma frestelser och visar prov på både den mänskliga envisheten och naiviteten. Han lyder under en auktoritet, i detta fall läkaren, och följer till stor del, men ej helt, dennes direktiv. I honom kan vi utläsa våra egna svagheter och vår egen vanmakt inför auktoriteten och vi kan i betraktelsen av denna man komma på oss själva med att fördöma de misstag vi så ofta själva gör. Han är en bild av oss, likväl som sanatoriets invånare är en bild av mänskligheten. Inte bara i första krigets upprinnelse, utan i alla krissituationer och under alla uppviglande händelser är detta bilden av en mänsklighet och den enskilde individen som del av den. Vi är fångna under överheten, men denna överhet ej endast ett civilisationens och de regerandes uttryck, utan kan även finnas inom oss själva och medvetet eller omedvetet påverka oss och de val vi gör. Hans Castorp är en bild av oss, förmäten, en smula ironiserad, men fullkomligt jämförbar.

Hadsji Murat - en omläsning

Med inte alltför goda minnen av förra gångens genomläsning av Lev Tolstojs "Hadsji Murat", tog jag mig, för några dagar sedan, an detta verk vid inte alltför gott mod. Vilka förändringar jag genomgått (?), som gör att jag denna gång lyckades uppskatta den långt mer än förra gången, är jag osäker på, men detta är ett gott exempel på att det inte alltid är av ondo att läsa om böcker (annars är jag av den, inte alltför hälsosamma uppfattningen att det är slöseri med tid att läsa om en bok, då man skulle kunna lägga tiden på att läsa en ny, orörd).

Detta är ett sent verk av den gode Tolstoj, efter att han gett upp de positiva tankarna (synen på äktenskapet osv.) som återspeglas i Krig och Fred och också i viss mån i Anna Karenina (åtminstone till en början), men som återkopplar till en tidig period i hans liv, som han tillbringade i Kaukasus. Ungdomstiden i Kaukasus var, enligt författaren till förordet, Nils Åke Nilsson,

en flykt från den sysslolösa vardagstillvaron, ett försök att komma undan den gnagande otillfredsställelsen med sig själv.

Boken handlar alltså om Hadsji Murat och min fina utgåva i serien "Ryska Klassiker" av Tidens Förlag (utgiven 1947), översatt av Bengt Kyhle, har den träffande undertiteln "-hjälten från Kaukasus". Ganska hårdför, seg och nitisk går denna muslim över på ryssens sida, efter en brytning med imamen Sjamil, för att rädda sin, av denna imam, tillfångatagna familj. Han har ingenting till övers för ryssen och det finns ingen tillit på någondera sida, men den sega livskraft, liknad vid en kardborrblomma, som uppfyller honom, drar honom också framåt.

Av Tolstojanismen finns få tecken och man märker här att Tolstoj frångår sina egna principer. Han hänger sig åt skrivandet, som en förlustelse, och kämpar samtidigt mot sin egen uppfattning om den moraliska konsten, den som har ett specifikt, moraliskt syfte. Det enda som härleder till Tolstojanismen i någon högre utsträckning är den korta skildringen av soldaten Agdejev, som offrar sitt familjeliv för att gå ut i strid, bara för att hans bror, som har flera barn, skall slippa. Han dör för sin sak och lämnar en tröstlös familj bakom sig.

Berättarglädjen går inte att missta sig på. Man blir snabbt uppfylld av alla de detaljer som bygger upp denna korta roman och i styckena om Tsar Nikolaj kan man finna både det ironiska och det karikatyrartade, som var så typsikt för den ryska naturalismen (en strömning som kom före realismen i Ryssland). Visst kan berättelsen kännas mest som ett brottstycke, helst om man jämför den med Yasar Kemals långa romansvit om "Magre Memed", men å andra sidan undviker denna roman Kemals löjliga fasthållande vid den alltigenom perfekte hjälten, den som inte kan göra någonting ont. Tolstoj skildrar en människa, med en, i andras ögon, hjältestatus, medan Kemal skildrar en hjälte, med vissa mänsliga drag. Det onda och det goda, i skarp kontrast, är representerat hos dessa båda författares hjälteskildringar, men framträder så mycket tydligare och mer schablonartat hos Kemal.

Kanske är Hadsji Murat snarast inte att se som en hjälteskildring, utan man bör kanske leta efter det intressanta i det kringliggande, i människoskildringen. I alla små korta berättelser och detaljer om människorna i Kaukasus, om mentaliteten och förhållningssätten, om livet i stort och i smått. Butler är en bigestalt som inte dyker upp förrän ganska sent i boken och som också ganska snart lämnas därhän, för att lite snabbt bli ihågkommen precis i slutet. Man får intrycket av att alla de människor Tolstoj flikar in har en alldeles egen historia, lika väl värd att berätta som Hadsji Murats. Kanske är det också där romanens brist ligger, i det oavslutade, det fragmentariska, men nästan hejdlöst detaljrika, någonting som lätt ger upphov till en frustration. Man vill veta mer.

Om Bengt Kyhle, översättaren, kan man dock säga att han i vissa formuleringar lämnar övrigt att önska. Till exempel, hur relevant är det egentligen att använda sig av adjektivet "snusbrun"? Men man får visserligen också ta i beaktande att denna översättning är gjord på fyrtiotalet. Denna, mycket läsvärda, roman finns emellertid i en nyöversättning från 2006 av Barbara Lönnqvist, under titeln Hadji-Murat, utgiven på Lind & Co förlag. En mycket fin, limegrön utgåva, som finns på det flesta nätbokhandlar. I översättning av Barbara Lönnqvist (som f.ö är professor vid Åbo Akademi) finns även Jevgenij Zamjatins Draken och andra berättelser. Inte helt illa, det lilla jag än så länge läst.

Fragment ur den ryska modernismen

Under rubriken "Den ryska modernismen", ser detta ut att bli den tredje Rysslandsorienterade texten.

Nåväl. De ryska symbolisterna var inte som de franska symbolisterna. Kanske var detta dock vad den framträdande personligheten Briusov (Брюсов) ville, då han 1894 låtsades att den ryska symbolismen var i full gång. Hans önskan var att det skulle finnas en etablerad grupp symbolister i det litterära Ryssland, någonting som inte existerade vid denna tidpunkt. Så han översatte lite dikter av Baudelaire och Rimbaud, som han gav ut under namnet "Ryska symbolister".

Här är för övrigt en mycket vältecknad bild av honom, som dock tar sig mindre väl ut i detta komprimerade format:

Briusov fick dock rätt (om man kan uttrycka sig så) och symbolisterna fick fart. Å ena sidan dekadenterna, å andra mystikerna. Nu var, enligt dem, den ryska realismen över (det dröjde visserligen inte länge förrän den socialistiska realismen vaknade, men angående den, är det kanske relevant att diskutera begreppet "realism".) och detta var fullkomligt samhällsfrånvänd poesi. Eller hade intentionen att vara det. Inte alls i artonhundratalets skola med andra ord, där det var meningen att litteraturen skulle ha en stark roll i samhällsdebatten. Då fanns det alls ingen konst för konstens egen skull.

Man ville suggestera en verklighet bortom denna. Sätta sig i höga torn och nå det ockulta. Man ville vara tysk och rysk på samma gång, man hyllade estetiken och mystiken. Det nya seklet låg orört och livsfarligt på andra sidan sekelskiftesgränsen, men dessa oroliga herrar (och damer) överlevde även detta. Även om de inte fick uppleva väldigt mycket av det nya seklet. För relevant är också att nämna att alltför många dog ganska olyckligt.

Den ena i arbetsläger, den andra driven till själmord, den tredje av självsvält och den fjärde i exil. Staten Sovjet hade nog ihjäl ett ganska betydande antal.


För att föregripa, så känns Kasimir Malevich väldigt rätt. En inspiration till den följande futurismen:



En svart fyrkant. En klassiker är annars "vit fyrkant på vit botten" (eller hur det nu låter i svensk översättning).