Direktøren for det hele

Jag var och såg Direktøren for det hele av Lars von Trier häromkvällen (kanske är det snart en vecka sedan). Förväntningarna kanske inte var Trierska (i min mening), då allt jag har sett är den fenomenala miniserien Riget, som ni nog alla känner till. Jag kunde knappast vänta mig någonting i samma klass som den, då man, sorgligt nog, finner att regissörer sällan gör om sina bragder.

Nåväl, det här handlar om någontong helt annat. Det är en komedi, kanske snarare i den antika meningen, än i den moderna (trots avsaknandet av jättelösfallosar), åtminstone enligt Trier själv (?), men ändå; en komedi. Jens Albinus gör en hyfsad insats som den, av en nästan helt okänd dramatiker, överdrivet fascinerade skådespelaren Kristoffer, som får till uppgift att spela en ickeexisterande direktör för ett företag. De andra skådespelarinsatserna är över lag nöjaktiga. Filmen är emellertid förutsägbar (en av komedins vanligaste brister?), man vet att han kommer att inleda ett sexuellt förhållande med någon av karaktärerna (man listar också snart ut med vem) och man kan räkna ut hur de flesta komiska händelserna kommer att få sin upplösning/skruv.

En viktig del i det hela är det, i den moderna komedin, oundvikliga inslaget, nämligen att man måste driva med ett folkslag eller en nation. I detta fall är det islänningarna, som genom en representant, får framstå som karga, ilskna och tystlåtna. Eller kort och gott: fullkomligt asociala människofiender. Här passar man också på att låta islänningen själv driva med danskarna, det gäller att jämna ut striden lite. Det här har vi sett förr. Ta till exempel filmen som hade biopremiär i höstas i Sverige (och som blev, om än inte omåttligt populär, så åtminstone oförtjänt uppmärksammad), Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan. Jaja, här driver vi lite med Kazachstan. Och så lite kritik av USA på samma gång. För att väga upp. Se även Conan O'Briens fixering vid Finland, Jim Jarmuschs Night on Earth, med sin fördomsfixering och så vidare. Det finns en lång tradition - och den byggs på. Men det finns ingenting man hellre vill se - än sig själv, genom fördomar.

För att återgå till Trier. Filmen har sina ljusa stunder, skall väl undvikas att kallas värdelös och jag ångrar inte mina utlagda sextio kronor, men ändock, han skrapar lite på ytan för att göra en komedi som inte är som alla andra, medan jag önskar lite djupare avtryck. Annars kan han lika gärna strunta i skrapandet och fixera komiken.

"Svält" i ny översättning

Äntligen har någon bemödat sig med att göra en nyöversättning av Knut Hamsuns berömda roman Svält eller Sult, som den heter på originalspråk, första gången utgiven 1890. Jag har väntat ett flertal år på detta ögonblick och nu tycks alltså Modernista ha åtagit sig att inte bara göra ett nytryck, utan också en nyöversättning. Här går det att läsa om Sydsvenskans mottagande. Henrik Petersen, översättaren, kopplar boken både till Ola Hansson och den mer sentida Franz Kafka. Inte helt orimliga tankegångar där, den bildliga begåvning som både Hamsun och Hansson besitter tycks nästan bitvis sammanfalla i en karg och klarblå sanning, man kan känna den isande vinden på Skånes slätter, likväl som en halvhallucinatorisk upplevelse av hunger och utsatthet i Kristiania, dåtidens Oslo. Gällande Kafka är det nästan mer tydligt. Känslan av vanmakt, den oändliga hopplösheten.

Vidare skulle man, i ett betraktande av de utomståendes syn på Hansson och Hamsun, även kunna se en likhet i vissa påstådda sympatier. Eller påstådda gäller snarast i Hanssons fall - han som till och med dog innan andra världskrigets utbrott. Hamsun är lite svårare att försvara (om det nu är det man vill), då han till och med, enligt utsago, gav bort sin nobelprismedalj till Joseph Goebbels. Så träffade han också Hitler.

Den tidiga ryska litteraturhistoriens väl och ve

Det kan vara ganska intressant att ta sig någonstans man inte varit förut, en förkovran i prePusjkin, någonstans innan ryssen blev upplyst. Inte utarmade, men knappast berikade. Frågan är vilka resultat Rysslands isolering hade på den, väldigt begränsade, mängd litteratur som finns från "början" fram till 1700-talets mitt.

Man hade ingen kontakt med den romerska kyrkan - annat än väldigt begränsat via Konstantinopel, men detta är försumbart. Den rationella vändning västerlandet tog fanns inte i Ryssland. Man accepterade inte bara tron, man ville förstå den. Det ville inte ryssen. De accepterade. Någon renässans kunde knappast existera, på grund av det enkla faktum att det inte fanns någon antik att pånyttföda. Den ryska ortodoxin kommer vissserligen från den grekiska, varför man då med lätthet kan tänkas att ja, med all den kristna litteraturen som måste kommit från den grekiska kulturen, måste väl lite hednisk/klassisk allt ha följt med. Men nej, det är där Kyrillos och Methodius kommer in. Istället för att lära ryssen (eg. rusen/slaven eller mer vidomfattande begrepp) latin eller grekiska, för att sprida kyrkan uppåt de kalla breddgraderna, hittade de på ett eget skriftspråk (som aldrig talats); kyrkslaviskan.

Efter att de (Kyrillos och Methodius) suttit där i sina munkceller i Makedonien och konstruerat ett nytt skriftspråk, baserat främst på en bulgarisk dialekt, lyckades hela denna öster hoppa över ett stort stycke västerländsk kulturhistoria. De texter som munkarna fann nödvändiga (nästan uteslutande bibliska och andra kristna texter) kopierades och spreds till folket. Följaktigen blev de så frustrerade när de såg vad de gått miste om (som vit, medelålders man sätter jag förstås den västerländska kulturen högst) och började massproducera framtida klassiker på löpande band. Tills nu, då de bara hostar upp (extremt) löjliga författare såsom Pelevin och Sorokin.


Nåväl, efter denna korta sammanfattning av rysslands litteraturhistoria vill jag hoppa bakåt en bit igen. Hur de ändå på något sätt lyckades frångå, och skapa någonting autonomt, någonting oavhängigt. Medeltidens litteratur - i västeuropa i mångt och mycket kristet präglad, här en diskussion om ett tidigt ryskt verk:

Christianity appears only incidentally and rather as an element of contemporary life than as part of the poet's inner world. /.../ The style of the poem is the reverse of the primitive and barbaric. It is curiously, disconcertingly modern, all suggestion and allusion, full of splendid imagery, subtly symbolic and complex.

Ur: "A history of russian literature, from its beginnings to 1900" av D. S. Mirsky

Vidare kan man av den gode Mirsky få reda på att "the dark age of literature" 13- och 1400-talen, var den gyllende tidsåldern då det gäller rysk, religiös bildkonst. Vilket gör att jag förstås inte kan svälja vetgirigheten och snart förkovrar mig i även den ryska konsten.

Man kan även få en ny bild av Iván den Förskräcklige, eller som han heter på engelska, Iván the Terrible:

Ivan was no doubt a cruel tyrant, but he was a pamphleteer of genius. His epistles are the masterpieces of Old Russian (perhaps all Russian) political journalism /.../ ... they are full of cruel irony, expressed in pointedly forcible terms.

Att botanisera i det som inte är Dostojevskij, Gogol eller Majakovskij kan vara förvånande intressant. Att se vilken tradition som inte finns.

Der Todesfuge

Att lyssna på Paul Celans inspelning av "Der Todesfuge" är alltid en trevlig upplevelse, helst om man tidigare delar av dagen ägnat sig åt att läsa Faust.

Ein Mann wohnt im Haus der spielt mit den Schlangen der schreibt
der schreibt wenn es dunkelt nach Deutschland dein goldenes Haar Margarete

Lyssningsvärd är även Diamanda Galas version, med stämningsfylld musik och en visserligen inte alltför inövad tyska, men dock inlevelsefull och varierad insjungning/-läsning. Lite så att man tappar andan, dock mer för att det låter som om Diamanda Galas själv har vissa andningsproblem snarare än av förskräckelse/förvåning. Inte lika fascinerande som Celans torra och lugna stämma, men ändock en trevlig törn på min misogyna inställning till poesi och musik. Eller snarare poeter och musiker.

På tal om tillskott skall även nämnas mina senast, snart i min spelningslista, införlivade album: Rilo Kileys "The Execution of all things" och Jenny Lewis and the Watson Twins "Rabbit Fur Coat". Det sistanämnda alltså sångaren i Rilo Kileys solokarriär.

Att skriva

Åter igen har jag blivit ombedd att tillföra musikvärlden någonting. Om jag fann ett lika bra ord som illiterat, fast gällande musik, skulle jag använda mig av det ordet för att beskriva mig själv. Ord till musik är någonting jag inte kan ordna med helt enkelt. Nu handlar det visserligen om musik till ord, men mina ord lämpar sig nog föga till allt som har med det där området jag så gärna skulle vilja känna mig välorienterad i. Men, omusikalisk som jag är, kanske jag inte är rätt person att avgöra det. Det återstår att se vad det blir av detta projekt.

Inledning

Såsom alltid (?), krävs här en inledning. Kan tyckas fullkomligt meningslöst, men också av viss betydelse. Vari betydelsen kan tänkas ligga, lämnar jag åt Er.

Genom att nämna titeln, som troligtvis ingen kommer att koppla till det jag, med hela mitt intellekt (går att diskutera), har valt att alludera till, kan jag göra klart att det föreligger vissa skillnader. Förhållandet mellan författare och verktitel kan man med goda skäl här kalla överensstämmande. Någonting som inte gäller den gode Антон Чехов och hans halvt bortglömda skapelse.