Kaukasus. Reinvented.

Om Kaukasus har jag säkerligen skrivit ett, eller kanske fler, blogginlägg genom åren. Regionen har fascinerat mig länge, både politiskt, litterärt och naturmässigt. I synnerhet har jag läst och fascinerats av de ryska författarna - Pusjkin, Lermontov och Tolstoj - som alla tre skildrat Kaukasus i litterära verk.

I postkolonialistisk anda har jag också intresserat mig för "uppfinnandet" av Kaukasusregionen hos de ryska författarna. Liksom Europa behövde sin Orient, behövde Ryssland sin. Det koloniserade Kaukasus med sina mystiska bergsfolk och skrämmande muslimer blev en perfekt grogrund för föreställningar om det främmande.

Fredrik Wadström talade en liten stund i P1 för några dagar sedan om "Fånge i Kaukasus", en berättelse som inledningsvis skrevs av Pusjkin, men som kopierats i oändlighet sedan dess. Själv läste jag först Tolstojs novell med samma namn, innan jag kom över Pusjkins original. Filmen som Wadström refererar till såg jag också för något år sedan. Bergens fånge, som filmen heter på svenka, kom 1996 och blev internationellt uppmärksammad. Wadström menar att filmen, från ett västerländskt perspektiv, omedelbart ger kopplingar till konflikterna i Tjetjenien.

Men som ryss - eller kaukasier för den delen - så är Kaukasus bra mycket mer än bara ett krig i Tjetjenien, eller konflikter i Nordossetien eller Abchazien. De ryssar som jag har träffat har refererat till vitt skilda saker, då man talar om Kaukasus. Visst finns det fördomar och rasism - innan jag skulle resa till Georgien fick jag en rysk kvinna på mig som med vild blick förkunnade mitt öde i Georgien: Om jag talade med någon från Georgien, eller gick ut på gatan, så skulle jag omedelbart bli uppförd till bergen och hållas fången i en håla i marken. Precis som i "Fånge i Kaukasus". Detta hände förstås inte och jag kan tycka att varningen var överdriven.

En annan gång, på ett tåg på väg mot Pjatigorsk, en stad i norra Kaukasusområdet, träffade jag en kvinna som älskade Kaukasus. Hon åkte varje sommar till Elbrus. Elbrus är, för övrigt, ett berg på 5642 meter (Mont Blanc är 4810 m), som skulle vara Europas största, om Kaukasusregionen bara hörde till Europa. Hon talade sig varm om naturen och vyerna. Inte ett ord om några hål i marken eller terrordåd.

Då jag var i Pjatigorsk, bestämde jag och mitt sällskap mig för att åka till Dombai. Dombai är ett berg, bara strax över 4000 meter högt, som ligger på gränsen mellan den autonoma republiken Karatjajen-Tjerkessien och Abchazien. Själva toppen ligger i Abchazien. Ja, jag har hört att det är farligt där - och jag gjorde ett diskret försök att höra efter om vi skulle bli kidnappade där i bergen. Svaret jag fick från reseledaren, själv tjerkess, var lite skratt och en handviftning. "Nej, nej" - försäkrar han. "Människorna i Kaukasus är fantastiska". I efterhand kan jag vara glad att jag inte hade en svensk försäkring just då - eftersom UD visst avråder från alla resor i norra Kaukasus, men jag ångrar inte min resa alls. Det är nog sant. Människorna i Kaukasus är fantastiska.

Bilderna är tagen i gränslandet mellan Ryssland, Abchazien och Georgien.

Gujarati

Gujarati är ett indoariskt språk som talas av strax fler än 46 miljoner människor. Språket härstammar från Sanskrit och är Mahatma Gandhis modersmål. Kan man över huvud taget vara en del av en allmänbildad kategori människor, om man aldrig har hört talas om språket, trots att man sedan ett flertal år tillbaka tillhör den vuxna andelen av befolkningen? Det kanske är detsamma att vara litteraturvetare och att inte på ett alls tillfredsställande vis kunna redogöra för Pragcirkeln, Geneveskolan, den ryska formalismen eller nykritik. Fullt möjligt, men i vissa sammanhang förvånande.

oinspiration

Oinspiration hindrar inte läsandet så mycket som skrivandet. Om det inte handlar om det nya stolpskottet på läslistan; The Scarlet Letter (Nathaniel Hawthorne), förstås. Den inköptes under fjolårets amerikaresa och var en del av den amerikanskalitteraturhistorien-projektet. Amerika i betydelsen USA i detta fall. Jag kan inte minnas när jag senast var så intensivt uttråkad av en bok, men kanske berodde det till stor del också på den gamla artonhundratalsjargongen, där hälften av orden framstår som mystiska symboler för en läsare som mig. Plötsligt så förstår jag USA:s uttråkade skolelever en aning.

För att undvika att läsa klart boken har jag tagit upp en del sidoprojekt och bland annat börjat läsa Sofi Oksanens Utrensning. Pentti Saarikoskis Dagarna i Kerlin är också lite smygläst, liksom snart också Jonathan Franzen, som har fått avancera till nattduksbordet.

Men skrivandet tar ingen fart. Att skriva för sig själv - och inte för någon annan - är inspirerande nog, men kraven blir höga. Hur är det möjlig att förvåna sig själv? Är man inte alltid, i sina egna ögon, rätt förutsägbar?

Hm, jag kan också skylla på att jag skrivit nog för ett tag, med tanke på de två uppsatserna som skall fram i det blekvita akademiska ljuset i nästa vecka. Jag är för tillfället mer intresserad av att baka tårta än att formulera meningar.

Vansinnesromaner

Jag undrar lite vad sommarens mastodontbokstema skall bli. Vansinnesromaner är alltid fascinerande. Jag är just nu inne på Maja Lundgrens Mäktig tussilago, som är långt ifrån en mastodontbok, men vädligt nära en beskrivning av en vansinnesroman. En roman som skildrar vansinne, alltså.


Eller så kommer jag att få nog av detta på mitt nya jobb och borde kanske istället ägna mig åt lugna, sansade skildringar av en förljugen borgerlighet.

Ja, jag vet helt enkelt inte vilka förtecken denna sommar kommer att ha, någon som har ett tips på ett tema? Förra sommaren var det amerikansk litteraturhistoria. Man kan ju göra det lätt för sig och ta något liknande - ett land eller en region. Eller arbetarförfattare, dagböcker, barndomsskildringar? Gotik och skräckberättelser ligger högt på listan. Jag emottager hemskt gärna tips på den fronten också.

Gravskrift.

Ett lakoniskt fyraårsfirande för denna blogg denna vår, med mig och mina tre läsare (vilka alla är jag, inloggad på tre olika datorer i tre olika kommuner, för att bättra upp statistiken). Att beakta, så är jag inte kapitalist och tänker därför inte lägga ned bloggen på grund av dess ickeexisterande popularitet, utan yrkar istället på att denna subversiva bloggskribent borde få ett par miljoner, eller några tusen i alla fall, i kulturstöd eller vad det nu heter.

I all min bitterhet tänker jag dock inte sparka in genom de öppna - modebloggarna. Deras läsare är ändå med största sannolikhet offer för den sista lobotomeringsvågen på sextiotalet och förmodligen har jag för lite bilder för att locka dem ändå.

Nej, istället tänkte jag filosofera över fenomenet iPhonekultursöderpappamammanördar med tomatodlingar på balkongen och söta bilder på sina waldorfbarn. Jag undrar allvarligt vad en bild på en unge som leker, tagen med ett sepiafilter, med texten: "åh.. lilla buuuuubben leker i sin nya unisextröja från polarn och pyret, med jag har surdegsbrödet i ugnen" Skaffa gärna barn, men mot bloggar borde det finnas preventivmedel. Jag vill inte veta hur dagens outfit ser ut, vilket som är det mest barnvänliga lattehaket i stockholms innerstad eller det coolaste tyget från Marimekko ser ut. Behåll era cupcakes för er själva. Och era perfekta liv, sedda genom ett sunkigt iPhonefilter. Jag är också helt okej med att slippa se bilder på er raw cake-frukost.

Så. Jag bara låter bli att läsa dem, eller låtsas att de är parodier på sig själv och läser dem på så vis. Men jag undrar jämt och ständigt vem som egentligen tycker att det är intressant?

Sedan kommer jag till den hemska insikten. Alla. Alla de som helt uppenbart inte gillar bloggar om gamla döda ryska poeter som uppdateras lika ofta som Lenin vänder sig i sin grav. Nej, oj, förresten, förmodligen uppdateras min blogg mer sällan.

Happy four years.

Mysterier

För att försöka fylla igen luckorna i min läsning av Knut Hamsun, så har för ett tag sedan läst Mysterier, som är en av de romaner som kom ut på nittiotalet och därför alltså brukar räknas till Hamsuns genombrottsperiod.

Hjälten heter Nagel och är, precis som flera av Hamsuns hjältar, en ganska enerverande ung man med vanföreställningar och i ett tillstånd av omväxlande högmod och svårmod. I Mysterier är det egentligen svårt att tala om ett egentligt mysterium. Det finns visserligen någonstans i bakgrunden en konstig självmordshistoria som Nagel gräver lite i, men kännetecknande för romanen är att ingenting egentligen händer i den. Mysteriet är väl förmodligen Nagel själv, i vilkens stream of conscousnessliknande utfall läsaren får driva omkring.

Jag har en teori, som än så länge mest fallit på den bristfälliga empirin jag inhämtat. Teorin ligger i att ett uppskattande av Godardfilmer hos en individ skulle sammanfalla med ett uppskattande av denna bok. Gillar man meningslösa (?) haranger som inte någon gång syftar till ett framdrivande av en handling, eller ett fördjupande i ett ämne, så har man kommit rätt.

Självklart överdriver jag. Och dessutom gillade jag romanen, sedan jag vant mig en aning och tagit mig förbi mittenpartiet. I synnerhet uppskattade jag de tillfällen då Nagel föll som mest bort från vett och sans och förlorade sig i sin egen galenskap. Vilket jag tror är nyttigt för alla och envar att göra då och då.

Under läsningens gång

Jag läser Maja Lundgren nu igen. Pompeji är det denna gång och jag gillar den lika mycket, om inte mer, än jag trodde efter Myggor och tigrar. Min hypotes är att jag är så fascinerad, därför att hon skriver precis så som jag skulle vilja skriva. Med en slags ironisk humor, genialisk i sin träffsäkerhet och en ständig färd mellan samtidsreferenser, historisk fakta, fiktion och en rad galenskaper