oinspiration

Oinspiration hindrar inte läsandet så mycket som skrivandet. Om det inte handlar om det nya stolpskottet på läslistan; The Scarlet Letter (Nathaniel Hawthorne), förstås. Den inköptes under fjolårets amerikaresa och var en del av den amerikanskalitteraturhistorien-projektet. Amerika i betydelsen USA i detta fall. Jag kan inte minnas när jag senast var så intensivt uttråkad av en bok, men kanske berodde det till stor del också på den gamla artonhundratalsjargongen, där hälften av orden framstår som mystiska symboler för en läsare som mig. Plötsligt så förstår jag USA:s uttråkade skolelever en aning.

För att undvika att läsa klart boken har jag tagit upp en del sidoprojekt och bland annat börjat läsa Sofi Oksanens Utrensning. Pentti Saarikoskis Dagarna i Kerlin är också lite smygläst, liksom snart också Jonathan Franzen, som har fått avancera till nattduksbordet.

Men skrivandet tar ingen fart. Att skriva för sig själv - och inte för någon annan - är inspirerande nog, men kraven blir höga. Hur är det möjlig att förvåna sig själv? Är man inte alltid, i sina egna ögon, rätt förutsägbar?

Hm, jag kan också skylla på att jag skrivit nog för ett tag, med tanke på de två uppsatserna som skall fram i det blekvita akademiska ljuset i nästa vecka. Jag är för tillfället mer intresserad av att baka tårta än att formulera meningar.

Vansinnesromaner

Jag undrar lite vad sommarens mastodontbokstema skall bli. Vansinnesromaner är alltid fascinerande. Jag är just nu inne på Maja Lundgrens Mäktig tussilago, som är långt ifrån en mastodontbok, men vädligt nära en beskrivning av en vansinnesroman. En roman som skildrar vansinne, alltså.


Eller så kommer jag att få nog av detta på mitt nya jobb och borde kanske istället ägna mig åt lugna, sansade skildringar av en förljugen borgerlighet.

Ja, jag vet helt enkelt inte vilka förtecken denna sommar kommer att ha, någon som har ett tips på ett tema? Förra sommaren var det amerikansk litteraturhistoria. Man kan ju göra det lätt för sig och ta något liknande - ett land eller en region. Eller arbetarförfattare, dagböcker, barndomsskildringar? Gotik och skräckberättelser ligger högt på listan. Jag emottager hemskt gärna tips på den fronten också.

Gravskrift.

Ett lakoniskt fyraårsfirande för denna blogg denna vår, med mig och mina tre läsare (vilka alla är jag, inloggad på tre olika datorer i tre olika kommuner, för att bättra upp statistiken). Att beakta, så är jag inte kapitalist och tänker därför inte lägga ned bloggen på grund av dess ickeexisterande popularitet, utan yrkar istället på att denna subversiva bloggskribent borde få ett par miljoner, eller några tusen i alla fall, i kulturstöd eller vad det nu heter.

I all min bitterhet tänker jag dock inte sparka in genom de öppna - modebloggarna. Deras läsare är ändå med största sannolikhet offer för den sista lobotomeringsvågen på sextiotalet och förmodligen har jag för lite bilder för att locka dem ändå.

Nej, istället tänkte jag filosofera över fenomenet iPhonekultursöderpappamammanördar med tomatodlingar på balkongen och söta bilder på sina waldorfbarn. Jag undrar allvarligt vad en bild på en unge som leker, tagen med ett sepiafilter, med texten: "åh.. lilla buuuuubben leker i sin nya unisextröja från polarn och pyret, med jag har surdegsbrödet i ugnen" Skaffa gärna barn, men mot bloggar borde det finnas preventivmedel. Jag vill inte veta hur dagens outfit ser ut, vilket som är det mest barnvänliga lattehaket i stockholms innerstad eller det coolaste tyget från Marimekko ser ut. Behåll era cupcakes för er själva. Och era perfekta liv, sedda genom ett sunkigt iPhonefilter. Jag är också helt okej med att slippa se bilder på er raw cake-frukost.

Så. Jag bara låter bli att läsa dem, eller låtsas att de är parodier på sig själv och läser dem på så vis. Men jag undrar jämt och ständigt vem som egentligen tycker att det är intressant?

Sedan kommer jag till den hemska insikten. Alla. Alla de som helt uppenbart inte gillar bloggar om gamla döda ryska poeter som uppdateras lika ofta som Lenin vänder sig i sin grav. Nej, oj, förresten, förmodligen uppdateras min blogg mer sällan.

Happy four years.

Mysterier

För att försöka fylla igen luckorna i min läsning av Knut Hamsun, så har för ett tag sedan läst Mysterier, som är en av de romaner som kom ut på nittiotalet och därför alltså brukar räknas till Hamsuns genombrottsperiod.

Hjälten heter Nagel och är, precis som flera av Hamsuns hjältar, en ganska enerverande ung man med vanföreställningar och i ett tillstånd av omväxlande högmod och svårmod. I Mysterier är det egentligen svårt att tala om ett egentligt mysterium. Det finns visserligen någonstans i bakgrunden en konstig självmordshistoria som Nagel gräver lite i, men kännetecknande för romanen är att ingenting egentligen händer i den. Mysteriet är väl förmodligen Nagel själv, i vilkens stream of conscousnessliknande utfall läsaren får driva omkring.

Jag har en teori, som än så länge mest fallit på den bristfälliga empirin jag inhämtat. Teorin ligger i att ett uppskattande av Godardfilmer hos en individ skulle sammanfalla med ett uppskattande av denna bok. Gillar man meningslösa (?) haranger som inte någon gång syftar till ett framdrivande av en handling, eller ett fördjupande i ett ämne, så har man kommit rätt.

Självklart överdriver jag. Och dessutom gillade jag romanen, sedan jag vant mig en aning och tagit mig förbi mittenpartiet. I synnerhet uppskattade jag de tillfällen då Nagel föll som mest bort från vett och sans och förlorade sig i sin egen galenskap. Vilket jag tror är nyttigt för alla och envar att göra då och då.

Under läsningens gång

Jag läser Maja Lundgren nu igen. Pompeji är det denna gång och jag gillar den lika mycket, om inte mer, än jag trodde efter Myggor och tigrar. Min hypotes är att jag är så fascinerad, därför att hon skriver precis så som jag skulle vilja skriva. Med en slags ironisk humor, genialisk i sin träffsäkerhet och en ständig färd mellan samtidsreferenser, historisk fakta, fiktion och en rad galenskaper

Är hopplöst ute - i samtiden.

En sak jag har förstått är att man antingen skall vara mitt i det - mitt i samtiden - och läsa de böcker som precis kommit ut och om vilka debatten helst ännu inte nått stiltje. Eller så skall man vara hopplöst ute.

Jag har ägnat dessa fyra bloggår med att vara hopplöst ute. Och att inte direkt sticka under stol med det. Nu skall jag dock begå paradmisstaget att vara hopplöst ute, men I SAMTIDEN:

Jag har alltså läst kungaboken, boken om den där hopplösa statschefen, Den motvillige monarken. Jag har alltså inte köpt den, ej heller lånat den på biblioteket, utan helt oförhappandes gjort ett snabbt bokbyte på en resa och ramlat rakt ned i en debatt som fortgick medan jag var på betryggande avstånd i Moskva.

Jag tänker nog egentligen göra diskussionen kort och avfärda boken med en helt blaséartad axelryckning. Den är hutlöst ointressant och fantastiskt dåligt skriven. Den liknar skvallerpress mer än skvallerpressen själv och hur sanna sakerna som tas upp i den nu än är, så är de så hopplöst dåliga framställda att jag betvivlade varenda ord.

Nåväl, kanske är jag lite blasé, just därför att jag är alldeles för sent ute med denna läsning och därför helt utan förvåning slår upp sida efter sida med saker jag genom några månaders mediadebatt redan har tagit del av. Men även med den eventuella förvåningen i beräkningen, så är jag inte direkt intresserad av att läsa usel journalistik, kändisskvaller eller någon form av biografiskrivning av den här sorten. I synnerhet vill jag inte ägna värdefulla timmar åt att ta reda på hur engagerad nazist Silvias pappa egentligen var. Alla vet vi väl att överklassen på den tiden - liksom nu - förföljs av en inte bara hutlöst dålig stil, utan också en utomordentligt degenererad moral.

Vad hade vi att förvänta oss?

Den bästa läsupplevelsen, typ två (uppdaterad)

Den bästa läsupplevelsen. Jag tror att jag har berört ämnet förut. Mina bästa läsupplevelser under de gångna åren har någon gång omnämnts här - jag tror att det rör sig om Lotta Lotass' Tredje flykthastigheten, Faulkners The Sound and the Fury och Tender is the Night av Fitzgerald.

Emellertid vill jag dock också uppmärksamma de läsupplevelser som inte varit de främsta estetiskt sätt - utan idémässigt. Eller kanske rättare sagt det sätt på vilket estetik, retorik och idéer samspelar i böckerna ifråga. Och vi talar alltså fortfarande om skönlitteratur - fiktion om man så vill. Två böcker som genom lysande, och bitvis charmerande överdriven retorik, diskuterar ämnen som på något sätt berört mig är Pontus Lundkvists Okända djur och Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Vitaliteten och energin, med vilken idéerna förs fram och diskuteras, är det jag kanske främst tar fasta på. Det är en vitalitet som mycket litteratur annars saknar. Böckerna i "Bästa läsupplevelsen typ 1"-gruppen är verk som jag av någon anledning inte kunnat släppa och som tagit mig långt bortanför verkligheten. Lundkvist och Lundgrens böcker gör detsamma - för att sedan resolut kasta mig tillbaka in i verklighet och samtid, applicerandes argument, teorier eller analyser av mönster på verkligheten. Jag blir misstänksam mot världen. Paranoid skulle kanske någon kalla det - åtminstone om det tog lite större proportioner.