Hjältediktning

I somras hade jag nöjet att läsa Ivan Vazovs roman Under oket, en bok erhållen bland en större mängd böcker vid min bemärkelsedag. Omslaget är sentimentalt och beskrivningen av romanen andas frihetshjälte.

Sålunda någonting för mig, tänkte jag då jag valde den från mängden. Vazov föddes i den lilla staden Sopot i Bulgarien vid 1800-talets mitt. 1878, i Bulgariens frihetskamp mot det turkiska välde som kuvat bulgarerna under 500 år tvingades han lämna landet på grund av sitt politiska engagemang. I exil skrev han denna roman, som har kommit att kallas Bulgariens nationalepos. Romanen utspelar sig under det första - och misslyckade - upproret mot turkarna.

Ivan Kralitj heter mannen som startar revolutionen, även om han under en lång period går under täcknamnet Ognjanov. Han är ung, modig och revolutionär. Dessutom har han hjältens starka känsla för rättvisa och handlar efter en "ändamålet helgar medlen"-princip, som ger rätten att döda, så länge det sker i rätt syfte. En kärlekshistoria följer genom hela romanen och bidrar till skildringen av hjältens mänsklighet och uppoffring. Kvinnan - i sin utsatta position som älskarinna till rikets mest jagade man - blir martyr långt innan hjälten själv blir det och berättelsen sjunger ut sin nationalism i alla riktningar. Turkarna är mörka, onda, despotiska och hämndgalna och såsom fallet oftast är, är det svårt att inte sympatisera med de förtryckta.

Emellertid vill jag hävda att berättelsen på flera plan är nationslös. Det handlar om förtryck - om revolution - och om hjältediktning. Vi har Magre Memed, den unge turken i Yasar Kemals Låt tistlarna brinna, som sätter upp sig mot överheten och kanske till viss del också den kämpande Hadsji Murat i romanen med samma namn av Lev Tolstoj. I Under oket är det uppenbart hur mycket av folkets revolutionära anda som är avhängigt just denne Kralitj. Folket behöver en figur, en mystisk man som lurar alla faror och som kan bli föremål för romantiserande och bli en motivation till kamp. Hans fysiska frånvaro, med några få möten och upprorsuppmaningar, blir en mental styrka hos det missnöjda folket. Men en stark hjälte i täten vågar folket göra uppror. Men minsta ryske om hjältens död, tar också omedelbar död på modet hos folket. De behöver hans ständiga stöd och martyrskap för att nära sin revolution.

Och jag kan inte låta bli att fascineras av dessa bilder av en organisk enhet som, splittrad i geografin, reser sig mot ett bestämt mål. De bevittnar nederlag efter nederlag, men hålls uppe med hjälp av en enda man. Få är dock trogna till slutet och den mänskliga faktorn vacklar obehagligt många gånger. Förräderi är rimligtvis ingenting som en enstaka turkvän sysslar med, utan en rädslans folksjukdom. Kan man ta hjältebilden för vad den är - och kan man svälja ett visst mått av fånig romantik, så kan man fascinerat betrakta en revolution på väg mot ett misslyckande. Människans tillkortakommanden blir tydliga och det är uppenbart att det, trots polariseringar i karaktäristiken, inte finns klart utskrivna gränser mellan gott och ont, mellan mod och feghet.

En hjältediktning kan vara just en hjältediktning i tillhörande romantiskt skimmer och Vazovs roman bjuder mot detta intet direkt motstånd, men romanen kan likväl ge en fascinerande beskrivning av en utspridd masspsykologi och i ett metaperspektiv en skildring av hjälteidealets oumbärliga, men också vanskliga, position i ett enande av revolutionära krafter. Och härmed också ge uttryck för mänsklig ambivalens och irrationalitet.

Jag föredrar att läsa den på båda visen. Det finns ju ändå få män som passar bättre för än en litterär sommarförälskelse än den okuvlige Kralitj, tänkte jag och svalde en del romantik.

Nyöversättning

Och om vi talar rysk litteratur - glöm inte nyöversättningen av den bok av Dostojevskij som kommit att kallas "Anteckningar från ett källarhål" men i Barbara Lönnqvists översättning nu fått heta En underjordisk dagbok. Mer troget originaltiteln? Jag vet inte, min spontana översättning hade nog var en kombination: "Anteckningar från underjorden", men det kanske inte låter helt klockrent. Jag har inte läst denna översättning, men vet av erfarenhet att översättaren är en av de bättre jag läst. Därför den starka rekommendationen. I DN skrev också Gabriella Håkansson för ett par veckor sedan såhär.

Ljudmila Ulitskaja

Ulitskaja tog en examen i genetik vid Moskvas statliga universitet och hennes prosa skall vara influerad av bland annat Darwin. Två av hennes verk finns i svensk översättning av Kristina Rotkirch; Sonetjka och En munter begravning. Jag läste Sonetjka för många år sedan och var kanske inte högeligen imponerad. Minnena av romanen om den bleka, förlästa bibliotekarien är inte väldigt starka och jag tar det som ett tecken på att den inte riktigt berörde.

Nu har jag en novellsamling av Ulitskaja - på ryska - och fascinerats så mycket att jag gått på tunnelbanans röda linje i fel riktning och vid upptäckandet av misstaget bara glatt konstaterat att det gett mig ännu mera tid att läsa. Ulitskaja i en skramlande Moskvas metro var helt enkelt så rätt det kunde bli. Då var jag i novell nummer tre, en novell som med några få formuleringar precis i början berörde någonstans djupt inne. Och då bör man beakta att min ryska är långt ifrån perfekt och att det är svårt att verkligen fastna i en bok vars språk hela tiden bjuder motstånd. Berättelsen förefaller extremt sorglig. Det är en ung flicka i tolvårsåldern som bli gravid och tvingas sluta skolan. Faderns identitet är ett mysterium och strax efter barnets nedkomst blir hon gravid igen. Saken upprepas ytterligare två gånger och flickan bor, tigande och oerhört stilla, med sin mor och sina fyra barn fattigt i en liten lägenhet. Allt utan att faderskapet uppdagas. Och hur lyckas man göra en så ödesdigert tragisk berättelse vacker? Ja, jag får väl fråga Ljudmila om detta mysterium. Jag upphörde inte att fascineras till sista sidan av den novellen. Ett språk så exakt att det bitvis vibrerar och en berättelse om alla de som sitter mittemot mig på den röda linjen, på väg mot misären vid station "Юго-западная".

Fritt citerat ur den lilla texten som var tryckt på insidan av bokens pärm så "vill alla människor vara vackra, framgångsrika och friska. De flesta av oss är emellertid sjuka och osköna medelmåttor." Och dessa människor skildrar Ulitskaja. Vardagens bleka och ointressanta själar. Sådana som vi alla ter oss i hysterins periferi.

Så nästa projekt blir kanske en genomläsning av En munter begravning i svensk översättning, samt den Сквоздная линия (Den genomskärande linjen?) som jag flera gånger börjat på, men inte tagit mig vidare i.

Beckett och Motståndet

Motståndet som inspirerar. Formen som tröttar ut och fascinerar på samma gång.

Jag har läst Samuel Becketts berömda romantrilogi, bestående av: Molloy, Malone dör och Den onämnbare. Jag har ett vagt minne av att ha bestämt mig för att läsa dem redan i tonåren, då en av mina vänner plockade ned Malone dör ur bokhyllan på Norrköpings stadsbibliotek och lovordade den föregående. Jag betvivlar att jag hade fått så mycket ut av dem då. Jag vet att jag har fått någonting ut av dem idag. Detta trots att jag, som titeln antydde, läste dem med motstånd. Då jag läste hade jag en synnerligen stark önskan att bli klar, eller kanske bara lägga ifrån mig boken och glömma bort den för ett tag. Inte för varje rad, men många rader. Samtidigt kände jag en fascination över den ständigt pågående dödsdriften och den minst lika starka livsviljan, som gör att ingenting slutar - och inte heller romanerna. Trots det ständiga förebådandet.

Texten var tät, till en början ogenomtränglig och jag fick snabbt intrycket av att jag var exkluderad ur berättelsen. Eller texten, rättare sagt, för berättelselikt blev det inte förrän en bit in i Molloy. Jag fick fixera och fokusera, läsa om några rader och finna mig i min ganska hjälplösa position. Ord som går ut i båda marginaler och sidor som saknar tomrum. När jag hade nått den punkten där berättelsen kan skönjas pustade jag ut. Den tämligen konventionellt kronologiska berättelse som man kan följa i Molloy är en god start för de språkliga snårskogar som nästföljande två delar består av. I de delarna höll jag först förtvivlat kvar vid en alltmer bleknande miljö och kanske bara i den sista romanen lät jag mig ordentligt föras med i de absurda utvikningarna - eller förirrningarna. De som romanen till stor del, insåg jag då jag nått sluttampen, bestod i.

Men det är inte bara språket som bjuder motstånd i dessa Becketts verk. Situationerna, människorna, allt som liksom faller sönder och ger avsmak. Fekalier och smuts. Slappa eller stela, obrukliga eller saknade kroppsdelar, vattnig soppa och dödsdrift. Ibland kan det tyckas onödigt detaljerat. Ibland levandegör det texten. Mest ger det motstånd. Och trots de konkreta exemplen på elände som följer genom romanen, skiljer den sig ändå markant från eländesskildringar, som till exempel hos den nyligen lästa Petrusjevskaja. Hos Beckett handlar det om ett mer abstrakt elände, om ett motstånd mot språk, form och innehåll på samma gång.

Man får kämpa sig in i romanen, i kampen om existensen och sönderfallandet av densamma. Här finns inga hjältefigurer, bara gamla, borttynande varelser som liksom flyter omkring mellan existens och ickeexistens. Och jag flyter omkring mellan text, verklighet och fiktiv värld och trivs väl kanske inte helt illa, så fort jag har accepterat min situation. Accepterat romanen, eller romanerna i plural. Becketts pjäser har för mig varit en betydligt mer positiv läsupplevelse, i det att de istället för att bjuda motstånd, istället har inbjudit till vidare läsning. Men efter att ha läst trilogin pustar jag ut och tänker att nog var det en god läsupplevelse ändå, där man får drivas av en vilja att kämpa mot motståndet - en slags inspiration.

Kärlek genom hat

Inför en översättningsdiskussion har jag, på svenska, läst Ljudmila Petrusjevskajas roman Tiden är natt. Ljudmila Petrusjevskaja fick en utbildning på samma fakultet som jag just nu gör ett gästspel - nämligen den journalistiska fakulteten på Moskvas statliga universitet. Det sägs att hennes berättelser och romaner är synnerligen påverkade av det journalistiska synsättet, någonting som osökt får mig att tänka på Vasilij Grossmans minst sagt horribla lägesbeskrivningar, från såväl Stalintidens grymheter, som svält och ond bråd död i ukrainska byar.

Men är det verkligen så, är verkligheten verkligen så hemsk? Måste den vidrigaste livsödesbeskrivningen alltid beskrivas med att ja, men det är ju för att det är såhär det är i verkligheten. Är allt annat diktande just bara diktande - bara romantiserande?

I Petrusjevskajas roman är det mest eländigt. Det är ett fattigt, trångt och hyfsat ondskefullt samhälle vi bor i. Dina egna barn bedrar dig, bestjäl dig och förnedrar dig. Män är milstolpar på en eländesväg, djur som kommer och går som de vill, gör kvinnorna med barn och sedan lämnar dem åt sitt öde. Relationerna mellan de fyra generationer som Petrusjevskajas roman handlar om, är ett ändlöst skrikande. Hat, aggressivitet, hunger och och sexlust tycks vara det enda som driver människan framåt. Dock, någonstans i botten av dessa sargade kroppar, dessa sönderslagna livshistorier, döljer sig kärleken. Kärleken till barnen. Kärleken till avkomman, till det som ännu är orört, oförstört.

Men allt är en kamp, och i denna kamp grumlas kärleken, glöms bort och blir osynlig i den eländiga sörja som omsluter gammelmormodern på sinnessjukhuset, mormodern, den kriminelle sonen, dottern och dennes rad av oplanerade barn. Mormodern, "amatörpoeten", är huvudpersonen i historien. Hon dömer alla, utom sig själv, men är också den enda som på något famlande sätt försöker hålla ihop familjen. Hon är den som ställer upp i de värsta situationerna, och som på sitt eget, råbarkade sätt, försöker förmedla sin egen erfarenhet till sina barn.

Boken är som en enda lång, ilsken känsloström. Ord läggs på ord, som blir ett, liv, som blir flera liv. Alltid finns där en energi, en kamp för att komma framåt, men likväl är drivkraften ständigt negativ.

Strindberg och havet

Under en nyligen inträffad sjukhusvistelse fick jag tillfälle att förkovra mig i Strindbergs Skärkarlsliv, samt I havsbandet, som har getts ut gemensamt i en pocketvolym. Eftersom jag inte hade någonting annat för mig, samt ett mycket dåligt utbud av annan litteratur, i synnerhet på ett hyfsat lättförståeligt språk (läs: ej ryska), så lade jag ned ansenlig tid på denna volym, inkluderat en del omläsningar direkt påföljande själva genomläsningen. Om det är så att jag på det sättet har lyckats bilda mig någon djupare uppfattning om dessa skärgårdshistorier kan jag tyvärr dock inte svara på och kanske är det ganska otroligt, med tanke på att jag faktiskt låg på sjukhus och hade en anledning därtill.

I alla fall. Skärkarlsliv är, för den som inte redan var bekant med det, en samling historier från skärgården, som på olika sätt behandlar de teman och karaktäriseringar som Strindberg så generöst delar med sig av i inledningen. Han gör bland annat noggranna naturiakttagelser, talar om isoleringen i de små kustsamhällena och den "egna lag" som på sina ställen uppstår och den hedniska religion och vidskeplighet som ibland är framträdande för de av havet levande människorna. Han nämner bland annat ett fall då han hörde en mördare omnämnas. Mannen hade dränkt sin hustru och den enkla domen av befolkningen var helt enkelt att han "begått ett litet snedsteg". Skärkarlen är en ensling.

I havsbandet behandlar till stor del samma tema, men är en längre berättelse om en man från en högre klass och med en universitetsutbildning, som kommer ut till en liten havsort för att forska på förändringar och förbättringar i fisket. Det är i mångt och mycket en skildring av ett psyke som successivt bryts ned av sin omgivning - ett samhälle som skyr all förändring.

Det är lätt att se de realistiska dragen i berättelserna och i synnerhet som skildringarna är ganska mörka. Strindberg påstår sig själv här skildra "slagsidorna" av skärkarlslivet, efter den, enligt honom själv, väldigt ljusa och glada Hemsöborna. Samtidigt kan jag, efter att ha sneglat lite på utgivningsåren (1888 och 1890), också se en del likheter med den begynnande nittiotalismens idéer. Inte för att jag vill skjuta in Strindberg i det facket, utan för att det är spännande att jämföra både teman (hembygd, hembygdsnationalism, naturromantik, psykologi och hedendom/äldre naturreligion) och förfaringssätt (stil, såsom till exempel den psykologiska skildringen av huvudpersonen i I havsbandets tilltagande vansinne) med de samtida nordiska författarna. Sedan kan ju också jag med klarhet se att det kärva, vetenskapliga och pessimistiska förhållningssättet till allt detta, samt till den "enkla människan" inte ligger naturalismen långt ifrån.

Och så talar man ju om I havsbandet som "övermänniskoromanen" där Nietzsches Så talade Zarathustra blir en rimlig koppling.

Det jag skulle vilja komma fram till var, som tidigare nämnt, havet. Havet som symbol i denna roman har ganska mycket gemensamt med flera av de saker jag tog fasta på min analys av Hemingways Att ha och inte ha. Det är isoleringen och den därpå följande "fria" lagstiftningen. Det kärva, det hårda, men också överslätande. Födan kommer från havet och utan den står döden för dörren, vilket är lika med ett upphävande av lagen. Isoleringen leder också till en enorm påfrestning för samlivet hos människorna som lever där, vilket i sin tur också leder till vidriga brott, som liksom (ibland också bokstavligt talat) sköljs under vågorna.

Havet är närheten till naturen, därmed också till naturkrafterna, vilket appellerar till den klassiska havsbilden, som det kraftfulla väsenartade. Vidskepligheten blir en produkt av människans litenhet inför naturen och bilden blir här klassisk: det är den lilla människan, mot den härskande naturen. Hon försöker ta hjälp av högre makter för att få ut sin lilla del för överlevnad av moder natur och ingen tilltro sätts till vetenskap. Innan en universitetslärde kommer ut och iakttar det hela. Han vet att kuva moder natur och förlitar sig på vetenskapen för att få ut så mycket som möjligt av havet, som här blir fullkomligt avmystifierat. Han kan namnge alla växter, fiskar och havslevande varelser och ordnar på så sätt in tillvaron i ett system, helt främmande för skärkarlarna med sitt instinktiva sätt att förhålla sig till naturen och havet.

Havet spelar alltså två roller i dessa berättelser och det skulle kunna ses som en brytningsfas mellan de båda förhållningssätten. Och havet är egentligen det som i slutändan segrar, även om kritik stjälps i stora lass över de "enkla människornas" sätt att underordna sig naturen.

Nåväl, diskussionen skulle kunna fortsätta i all oändlighet, till exempel med iakttagelser av naturkraften jämte Gud, eller gudar och naturreligion i osämja med kristendom samt havets roll i den brytningen, men jag nöjer mig detta. Och tänker vad jag har tänkt en gång förut - var är friheten? När symboliserar havet frihet, vidder och ändlöshet? Jag bara tänker på den moderna människans havsromantik, med sina segelbåtar och havsutsikter.

Romantiken som ideologi - Lermontov som kritiker.

I ett förvirrat uppsatsförsök har jag redogjort, eller försökt redogöra, för en idé om Michail Lermontov som en tidig rysk kritiker av romantiken som ideologi. Elizabeth Cheresh Allen hävdar att i Lermontovs pjäs Maskeraden så har den tidigare, mer byronska influensen, försvunnit och istället har ersatts av en ironisk och kritisk hållning till vad som kan hända, då människan försöker ställa sig utanför moralisk ordning och (det kristna) normsystemet. När hon hanterar romantiken som en ideologi och den romantiska hjälten som ett eftersträvansvärt ideal. Men då allt blir till en ideologi och idealet en förebild, tappas äktheten bort på vägen. Och sålunda kan man inte närma sig romantiken.

Maskeraden gör ett fint porträtt av en man som söker sina egna moraliska värderingar och försöker rättfärdiga sitt handlade utifrån principer av det romantiska idealet. Han misslyckas fatalt och blir en patetisk bild av outsidern som kämpar i gemen medvetenhet för någonting som skall tyckas ädelt, men som knappast är mer än egenkärlek och trångsynthet. Arbenin, huvudpersonen, förälskar sig i kärleken (eller snarast i sig själv) och handlar fegt för "det sanna och det stora" som kärleken som sådan får symbolisera. Han söker rämna en ordning för att göra ett misslyckat försök att bygga upp en annan. Vad han dock inte begriper är att det inte går att bli en romantisk hjälte med halvdana fegheter.

Nåväl, det hela är lite oklart, men kontentan är att jag vill argumentera för att denna kritik går att skönja, åtminstone i en svag förlaga, redan i poemet "Demonen", som annars alltid brukar härledas till en sträng romantisk anda. Protagonisten där, Demonen själv, skyddas dock en aning i den romantiska traditionen av att han ju faktiskt är Demon och således per definition står utanför Guds världsordning. Där kan han ju härja fritt, utan att kämpa i fåvitsko, som en så mänsklig varelse som Maskeradens Arbenin tvingas att göra (med ett resultat påverkat just av det faktum att han är mänsklig och således långt ifrån fullkomlig). Nej, Demonen har sin demonstatus och hans ideal står utanför Guds rike. Dock är han på grund av detta, per definition, också dömd till undergång.

För i en värld med en fullkomlig Gud, kan den romantiske hjälten aldrig segra, hur mycket rebell han än är. Nej, skillnaden mellan Arbenin och Demonen är klar, trots att de båda misslyckas i slutet. Arbenin handlar efter en ideologi, medan Demonen handlar i en långt mer rebelliskt ädel anda, då han redan står utanför världsordningen. Dock är det i Demonen som Arbenin finner sin kraft och förlaga, i en kamp som är omöjlig att segra och kräver mer och mer patetiska metoder, ju mindre mod och egentlig egensinnighet man har.

Likheten, där jag försöker se det första tecknet på Lermontovs distans till den romantiska traditionen är att det i båda poemet finns en medvetenhet i själva framställandet. Demonen må handla mer rättfärdigt (om man nu kan tala om det), men undergången är ändå predestinerad. Vem som kämpar för romantikens ideal, misslyckas. Kanske är det bara klassiskt romantiskt, med det tragiska misslyckandet, men jag tycker ändå att tonen är väl distanserad i sin romantism, för att fröet till kritiken skall avfärdas.

Lite som "en romantisk hjälte - men prova inte själv hemma."